Som de flesta bloggläsare säkerligen vet vid detta lag var jag au pair i Sydney, Australien, under sju månader. Efter en sommar i lilla landet lagom valde jag sedan att jobba som au pair i Paris, Frankrike.

 

Innan jag åkte till Paris lovade jag mig själv att inte jämföra de båda städerna och upplevelserna. Det är trots allt två helt olika äventyr. Två olika länder, två olika städer, två olika familjer och två helt olika liv. Trots detta kan jag inte låta bli att jämföra, om och om igen och då speciellt städerna.

 

Sydney och Paris är som natt och dag. Sydney är en väldigt ny och modern stad och endast några hundra år gammal medan Paris grundades redan under romartiden. Stål- och glasbyggnader jämfört med betydligt äldre fasader. Paris är en kulturhistorisk stad medan Sydney är den avslappnade staden där mottot är "no worries" och man matchar finkostymen med flipflop-sandaler.

Gång på gång kommer jag på mig själv med att säga:
"I Sydney..."
Som sedan följs av historier om hur det var där, hur saker funkar där och vad som hände där. Ungefär som att jag även säger till fransmän och andra ickesvenskar (och även sa till australienare och andra ickesvenskar):
"I Sverige..."
Och sedan berättar hur det funkar hemma hos oss och sedan försöker intyga dem om att det är bäst, för man blir aldrig så patriotisk som när man bor utomlands.

Det spelar ingen roll hur mycket jag påminner mig själv om att inte jämföra mina två år utomlands, jag kommer ändå alltid göra det. Allt i livet är jämförelser; varmt/kallt beror på kroppstemperatur, liten/stor och lång/kort jämförs med ett standardmått. Jag får jämföra för att hitta skillnader, jag måste bara sluta jämföra för att försöka lista ut vad som är bäst; Sydney eller Paris. Jag måste lära mig att det är två olika äventyr och att de därför inte kan jämföras på så sätt. De har båda två lika stor potential att bli lika bra.

 

Jag har fått många frågor om hur man åker som au pair, om man ska åka privat eller med förmedling och om hur mycket det kostar. Eftersom jag har erfarenhet av både Australien och Europa tänkte jag därför skriva en guide med 11 (för 10 är för main stream och jag kunde ändå inte krympa ner det till det) enkla steg om hur du gör och vad det kommer kosta dig. Denna guide kan användas till alla länder (med undantag för USA, läs under steg 3).

 

 

Medan vissa drömmer om au pair-livet i flera år så kan vissa andra komma på idén bara för att ha någonting att göra efter studenten. Vilket som så är det okej, så länge du är förberedd på vad livet innebär. Så låt mig förklara det närmare. Du kommer bo i en värdfamilj. Du kommer jobba åt dem och de du bor med kommer därmed vara dina chefer. Du ska ta hand om dina chefers absolut mest värdefulla ägodel/ägodelar. Du kommer råka ut för kulturkrockar, oskrivna regler och du kommer känna dig som att du alltid kommer i andra hand. Au pair-livet är fyllt av ris och ros. Du kan ha en fantastisk familj som du älskar av hela ditt hjärta och du kan hamna i en mindre bra värdfamilj som kan förpesta ditt äventyr (om du hamnar i denna kategori, stick. Lämna familjen. Det är ditt äventyr och du ska älska det.). Oavsett vad som händer måste du förbereda dig på att det är jobb som gäller, inte ett gratis sätt att upptäcka en ny stad och ett nytt land. Du ska vilja ta hand om barn som kan vara lika underbara som jävliga och du ska vilja bo i en annan familj. Kanske vill du inte ta hand om barn? Det finns massa andra sätt att upptäcka världen på; vanliga jobb, volontärarbete, backpacking... Välj det sätt som passar dig och inte alla de personer du hört om.

Steg 2 - Vart vill du åka?

 

Vilket land skulle du vilja upptäcka? Vilken kultur skulle du vilja lära dig mer om? Det finns massor av länder att välja mellan. USA, Australien, Storbritannien, Irland, Frankrike och Spanien hör till de mest populära. Läs på om länder, deras kultur och annat som kan vara viktigt att veta. Vad finns det att se och göra i ditt drömland? Och hur är det med din drömstad? Hur mycket vet du om den egentligen? Se till att ha lite kött på benen innan du bestämmer dig.

 

Detta är en vanlig fråga. Om du vill åka till USA har du inget annat val än att ta kontakt med en förmedling, STS och Cultural Care är stora och pålitliga sådana. Till Australien är det vanligaste alternativet att åka privat just för att de har ett väldigt bra visum som du kan få utan att gå via en förmedling, men annars har Skandinaviska Institutet ett au pair-program till Australien. Men vad är egentligen skillnaden?

 

Om du går via en förmedling har du större säkerhet men även mindre frihet. Säkerheten i att om något går fel har du dem som kan hjälpa dig att komma på fötter igen, att deras familjer är kontrollerade (dock är du ändå inte garanterad en bra familj) och de har koll på alla detaljer. Om du däremot åker privat kan nästan vad som helst hända, vilket är lite charmen i det också. Du kan hamna i en värdfamilj som är helt underbar eller du kan hamna i en familj som inte behandlar dig helt rätt. Du får själv ordna allting. Om något går snett och du måste byta värdfamilj, ja, då är det också ditt ansvar. Min rädsla var just det att familjen skulle vara dålig, men på något sätt får man tänka sig ett worst case scenario; värdfamiljen är hemsk, du blir utslängd på gatan utan boende, vad ska du göra? Att hitta ett hostel, ny värdfamilj eller fixa flygbiljett hem är saker du skulle kunna ordna lika bra som en förmedling skulle göra.

 

Att åka med förmedling blir dessutom dyrare eftersom de kräver avgifter. Anmälningsavgift, extra dyrt visum om de assisterar dig i det, dyrare flygbiljetter... Ja, det är vissa saker som kan tillkomma i din slutsumma. Min kompis Teres åkte till Nya Zeeland och räknade ut att hennes au pair-år skulle kosta 6000-7000 kr mer om hon gått via en förmedling! Vad du än väljer är bra för dig, så länge du själv är nöjd och känner dig säker.

 

Om du väljer att åka privat får du själv se till att starta en matchningsprocess. Det finns många olika sidor för detta, men den vanligaste är Au Pair World. På denna sida skapar du din profil och fyller i lite olika uppgifter (röker du, kan du jobba för en familj som röker, ålder på barnen, värdland och mycket annat). Vad som är extremt viktigt att tänka på när du fyller i denna profil är att inte ljuga och låtsas vara någon du inte är. För vad händer om du hittar på saker i din profil? Jo, du får en familj som passar din påhittade person. Var ärlig.

 

När profilen är klar är nästa steg att börja skicka meddelanden, intresseanmälningar, till familjer som matchar din profil. Dessa familjer kommer du hitta under Easy Find, snabbt och smidigt! Medan vissa får skicka meddelande efter meddelande till olika familjer (som jag fick när jag skulle till Australien) så får vissa meddelande efter meddelande från familjer utan att leta själv (i denna kategori tillhörde jag när jag skulle hitta min franska familj). Vilken kategori du än tillhör - ge inte upp. Det kommer vara slitigt, du kommer tro att du har hittat din drömfamilj och sen bom, så får du ett negativt svar. Processen kan vara lång eller kort - ingen matchningsprocess är den andra lik.

 

När ni skickat några meddelanden, kanske även mail, till varandra kommer nästa steg - Skype. Första Skype-samtalet kommer vara extremt nervöst. Det kommer kanske samtal två, tre och fyra också vara. Kanske alla, eller kanske inget av dem. Här är vi alla olika. Det är under Skype-samtalet du kommer få "känna på" familjen på riktigt för första gången. Din drömfamilj kan helt plötsligt vara hemsk, och den där familjen som verkade okej men inte mer kan vara helt fantastisk. Alla Skype-samtal ser olika ut. Vissa är som en arbetsintervju, vissa är mer som ett avslappnat samtal. Förbered dig för båda alternativen och gör frågor som är relevanta till familjen! Exempel på frågor kan vara:

• Hur ser de dagliga rutinerna ut?
• Hur är barnen? Intressen? Aktiviteter?
• Måste du köra bil? Och hur mycket tillgång kommer du ha till bilen (dvs, får du använda den utanför jobbet?)?
• Hur mycket får du i lön?
• Hur kommer du bo? Eget rum är "ett krav", då du måste ha ett eget krypin, men har du eget badrum? Hur ligger huset/lägenheten i förhållande till affärer och staden?
• Hur är lokaltrafiken?

Annars kan jag inte säga annat än lycka till!

 

Steg 5 - Flygbiljetter.

 

Du har hittat din värdfamilj - grattis! Du ska nu boka flygbiljetter till ditt framtida värdland. Prata ihop dig med din värdfamilj... Vilken flygplats vill de att du landar på? Vilken dag? Någon tid som är bättre än en annan? Inga frågor är för dumma. Du har även ett val att göra - enkelbiljett eller tur- och retur?

 

Till Frankrike och andra europeiska länder skulle jag rekommendera att boka enkelbiljett. Vem vet om du ska göra en Eurotrip på väg hem? Biljetterna är dessutom så pass billiga att det inte spelar någon roll. När det kommer till Australien blir det lite tuffare. När du ska in i landet kan de nämligen kräva bevis på att du har en biljett ut ur landet eller att du har något de kallar "sufficient funds", alltså tillräckligt mycket pengar för att klara dig i landet och köpa en hembiljett om det skulle krävas. Denna summa brukar ligga på 5000 AUD, alltså runt 30 000 SEK. Jag har aldrig hört om någon som blivit kontrollerad, men för att jag skulle känna mig säker köpte jag en tur- och returbiljett. Problemet var då att jag var låst vid Sydney Kingsford Smith vid hemfärden. Vanligast är att köpa en enkelbiljett, många väljer att backpacka i Asien och flyga hem därifrån, en biljett de bokar när hemfärden närmar sig.

 

Prismässigt är tur- och returbiljetter billigare (min kostade 12 000, alltså 6000 per väg). Enkelbiljett kostar runt 7000, men du kan ha tur och hitta billigare. Sidor jag kan rekommendera är Skyscanner, Momondo och Kilroy, men alternativen är många! Se även till att boka biljetter i inkognitomode, webbläsaren sparar då inte cookies som hemsidorna använder för att pressa upp priserna på biljetterna du tittat på tidigare. De blir alltså helt plötsligt billigare eftersom de inte vet om du varit inne där eller inte. Kontrollera även att priset inkluderar bagage. Ska du åka inom Europa? Kolla SAS ungdomspriser, Stockholm Arlanda till Paris Charles de Gaulle kostar endast 399 kronor med serviceavgift (juni -14).

 

 

Ska du resa inom EU? Då behöver du självfallet inget visum med ditt svenska pass!

 

Ska du däremot resa till Australien eller Nya Zeeland behöver du ett visum. Detta heter Work & Holiday Visa och är giltigt ett år efter du kommit in i landet. Under din ettårsperiod kan du lämna landet och komma tillbaka så många gånger du vill! Detta visum har vissa krav, ett av dessa är att du måste vara mellan 18 och 30 år. Ett annat är att du bara får jobba hos samma arbetsgivare i sex månader. Kolla noga upp vad som gäller och fixa aldrig visumet hos någon annan är Australiens (eller Nya Zeelands) immigration! Visumet till Australien kostar runt 3600 kronor, Nya Zeelands är något billigare. Ett Visitor Visa till Australien är gratis men måste ansökas om (gäller i tre månader men du får inte jobba på det, det är dock bra att veta om din familj ska hälsa på), Nya Zeelands turistvisum är också gratis men kräver ingen ansökning innan. De kommer dock kräva att du visar upp en hembiljett i tullen!

 

 

Tyvärr kan olyckan vara framme i utlandet. Du kan bli sjuk, saker kan bli stulna... Vad som än händer så är det bra att vara förberedd! Din hemförsäkring gäller bara resans första 45 dagar och du måste därför skaffa en tilläggs- eller reseförsäkring. Kolla med olika försäkringsbolag, vissa har en specifik au pair-försäkring. Jag skaffade en vanlig reseförsäkring hos Länsförsäkringar till Australien och hos Folksam till Frankrike som täckte det mesta. De kostade runt 2600 kr styck.

 

Läkarbesök, ta ut mediciner, besöka banken... Innan jag åkte till Australien gjorde jag denna lista att checka av innan avfärd. Den innehåller det mesta som man behöver göra innan avfärd. Jag lägger in den här i en liten utvecklad och förbättrad version:

• Visum - till länder som kräver det. Läs noga igenom visumreglerna.
• Flygbiljett - boka innan visumet då du behöver ange datumet då du anländer i din ansökan. 
• Försäkring - jag valde Länsförsäkringar och Folksam, men det är ditt eget val.
• Internationellt körkort - vissa säger att det är ett måste i Australien, vissa säger att det inte behövs och att det är onödigt. Ett internationellt körkort är en översättning av ditt svenska och kostar 250 kronor hos Motormännen, en billig försäkring ifall polisen skulle vara kinkig. Inom Europa behöver du inget internationellt körkort.
• Fullmakt på banken - genom att skriva en fullmakt på din bank kan dina föräldrar göra saker som du annars bara kan göra själv. Ny bankdosa, nytt bankkort, överföringar, räkningar... Väldigt bra att ha om något skulle hända.
• Meddela jobbet - har du jobb måste du självklart säga upp dig eller hur du väljer att lösa det med din arbetsgivare.
• Resväska - här finns det många olika åsikter. Ska du backpacka? Vill du då åka med ryggsäck eller vill du ha en stor väska som du sedan byter ut mot ryggsäck? Jag valde att åka med en Burton-väska på 121 liter och köpa ryggsäck på plats.
• Tandläkare - kan vara bra att besöka en sista gång.
• Säga upp mobilabonnemang - ett mobilabonnemang som ligger och kostar massa pengar är onödigt. Skriv över till ett refill-alternativ eller säg upp helt och hållet.
• Böcker - ta med någon enstaka bok. Böcker kan du köpa på plats och de tar dessutom bara plats i resväskan.
• Foton - vill du ha foton på familj och vänner i ditt rum i ditt nya land?
• Kopia på pass, körkort, visum och biljetter - mycket viktigt ifall något skulle försvinna.
• Presenter till familjen - svåraste punkten. Köp något som är typiskt för Sverige. Det finns fina böcker om Sverige på engelska på både Adlibris och Bokus. Sweden A-Z och You know you are Swedish when... är bara två av dem. Till värdbarn/värdbarnen kan man köpa leksaker eller liknande, fråga föräldrarna eller tidigare au pairer vad de skulle rekommendera! Även svenska godsaker kan ges i present. Se steg 9.
• Linser och mediciner - viktigt att komma ihåg om man inte vill vara halvblind och sjuk.
• Adapter - till Australien behövs adapter men det är inte nödvändigt inom EU och Schengen. Ta med ett grenuttag så får du många uttag till mobil, kamera, platt- eller locktång eller vad du nu kan ha med dig.
• Växla pengar - jag växlade online via Unimon, pengarna skickas då rekommenderat till närmaste uthämtningställe. Fungerade hur bra som helst. Du kan även ta ut via vanliga uttagsautomater i ditt värdland, kostnaden är nästan densamma.

 

Till seden hör att du ger presenter till värdfamiljen och detta tycker jag är svårast. Vad tycker barnen om? Vad ska du ge värdföräldrarna? Ett tips är att prata med familjens nuvarande/dåvarande au pair! Vanligt är att man köper en bok om Sverige till värdfamiljen (se tipsen under förra punkten) och kanske något svenskproducerat. Om du ska till ett land med sträng tull måste du noggrannt läsa igenom vad du får ta med dig in i landet (i Australien är kött, nötter, frukt och annan mat omöjligt, men de kan även neka trä- och läderprodukter eftersom de också kommer från växt- och djurriket). Eftersom jag tycker denna punkt är så svår kan jag inte ge några konkreta exempel, använd er fantasi!

Steg 10 - Att komma fram.

 

Grattis, du har nu tagit dig till ditt nya värdland och din värdfamilj efter den långa processen. Det kommer vara tufft. Det kommer att vara en omställning. Språksvårigheter, nervositet, blyghet, allt kommer kännas konstigt. Några saker som kommer kännas konstigt är att våga ta mat ur deras kyl, frys och skafferi, sitta vid ett middagsbord med din nya familj, våga tillbringa tid med dem och inte gömma dig på ditt rum, säga åt barnen... Ja, listan kan göras lång. Men håll ut. På två veckor borde du känna dig någorlunda bekväm i alla fall. Men att känna sig riktigt hemma kan ta en månad eller flera! Ge inte upp.

 

Om värdfamiljen däremot är dålig och inte behandlar dig rätt ska du självklart inte stanna. Det är ditt äventyr och de ska inte förstöra det. Börja med att prata med dem, men om det fortfarande inte känns rätt kan du säga upp dig. Du måste dock ge familjen två veckor att hitta en ny au pair. Du har då även tid att hitta en ny värdfamilj, men om det inte känns rätt kan man alltid söka vanligt jobb, bara resa i landet eller helt enkelt ta sitt pick och pack och åka hem.

 

När det gäller hemlängtan... Vi får alla det, mer eller mindre. När jag kom till Australien längtade jag inte hem förrän efter tre månader då den första snön föll hemma. Jag trodde det var något fel på mig som inte hade hemlängtan eftersom det kändes som att många grät sig till sömns varje kväll. Vad vill jag säga med det här? Vi är alla olika och reagerar olika på förändringar. Därför kan jag inte heller ge dig några konkreta råd på hur du hanterar din hemlängtan. Du vet själv bäst vad som fungerar för dig.

 

Så har dagen kommit. Hemfärden. Du har förmodligen ett helt fantastiskt år i ryggen och nu har det kommit till sitt slut. Du ska nu lämna det som varit ditt land, din familj och ditt hem bakom dig för att komma tillbaka där du startade. På något sätt känns hemfärden oftast tuffare, i bakhuvudet när du åker i början av året finns ändå vetskapen om att hemmet finns kvar, men nu när du lämnar ditt värdland och värdfamilj bakom dig... Ja, då är det slut. De kommer visserligen alltid, även om ni inte håller kontakten, finnas med på ett litet hörn eftersom du trots allt tillbringade en del av ditt liv där med dem.

 

Så ja, hemkomsten kommer också vara tufft. I början kommer du stå i centrum och alla kommer fråga hur ditt år har varit, men till slut så kommer alla frågor att upphöra. Du är inte speciell och spännande längre. Du kommer dig slå dig till ro hemma och förmodligen är det då, när du kommer in i alla gamla rutiner och vanor, som tristessen och saknaden slår till. Vad ska man säga egentligen? Gråt inte för att det är över, le för att det hände!

 

I natt drömde jag om min värdfamilj. Inte min franska, utan min förra. Den australiska.

 

Det gjorde ont av saknad och när jag vaknade tänkte jag hur mycket hemma det skulle kännas att komma tillbaka. Bo hos dem, gå runt i deras hus, sitta i soffan med dem och titta på QI medan min värdpappa och 11-åringen gör varm choklad till oss alla. Gosa med katterna, ta med hunden till hundparken, åka in till city och vandra på Sydneys gator...

 

Det var ett stort och svårt beslut att komma hem. Det tog lång tid innan jag accepterade att jag innerst inne ville flyga hem med flygbiljetten som jag bokade redan innan jag åkte. Att jag inte ville utöka, flytta fram datumet och stanna längre. Kanske jobba på farm, jobba på pizzerian i området eller bara bo i familjen...

 

Jag visste att det spelade ingen roll om jag stannade längre eller åkte hem den 22 maj. Att säga hej då skulle vara lika jobbigt ändå.

 

Ingen hade heller förberett mig på hur jobbigt det skulle vara att komma hem. Allt är detsamma men du, jag, har förändrats. Inne i mitt huvud är jag en helt annan person, trots att jag ändå är samma gamla jag.

 

Nu har jag varit hemma i lite mer än två månader och det är inte längre lika intressant. Jag är inte lika intressant längre heller. Förut möttes jag av "men hej, är du hemma?", nu är det bara vanliga hälsningar. Missförstå mig rätt, jag är inte ute efter att vara speciell och bättre än alla andra, jag har bara börjat bli uttråkad. Uttråkad på att gå på samma gamla gator och göra samma gamla saker.

 

Jag vill uppleva nya saker, trots att jag älskar det välbekanta i att vara hemma.

Jag ber om ursäkt om bloggtystnaden. Jag har fått ett ohälsosamt förhållande med Netflix, Pretty Little Liars och Game of Thrones och bloggen har blivit lidande.

 

Det är många blandade känslor över att vara tillbaka. Jag saknar Sydney, familjen och livet där borta så det gör ont, men samtidigt känner jag mig avslappnad för första gången på länge. Även om jag var avslappnad där borta så är det en helt annan känsla att vara tillbaka i Sverige igen.

 

Hemresan gick bra, med undantaget att jag blev avstulen min kamera. I över 36 timmar var jag på resande fot och den 23 maj landade jag i sommar-Sverige. 27 grader varmt i Stockholm och 25 uppe i Piteå. Eftersom vår bil dog längs efter E4:an så hade jag ingen som mötte mig på flygplatsen, men när min syster väl lyckades ta sig dit fick jag både present och namnskylt.

Livet i Sverige har än så länge varit ganska händelselöst. Netflix, familj och kompisar fyller mina dagar och jag klagar inte alls på det. Till helgen åker jag ner till min pappa i Stockholm och sen ska jag försöka ta itu med livet igen.

Bilder kommer fortsätta leta sig upp på bloggen igen, både från Nya Zeeland och Australiens östkust.

Tack till alla som följt mig på min resa! Stanna gärna kvar, för till hösten bär det förmodligen av igen...

För nio månader sedan var jag nyanländ i Sydney. Rädd, nervös och osäker. Ett nytt land, en ny familj, en ny livsstil... Egentligen ett helt nytt liv.

 

Jag hade ingen aning om vad som väntade. Om mitt äventyr skulle bli en flipp eller flopp, ris eller ros. Om mina förväntningar varit för höga.

Nu står jag här, nio månader sedan och en lång flygning väntar. En flygning mot hemmet och tryggheten, men samtidigt bort från hemmet och tryggheten.

 

När jag lämnade Piteå och Sverige bakom mig räknade jag ner dagarna. Jag tänkte att "nu är det sista gången jag gör det här". Det är samma sak nu, fast värre. Nu är det sista gången jag gör det här. Jag har besökt min favoritstad för sista gången. Åk buss över Harbour Bridge. Legat och slumrat i botaniska trädgården. Fikat i Darling Harbour.

 

Sett Operahuset.

Min vardag och mitt liv här i Sydney är över. Kvar är jag med en väska och en massa minnen. Glädje, eufori, frihet, stolthet, nya vänskaper. Jag är så mycket rikare.

Mitt äventyr blev en flipp, en ros, allt jag kunnat önska mig och lite till.

This is the last time I do this. This is the last time I walk these streets, smell this air, see the Southern Cross in the sky. For now. Sydney, I'll be back.

Vilken organisation åkte du med?
Jag valde att åka privat, vilket jag inte ångrar för en sekund. Du har mer frihet, men samtidigt riskerar du mycket mer. För mig har det funkat utan problem, fast man har ju hört mardrömshistorier.

Vad har varit det bästa med året?
Alla saker jag fått uppleva, min värdfamilj och mina vänner som jag hittat här borta.

Vad har varit det värsta?
Att alltid bli tagen i andra hand och få offra mina planer om det kraschar med värdfamiljens. Min värdfamilj har dock varit underbar och det är väldigt få gånger det hänt.

Har det varit värt det?
Det har varit värt varenda sekund - euforisk som tuff.

Ångrade du någonting?
Nej. Först när jag kom ångrade jag att jag inte hittade en värdfamilj som bodde i en "roligare" förort som typ Bondi eller Manly. Men ju mer jag kom in i familjen desto mindre tänkte jag så. Nu skulle jag inte byta familj eller förort mot någon annat.

Är du glad att du åkte?
Obeskrivligt glad. Bästa beslutet jag tagit. Jag har aldrig varit så lycklig som jag har varit här borta.

Skulle du rekommendera någon att åka som au pair?
Det beror på vad personen vill göra. Det är ett jobb och inte en betald semester, det är viktigt att komma ihåg. Om du vill resa på dina villkor utan att vara beroende av någon annan skulle jag säga nej, men om du vill uppleva i en kultur, jobba med barn, bo på ett och samma ställe ett längre tag, utsätta dig för kulturkrockar och verkligen leva som man gör i ditt värdland - ja. Gör det.

Gick du upp i vikt något under året?
Personlig fråga. Min vikt har varit en berg- och dalbana. Började med att gå ner i vikt, sedan gå upp, gå ner igen och nu ligger jag nog ganska stabilt (alternativt att jag fortfarande går ner...)

Favoritmat?
Min värdpappas Special Fried Rice. Alla gånger.

Länder du besökte?
Utöver mitt värdland Australien - Nya Zeeland.

Skulle du kunna tänka dig göra det igen?
Både ja och nej. Jag kollar redan på ett nytt au pair-äventyr men om jag ska åka ska det verkligen kännas rätt till 100 % och om något bättre dyker upp i Sverige (utbildning eller jobb) kommer jag att välja det.

Kommer du sakna något?
Jag kommer sakna hela mitt australiska liv. Australien, Sydney, värdfamiljen, att hitta på något med Sara varje helg... Men jag har insett att det är DETTA jag kommer sakna och kommer vilja uppleva igen. Stanna tiden, åka tillbaka till början... Tyvärr går inte det.

Vad är det första du kommer göra när du kommer hem igen?
Äta Lingongrova (skickar du EN snapchat till på Lingongrova är du dödens lammunge, Lisa...) hushållsost, palt, hjortronsylt, åkerbärssylt (hur kommer det att jag har cravings efter det?), farmors hallonsylt från hallonen vid stugan, marabou, lösgodis, mannagrynsgröt, jordgubbskräm, filmjölk, Pettersons magra falukorv, dricka norrmejeriers mellanmjölk... Listan kan göras lång... Skämt åsido! Jag ska hjälpa min syster att flytta och jag ska umgås med min familj och mina vänner. Sedan börjar allvaret med sommarjobb för att spara ihop pengar till nästa äventyr.

Hur har Sydney varit?
Helt fantastiskt underbart. Jag älskar staden och dess omgivningar. Jag älskar kulturen, attityden, folket... Allt!

Hur skulle du beskriva Australien?
Ett otroligt trevligt land. Aussies är trevliga och hjälpsamma, landet är stort men lätt att resa runt i, det är vackert och klimatet är underbart. Kulturen är ganska lik Sveriges, men betydligt mer avslappnad och öppen vilket gör det till en lagom kulturkrock.

Lärdomar under året?
Att allt blir vad man gör det till, ingenting händer om du inte gör något åt saken och att allt går att lösa så länge du verkligen vill lösa det. Om vi ska prata lite mer jordnära lärdomar så kan jag numera hantera en gasspis, fånga vågor, stå upp och svänga på en surfbräda, se var strandens farliga strömmar finns, dra till med en rejäl australisk dialekt (nästan i alla fall...) och jag har absolut lärt mig att vara mer framåt, mindre blyg och kan nu hålla en normal konversation med främlingar.

Hur känner du för att åka hem?
BLÄÄÄÄÄ!!! Ungefär så. Men som jag nämnde, det är NUET jag vill stanna i och än så länge finns ingen tidsmaskin som kan ta mig tillbaka till 19 augusti 2013 eller frysa tiden där den är nu. Det är bara att finna sig i att sommarjobbet i Sverige kallar, hösten har kommit till Australien och att jag måste gå vidare och hitta ett nytt äventyr som kan göra mig lika mycket gott som detta har gjort.

Så var jag hemma igen.

"Hemma".

Eller hemma?

Sydney, Australien, är ju mitt hem för tillfället.

Tog mig genom tullen på rekordtid och jag ska inte ljuga. Det kändes extremt tryggt och välbekant att vara tillbaka här. Att sitta på tåget, gå till bussen... Ja, jag kände faktiskt till och med igen busschauffören!

När jag gick hem från bussen flinade jag hela vägen och kände verkligen för att studsa fram på gatan. Jag var på väg hem! Hem till en plats jag älskar, en familj jag älskar. Det kändes fantastiskt.

Jag har suttit och pratat med min värdmamma i över en timme och ligger nu i min gamla säng i mitt gamla rum. Otroligt tillfreds med livet. Sorry Sara, blir nog inte östkusten. Stannar här för evigt.

 

Jag ska nu ta itu med de drygt 1800 bilderna jag har från Nya Zeeland och förhoppningsvis hinna publicera vissa av dem innan jag drar iväg på nya äventyr!

Rubriken är det första min värdpappa sa till mig i morse. Kan jag fortfarande kalla dem mina värdföräldrar eller måste jag säga föredetta? Nej, de kommer alltid vara som en familj för mig och därför kommer de alltid vara mina värdföräldrar (tills jag får nya, om jag får nya. Spoilers...).

Min sista dag i huset på tre veckor... Dagen har gått i svenskt matlagningstecken. Jag och Agnes, min goa efterträdare, bestämde oss för att bjuda familjen på svenska köttbullar! Det första min värdpappa sa när jag kom var nämligen att han ville testa svenska köttbullar och i dag blev det äntligen av. Redan halv tre började vi trilla köttbullar gjorda på ett kilo köttfärs och hör och häpna, allt gick åt! Potatismos, köttbullar och gräddsås, det kunde inte ha blivit godare. Min värdpappa sa att han hade kunnat äta ett ton av dem. Pricken över i hade varit lingonsylt, men då den kostar närmare 50-60 kronor för en liten burk på IKEA (och jag dessutom inte äter det) så kändes det inte värt det. Avslutningsvis bakade Agnes (med lite support av mig) en riktigt god kladdkaka som vi avnjöt med vaniljglass.

I morgon ringer klockan redan 4 på morgonen, 5 måste jag vara ute ur huset och bussen går 5.27 till Chatswood. Sedan tåg till flygplatsen och förhoppningsvis får jag komma med mitt plan till Wellington. Stora oron just nu? Australiskt visum, nyzeeländsk visum, bagage på planet (flygbiljetten säger nej, finstilta på flygbiljetten säger kolla ditt flygbolag, flygbolagen säger ja)... Jag har kollat allting fem varv, ändå är allt oroligt. Kan inte räkna med många timmars sömn i natt.

Nästa natt blir i Wellington, Nya Zeeland.

 

I dag åkte jag och den nya au pairen till Chatswood (eller Chattie, som 15-åringen säger) för att handla lite saker. Mötte upp Sara och jag kom hem betydligt fattigare på kontot. Sovsäck (12 dollar, 72 kr, kan inte klaga) var det enda jag planerat eftersom jag behöver ha det på östkusten, men kom även hem med lite diverse kläder, en resedagbok, en kameraväska och ett minneskort till kameran. Hoppsan. Men allt behövdes faktiskt, till mitt försvar. Mest nöjd blev jag nog över kameraväskan, något jag tänkt på länge men inte blev av förrän nu, två år senare. Bättre sent än aldrig! Detta var även sista gången jag träffade Sara på tre veckor, vi som brukar träffas minst varje helg...

I kväll skrev jag dessutom ut alla papper till Nya Zeeland, vilket blev en mindre bok. Flygbiljetten, reservationen på bilen, alla hostel och bokade turer. Allt är klart förutom att jag bestämt mig för att boka ännu en guidad tur. Om bara några få dagar sitter jag i en bil på Nya Zeeland.

I går åkte jag hem till Sara för att sova hos henne en natt, vilket var väldigt mysigt! Hon tar hand om två tjejer som är betydligt mindre än mina värdbarn, något som jag tyckte var härligt som omväxling. Samtidigt så förstår jag henne som får ta all bråk, skrik och skit också.

På kvällen efter barnen lagt sig spelade vi in en podcast, om någon skulle vara intresserad av den (och om vi vågar) så kan vi publicera den. Vi myste med choklad, sura ormar och chips framför en film innan Sara somnade utmattad och jag fick se slutet på filmen själv. Väckta blev vi 06.19 av tjejerna och helt plötsligt var vi fyra tjejer i en säng. Sara fick dock ta itu med dem medan jag sov vidare eftersom jag är en extremt stöttande kompis. När jag orkade släpa mig upp åkte vi till poolen, jag med x antal loppbett rikare då de fortfarande inte fått bukt med det problemet i huset. I poolen lekte vi, badade och hade det mysigt med tjejerna i närmare två timmar och jag åkte hem. Äldsta tjejen frågade till och med:
"Is she gonna stay with us forever?"
Mitt hjärta smälte lite. Det var första gången vi träffades...

Hemma fick jag träffa den nya au pairen och börja skola in henne, inte för att det är så komplicerat. Så jag har visat henne olika ställen hon kommer behöva köra till, lärt henne lite rutiner och visat hur och när bussarna till stan och Chatswood går. Nu har jag faktiskt insett att det är slut vilket gör ont, men livet gör ont ibland. Så är det bara.

Mindre än en vecka till Nya Zeeland.

Att beskriva mina känslor i ord är svårt, men jag ska försöka. När jag skriver det här forsar tårarna av insikten av vad som kommer att hända, vad som faktiskt händer just nu.

 

I går och i dag ägnde jag största delen av dagen till packning. Alla mina saker har packats in i tre olika väskor eller blivit bortkastade.

Jag har dammtorkat mitt rum och dammsugit. Flyttat tillbaka möbler till sin ursprungliga plats och rätat upp andra så de står rakt och prydligt.

I natt är min sista natt i det här rummet. Nästa natt kommer någon annan ha tagit min plats.

Hon kommer ställa sina saker på hyllorna och i fönsterna, ha sina kläder i min garderob och sova i min säng. Hon kommer stryka pojkarnas uniformer, rufsa om 10-åringens hår och retas med 15-åringen.

Jag minns fortfarande hur det var att lämna Piteå. Jag satt på golvet i hallen och packade, försökte få plats med så mycket som möjligt. Varje dag var också fylld med sista saker. Sista gången jag var inne i stan, sista gången jag åt middag på glasverandan, sista natten i mitt rum...

Nu är jag här. Sju månader, minus två dagar, sedan jag lämnade Piteå och inser att det där var inte sista gången. Jag skulle återvända. Jag skulle göra alla de där sakerna igen. Men nu, här i Australien, det här är sista gången. Mitt visum och min tid hos familjen är något jag bara kan vara med om en gång i mitt liv. Det är sista natten i min säng, sista natten i mitt rum, förra helgen var sista gången Sara var här (något jag inte insåg då fast hon sa "hej då huset, vi syns aldrig mer igen"). Det är verkligen de sista gångerna.

 

Sista dagen jag faktiskt jobbar åt familjen.

Jag har suttit vid min resväska i dag, här inne på mitt rum, och insett hur dum jag var då. Ung och dum, nu ett år äldre och många erfarenheter rikare. Jag är inte bättre än någon annan för att jag har varit här, men jag har fått nya erfarenheter.

 

För sju månader sedan ville jag ta med mig Sverige-livet till Australien och nu kämpar jag för att få med mig Australien-livet hem till Sverige. Sverige skulle jag alltid återvända till, men Australien... Australien är nu och kommer vara ett avslutat kapitel, men jag kommer alltid vara svensk.

Tre år av längtan, förberedelser och planering. Sju månader och drömmen är slut.

Rummet är tomt på personliga föremål. Mina väskor står i hallen. På något sätt känns det som att jag har städat bort mig själv från familjens liv. Jag bor inte längre i det här rummet, snart är det inte mitt namn som ropas efter när det behövs hjälp och det kommer inte vara min dörr som min värdmamma knackar på. Mitt au pair-liv är ett avslutat kapitel och jag ska bara skola in någon annan i mitt jobb. Familjen går vidare med en ny au pair, även om det inte är lätt för dem heller.

 

Jag vill inte att det här ska ta slut. Det här är ju mitt liv. Vad har jag förutom familj, släkt och vänner i Sverige? Jag har ingenting att återvända till. Ingenting. Sommar i Sverige med jobb, men en höst utan planer.

Att titta på det tomma rummet gör ont i hjärtat. Det är som att titta på slutet, det jag alltid har blundat för. Jag har alltid vetat att det funnits där men alltid vägrat erkänna det för mig själv. Jag har visserligen minst två veckor kvar hos familjen, totalt sett. En vecka där, några dagar där. Men det kommer inte vara samma sak. Jag har en roadtrip i Nya Zeeland och ett äventyr på Australiens östkust.

Men i morgon sätter jag punkt på livet som au pair i Sydney, Australien.

Så var det klart, del 1:

 

Skrev inte ut det på bloggen, men jag och Sara har bokat vår resa längs östkusten! Den 13 april lämnar vi Sydney och på vår väg upp till Cairns kommer vi besöka Byron Bay, Surfer's Paradise, Brisbane, Noosa, Rainbow Beach, Fraser Island, Airlie Beach, Whitsunday Islands och Mission Beach. Vi valde att boka vår resa via Peter Pan, en av de största resebyråerna för backpackers.

 

En dialog på Peter Pan när vi gick in för att betala vår resa:

Engelsk kille: "Who helped you make this trip?"
Jag: "An English guy..?"
Engelsk kille: "What did he look like? Dark hair?"
Jag: "Yes..?"
Engelsk kille: "Which hair cut did he have? Longer on the top like me?"
Jag: "I don't remember..."
Svensk tjej: "Var han snygg?"
Jag: "Ja...?"
Svensk tjej: "Okay, it was M."

 

---

Så var det klart, del 2:

I dag bokade jag Nya Zeeland, alla detaljer är nu fixade. Jag har hyrt en bil, bokat färjorna, bokat och betalat aktiviteter och bokat hostel. Nu återstår bara att skriva ut de tusen papper jag behöver, kolla upp visumdetaljer inför min återkomst till Australien och packa resten av mina saker. Sen kan jag bara kasta mig på planet och påbörja mitt livs roadtrip.

Mitt rum ska plockas ihop helt och hållet i morgon. Torsdag ska jag städa ur det. Går inte att beskriva med ord just nu hur det känns, det tar jag en annan gång. I ett annat inlägg.

Så var ännu en helg över och det var min näst sista i staden. Sara har sovit här hela helgen, så det är riktigt skönt att slippa henne nu. Blev lite less där ett tag... Nä, skämt åsido!

Fredag badade vi i vår pool innan vi gjorde oss klar för utgång. Slutade med lite "förfest" vid mitt middagsbord och min värdpappa började sjunga en sång om prostituerade för oss... Tack och lov menade han inte oss! Middag i Darling Harbour, drinkar på en jättemysig bar (Grandma's, tack för tipset, Erica!) och sedan ytterligare en bar innan vi satte oss på Maccas mitt i natten. Riktigt bra kväll med en bra tjej!

Lördag åkte vi in till stan för att fixa lite smått och gott. Jag köpte en ryggsäck som jag ska ha under backpackingen och jag älskar den verkligen! Sitter bokstavligen som gjuten för mig eftersom de värmde upp höftremmen och gjöt den efter mina höfter. Nöjda tjejer åkte sedan hem och hade myskväll med chokladglass, kakor med Mars i och serier. Fast någon, inga namn nämnda, somnade. Kan avslöja så mycket som att det inte var jag.

I dag, söndag, hade vi egg and bacon breakfast innan vi åkte till Manly. Fikade semlor på Fika Swedish Kitchen och tror banne mig att det var den godaste semlan jag ätit. Sedan gick vi till stranden och hyrde surfbrädor i två timmar. Vi lyckades båda två fånga nästan varje våg och stå upp nästan varje gång. Utöver detta har vi även lärt oss svänga! Se upp, Australian Open of Surfing nästa år!

 

Har länge tänkt blogga. men det blev aldrig av.

Förra helgen shoppade jag och Sara i Chatswood innan vi hade myskväll hos Sophie. Tacos och världens sockerbomb till efterrätt, film, prat, dialekter och allmänt mys. Vi sov skavföttes i en dubbelsäng och jag som låg i mellan två varma kroppar, under ett varmt täcke, trodde att jag skulle dö. Men uppenbarligen överlevde jag. Jag och Sara åkte till Chatswood på söndagen, åt frukost/lunch/brunch/frunch på KFC innan vi begav oss hemåt.

 

Nu är det ny helg igen. Veckorna bara springer förbi. I går fick vi en ny student till huset. D från Colombia kommer bo här ett tag. Nu har jag Sara här och hon kommer stanna hela helgen (om ni inte hör från henne, Saras familj, vet ni varför). I dag vankas det utgång i city, i morgon bara en lugn dag i stan då jag ska köpa min backpackingväska och söndagen kanske vi ska surfa beroende på väder... Ja, only time will tell.

Har även bokat mitt första hostel i Nya Zeeland och hyrt bilen, snart är jag på väg!

Så har ännu en vecka passerat och regn och rusk skulle nog beskriva den bäst.

 

Onsdag åkte jag in till Sydney för att möta Sara. Väl inne i stan åkte vi till Broadway där jag bestämt satte mig i sofforna utanför Kmart. Skulle absolut inte shoppa, även om kläderna är billiga. Tyvärr tog Sara så lång tid på sig att jag var tvungen att gå in och leta efter henne och lyckades plocka på mig en tröja och ett par skor längs vägen. Sedan inhandlade jag en begagnad undervattenskamera (det köpet var dock planerat) för 12 dollar från Australiens version av Blocket, Gumtree. Lyckades även få med mig en ryggsäck som jag ska ha för dagsturer under min backpacking. 22 liter av märket Osprey, mycket nöjd! Nu saknas bara den stora väskan på 65 liter... Efter vår shopping åt vi pizza på Pizza Hut (jag kanske snodde dricka... Vi har aldrig varit så olagliga som efter vi kom hit...) och avrundade kvällen med utomhusbio! Bucketlist - check! Sara hade bakat äppelkakemuffins som vi dränkte i vaniljsås.. Mycket gott! Tyvärr började det regna och till en början var det mysigt att se filmen Chicago under paraplyer, men när regnet och åskan tilltog.. Nä, vi gav upp. Men 40 minuter blev det.

Fredag, i dag, inledde jag med ett Skypesamtal med pappa och nu i kväll har jag jobbat lite extra på pizzerian. Tanken var ju att jag skulle jobba några gånger där, men när Sara sedan påminde mig om att jag bara har tre helger kvar i Sydney och hur uppbokade alla är så blev det bara denna gång. Men en gång är bättre än ingen gång och jag hade väldigt roligt! Vek pizzalådor, körde ut pizzor, provsmakade ingredienser och torkade bänkar. Chefen och ägaren T är väldigt trevlig! Han gick runt hela kvällen och sa Inga, Inga, eftersom han hörde fel på mitt namn första gången och trodde jag hette Inga. Ska definitivt gå dit och köpa pizza av honom innan jag åker hem, hans pizza ligger definitivt på plats två på min topplista (Hummelstugans pizza i Åre, surdegsbotten... Yum yum!). Godare pizza får man leta länge efter! Det blev hur som helst lättförtjänta pengar! Nu har jag precis lagt på luren efter att ha ringt både morfar och farmor. Riktigt skönt att höra deras röster. Älskar er <3

 

I morgon är planen att ha tacokväll hos Sophie, marängsviss och Sagan om ringen-maraton! Bra uppladdning inför Nya Zeeland. Sara får ta plats i skamvrån, för hon har aldrig sett filmerna förut...

Lite kuriosa... Hur vet man att man inte varit hemma på ett tag? Jo, man hör norrländskan när man pratar med släktingar...

I går kväll bänkade jag mig framför tvn för att heja fram Sveriges hockeyherrar till en final. Matchen började 23.00 Sydney-tid och pågick till 01.20. Sen var lilla Lina alldeles för uppspelt på grund av matchen och sina framtidsplaner att hon inte somnade förrän mellan 4 och 5.

Strax efter 8 på morgonen ropade min värdmamma i hallen att de åkte iväg till basketen men skulle komma hem innan vi skulle till köpcentret. Detta har jag bara ett ytterst svagt minne av. Men jag tog mig upp, lätt illamående av trötthet, och på eftermiddagen begav vi oss till köpcentret för några snabba ärenden. Köpte ett par pyjamasbyxor för $5 (ca 30 kr) och lite annat välbehövligt innan vi åkte hem och jag totaldäckade i sängen. Sov två timmar, hoppsan... Beställde pizza till middag från pizzastället 15-åringen jobbar på och tittade på Mission Impossible: Ghost Protocol med min värdmamma och 10-åringen... Ja, det var min väldigt intressanta dag.

 

När 15-åringen kom hem från jobbet knackade han på min dörr.
"Lina, can I come in?"
Tydligen så har han fixat ett extrajobb åt mig på fredag kväll! För 15 dollar i timmen kommer jag köra ut pizza! Synd att det här jobbet inte kom tidigare, men pizzerian öppnade för bara någon vecka sedan. Och det är ju bättre än ingenting!

Så var det gjort!

Mycket ångest har det varit runt det här beslutet, men viljan vann. Den 20 mars, alltså om ganska precis en månad, åker jag till Nya Zeeland och stannar där till 10 april.

 

Mycket ska hinnas med under dessa tre veckor. Hela dagen har jag suttit och planerat, pusslat och vänt på slantarna. Just nu ser det ut som att jag kommer hyra en bil och köra runt själv i landet för att försöka se så mycket som möjligt och kunna stanna när jag själv vill.

 

Ännu är inget bestämt till hundra procent, jag ska prata med Peter Pans för att höra vad de rekommenderar att jag ska se och för att få ett prisförslag. Känner dock innerst inne att jag helst inte sitter på en buss på Nya Zeeland. Där är naturen så fantastisk att jag inte vill fånga det genom en fönsterruta.

Den som lever får se, det bär av i alla fall.

 

Flyger från Sydney till Wellington, då börjar äventyret.

I dag känner jag mig för första gången på länge som en duktig au pair. Gjorde alla mina hushållssysslor, lagade mat, diskade undan... Min värdmamma körde 15-åringen till Taekwondon och det är här jag oftast bara säckar ihop och tittar på tv med 10-åringen. Men inte i dag! I dag spelade vi basket under nästan hela tiden de var borta, jag fick honom även att göra sig sängklar och förbereda morgondagens skollunch innan de andra kom hem. Score!

 

Har nu i en timme suttit och skrivit upp saker jag vill se på Nya Zeeland när jag ska dit. Inga biljetter är bokade, men förhoppningsvis tar jag itu med det i morgon. Just nu velar jag om jag ska hyra bil och göra allt själv eller inte. Detta skulle, med boende, kosta mig runt 8000-9000 kronor för hela perioden och jag är tveksamt till om jag ens behöver bilen hela tiden. Är det värt det eller inte? Ska även prata med Peter Pans och få ett quote från dem om vad det skulle kosta för mig att göra NZ med buss, men det skulle vara så skönt att kunna stanna när jag själv vill...

 

Jag är vilse i mina tankar. Biljetten till och från NZ kostar runt 2000-3000 kronor. Råd, någon? Hyra bil eller inte? Sitta instängd på en buss och se allt genom rutan? Är det värt pengarna?

I dag, söndag, trotsade jag ösregn och gick mot bussen till city. När jag ska korsa vägen kollar jag efter bilar och vad ser jag då om inte hunden som lyckats rymma från gården? Jagade ikapp honom (fick honom att stanna med min mest bestämda röst) och släpade hem honom i halsbandet. Han är så känslosam att han får panik när han lämnas ensam om det så bara är på övervåningen när jag går ner till mitt rum. Min lilla voffsing, det gör ont i hjärtat när du gläfser i panik. Väl inne i stan träffade jag Sara och vi satte oss på det enda Starbucks jag inte varit på (check - det var det bästa också) för att prata ihop oss om östkusten innan vi gick till Peter Pans, en resebyrå som specialiserat sig på backpacking. Vi fick ett riktigt bra erbjudande som inkluderade bussresor, boende, utflykter och aktiviteter (Fraser Island, Whitsunday Island, sky dive, Nimbin och barriärrevet är ett urval av det vi kommer göra) och ska försöka boka det till veckan! Sen ska jag bara boka Nya Zeeland så har jag all min backpacking ordnad. Känns fantastiskt!

Så även om det regnar kan man ha det riktigt bra. If you want a rainbow, you have to out up with a bit of rain!

Känner att mitt bloggande blir sämre och sämre. Tänker "nu ska jag blogga om dagen", så slutar det med att jag somnar till Supernatural, Criminal Minds, Sherlock eller andra serier. Så nu gör jag en lång sammanfattning av veckan, för denna vecka har faktiskt varit intressant!

 

Tisdag åkte jag in till stan i hopp om att få träffa Peter Davison, femte doktorn från Doctor Who, men kön stängde runt åtta på morgonen och mina chanser var så små att det bara var att svälja besvikelsen och hitta på något annat. Hoppade därför på färjan till Manly där Sara mötte upp mig och vi kollade på lite surftävlingar.

 

Onsdag åkte jag ännu en gång till Manly efter ett tufft PT-pass på gymmet. Denna gång hade vi ett mål med surftävlingarna; vi ville se Bethany Hamilton, vilket vi också fick. Bethany Hamilton är personen som filmen Soul Surfer (ja, mamma, du har sett den) är baserad på. När hon var 13 år förlorade hon en arm i en hajattack men lyckades ändå bli en av världens bästa surfare! Efter Manly gick jag ut och åt på det lokala hotellet med familjen och hör och häpna! Tack vare teknikförbud så lyckades vi faktiskt ha en konversation under middagen. Fick till och med en kram av 15-åringen!

 

Torsdag hände absolut ingenting. Nada. Rien. Förutom en sak... När jag skulle hämta upp 10-åringen från basketträningen så såg jag några exotiska djur. Vid det här laget är jag van vid kookaburror, kakaduor, possums och allt annat som lever om i detta land, men inget hade kunnat förbereda mig på detta... Utanför anläggningen sprang det lamor! Alpackor! Två stycken om man ska vara korrekt, och efter dem kom en kvinna springandes och viftade med armarna. Väldigt intressant. Tack och lov så lyckades jag ta en väldigt dålig mobilbild av händelsen.

Fredag, i dag med andra ord, har det varit väldigt mycket att göra. Vi började rensa ut massa gamla saker när vi sedan vid lunchtid insåg att hunden inte mådde så bra. Han flämtade, gnällde, skakade, skulle bestämt ligga på golvet vid våra fötter istället för på sin älskade säng (ni förstår inte hur mycket han älskar den, bara hans motvillighet till att inte ligga på den är ett extremt sjukhetstecken), fick panik om vi lämnade honom själv och var allmänt hängig och energilös. Så det bar av till veterinären. Medan de tog olika tester åkte jag och min värdmamma och gav kläder och annat till välgörenhet och unnade oss lunch ute innan vi plockade upp den drogade hunden. Förmodligen har han ont från ryggen som han hade problem med som valp, han mådde betydligt bättre med smärtstillande trots att han var väldigt trött och däckade så fort han kom hem.

 

Däcka ska jag också göra nu, framför Criminal Minds. I morgon måste jag jobba största delen av dagen men på kvällen blir det utomhusbio med Sara och Sophie!