I natt drömde jag om min värdfamilj. Inte min franska, utan min förra. Den australiska.

 

Det gjorde ont av saknad och när jag vaknade tänkte jag hur mycket hemma det skulle kännas att komma tillbaka. Bo hos dem, gå runt i deras hus, sitta i soffan med dem och titta på QI medan min värdpappa och 11-åringen gör varm choklad till oss alla. Gosa med katterna, ta med hunden till hundparken, åka in till city och vandra på Sydneys gator...

 

Det var ett stort och svårt beslut att komma hem. Det tog lång tid innan jag accepterade att jag innerst inne ville flyga hem med flygbiljetten som jag bokade redan innan jag åkte. Att jag inte ville utöka, flytta fram datumet och stanna längre. Kanske jobba på farm, jobba på pizzerian i området eller bara bo i familjen...

 

Jag visste att det spelade ingen roll om jag stannade längre eller åkte hem den 22 maj. Att säga hej då skulle vara lika jobbigt ändå.

 

Ingen hade heller förberett mig på hur jobbigt det skulle vara att komma hem. Allt är detsamma men du, jag, har förändrats. Inne i mitt huvud är jag en helt annan person, trots att jag ändå är samma gamla jag.

 

Nu har jag varit hemma i lite mer än två månader och det är inte längre lika intressant. Jag är inte lika intressant längre heller. Förut möttes jag av "men hej, är du hemma?", nu är det bara vanliga hälsningar. Missförstå mig rätt, jag är inte ute efter att vara speciell och bättre än alla andra, jag har bara börjat bli uttråkad. Uttråkad på att gå på samma gamla gator och göra samma gamla saker.

 

Jag vill uppleva nya saker, trots att jag älskar det välbekanta i att vara hemma.

Det är så erbarmligt lite
en människa kan förstå.
Man skulle ej grubbla och tänka
men tänker och grubblar ändå.
Och dagarna fogas till veckor,
veckorna fogas till år.
Man skulle ej snärjas av grubbel
så hastigt som livet går.

~ Nils Ferlin

För nio månader sedan var jag nyanländ i Sydney. Rädd, nervös och osäker. Ett nytt land, en ny familj, en ny livsstil... Egentligen ett helt nytt liv.

 

Jag hade ingen aning om vad som väntade. Om mitt äventyr skulle bli en flipp eller flopp, ris eller ros. Om mina förväntningar varit för höga.

Nu står jag här, nio månader sedan och en lång flygning väntar. En flygning mot hemmet och tryggheten, men samtidigt bort från hemmet och tryggheten.

 

När jag lämnade Piteå och Sverige bakom mig räknade jag ner dagarna. Jag tänkte att "nu är det sista gången jag gör det här". Det är samma sak nu, fast värre. Nu är det sista gången jag gör det här. Jag har besökt min favoritstad för sista gången. Åk buss över Harbour Bridge. Legat och slumrat i botaniska trädgården. Fikat i Darling Harbour.

 

Sett Operahuset.

Min vardag och mitt liv här i Sydney är över. Kvar är jag med en väska och en massa minnen. Glädje, eufori, frihet, stolthet, nya vänskaper. Jag är så mycket rikare.

Mitt äventyr blev en flipp, en ros, allt jag kunnat önska mig och lite till.

This is the last time I do this. This is the last time I walk these streets, smell this air, see the Southern Cross in the sky. For now. Sydney, I'll be back.

Vilken organisation åkte du med?
Jag valde att åka privat, vilket jag inte ångrar för en sekund. Du har mer frihet, men samtidigt riskerar du mycket mer. För mig har det funkat utan problem, fast man har ju hört mardrömshistorier.

Vad har varit det bästa med året?
Alla saker jag fått uppleva, min värdfamilj och mina vänner som jag hittat här borta.

Vad har varit det värsta?
Att alltid bli tagen i andra hand och få offra mina planer om det kraschar med värdfamiljens. Min värdfamilj har dock varit underbar och det är väldigt få gånger det hänt.

Har det varit värt det?
Det har varit värt varenda sekund - euforisk som tuff.

Ångrade du någonting?
Nej. Först när jag kom ångrade jag att jag inte hittade en värdfamilj som bodde i en "roligare" förort som typ Bondi eller Manly. Men ju mer jag kom in i familjen desto mindre tänkte jag så. Nu skulle jag inte byta familj eller förort mot någon annat.

Är du glad att du åkte?
Obeskrivligt glad. Bästa beslutet jag tagit. Jag har aldrig varit så lycklig som jag har varit här borta.

Skulle du rekommendera någon att åka som au pair?
Det beror på vad personen vill göra. Det är ett jobb och inte en betald semester, det är viktigt att komma ihåg. Om du vill resa på dina villkor utan att vara beroende av någon annan skulle jag säga nej, men om du vill uppleva i en kultur, jobba med barn, bo på ett och samma ställe ett längre tag, utsätta dig för kulturkrockar och verkligen leva som man gör i ditt värdland - ja. Gör det.

Gick du upp i vikt något under året?
Personlig fråga. Min vikt har varit en berg- och dalbana. Började med att gå ner i vikt, sedan gå upp, gå ner igen och nu ligger jag nog ganska stabilt (alternativt att jag fortfarande går ner...)

Favoritmat?
Min värdpappas Special Fried Rice. Alla gånger.

Länder du besökte?
Utöver mitt värdland Australien - Nya Zeeland.

Skulle du kunna tänka dig göra det igen?
Både ja och nej. Jag kollar redan på ett nytt au pair-äventyr men om jag ska åka ska det verkligen kännas rätt till 100 % och om något bättre dyker upp i Sverige (utbildning eller jobb) kommer jag att välja det.

Kommer du sakna något?
Jag kommer sakna hela mitt australiska liv. Australien, Sydney, värdfamiljen, att hitta på något med Sara varje helg... Men jag har insett att det är DETTA jag kommer sakna och kommer vilja uppleva igen. Stanna tiden, åka tillbaka till början... Tyvärr går inte det.

Vad är det första du kommer göra när du kommer hem igen?
Äta Lingongrova (skickar du EN snapchat till på Lingongrova är du dödens lammunge, Lisa...) hushållsost, palt, hjortronsylt, åkerbärssylt (hur kommer det att jag har cravings efter det?), farmors hallonsylt från hallonen vid stugan, marabou, lösgodis, mannagrynsgröt, jordgubbskräm, filmjölk, Pettersons magra falukorv, dricka norrmejeriers mellanmjölk... Listan kan göras lång... Skämt åsido! Jag ska hjälpa min syster att flytta och jag ska umgås med min familj och mina vänner. Sedan börjar allvaret med sommarjobb för att spara ihop pengar till nästa äventyr.

Hur har Sydney varit?
Helt fantastiskt underbart. Jag älskar staden och dess omgivningar. Jag älskar kulturen, attityden, folket... Allt!

Hur skulle du beskriva Australien?
Ett otroligt trevligt land. Aussies är trevliga och hjälpsamma, landet är stort men lätt att resa runt i, det är vackert och klimatet är underbart. Kulturen är ganska lik Sveriges, men betydligt mer avslappnad och öppen vilket gör det till en lagom kulturkrock.

Lärdomar under året?
Att allt blir vad man gör det till, ingenting händer om du inte gör något åt saken och att allt går att lösa så länge du verkligen vill lösa det. Om vi ska prata lite mer jordnära lärdomar så kan jag numera hantera en gasspis, fånga vågor, stå upp och svänga på en surfbräda, se var strandens farliga strömmar finns, dra till med en rejäl australisk dialekt (nästan i alla fall...) och jag har absolut lärt mig att vara mer framåt, mindre blyg och kan nu hålla en normal konversation med främlingar.

Hur känner du för att åka hem?
BLÄÄÄÄÄ!!! Ungefär så. Men som jag nämnde, det är NUET jag vill stanna i och än så länge finns ingen tidsmaskin som kan ta mig tillbaka till 19 augusti 2013 eller frysa tiden där den är nu. Det är bara att finna sig i att sommarjobbet i Sverige kallar, hösten har kommit till Australien och att jag måste gå vidare och hitta ett nytt äventyr som kan göra mig lika mycket gott som detta har gjort.

Att beskriva mina känslor i ord är svårt, men jag ska försöka. När jag skriver det här forsar tårarna av insikten av vad som kommer att hända, vad som faktiskt händer just nu.

 

I går och i dag ägnde jag största delen av dagen till packning. Alla mina saker har packats in i tre olika väskor eller blivit bortkastade.

Jag har dammtorkat mitt rum och dammsugit. Flyttat tillbaka möbler till sin ursprungliga plats och rätat upp andra så de står rakt och prydligt.

I natt är min sista natt i det här rummet. Nästa natt kommer någon annan ha tagit min plats.

Hon kommer ställa sina saker på hyllorna och i fönsterna, ha sina kläder i min garderob och sova i min säng. Hon kommer stryka pojkarnas uniformer, rufsa om 10-åringens hår och retas med 15-åringen.

Jag minns fortfarande hur det var att lämna Piteå. Jag satt på golvet i hallen och packade, försökte få plats med så mycket som möjligt. Varje dag var också fylld med sista saker. Sista gången jag var inne i stan, sista gången jag åt middag på glasverandan, sista natten i mitt rum...

Nu är jag här. Sju månader, minus två dagar, sedan jag lämnade Piteå och inser att det där var inte sista gången. Jag skulle återvända. Jag skulle göra alla de där sakerna igen. Men nu, här i Australien, det här är sista gången. Mitt visum och min tid hos familjen är något jag bara kan vara med om en gång i mitt liv. Det är sista natten i min säng, sista natten i mitt rum, förra helgen var sista gången Sara var här (något jag inte insåg då fast hon sa "hej då huset, vi syns aldrig mer igen"). Det är verkligen de sista gångerna.

 

Sista dagen jag faktiskt jobbar åt familjen.

Jag har suttit vid min resväska i dag, här inne på mitt rum, och insett hur dum jag var då. Ung och dum, nu ett år äldre och många erfarenheter rikare. Jag är inte bättre än någon annan för att jag har varit här, men jag har fått nya erfarenheter.

 

För sju månader sedan ville jag ta med mig Sverige-livet till Australien och nu kämpar jag för att få med mig Australien-livet hem till Sverige. Sverige skulle jag alltid återvända till, men Australien... Australien är nu och kommer vara ett avslutat kapitel, men jag kommer alltid vara svensk.

Tre år av längtan, förberedelser och planering. Sju månader och drömmen är slut.

Rummet är tomt på personliga föremål. Mina väskor står i hallen. På något sätt känns det som att jag har städat bort mig själv från familjens liv. Jag bor inte längre i det här rummet, snart är det inte mitt namn som ropas efter när det behövs hjälp och det kommer inte vara min dörr som min värdmamma knackar på. Mitt au pair-liv är ett avslutat kapitel och jag ska bara skola in någon annan i mitt jobb. Familjen går vidare med en ny au pair, även om det inte är lätt för dem heller.

 

Jag vill inte att det här ska ta slut. Det här är ju mitt liv. Vad har jag förutom familj, släkt och vänner i Sverige? Jag har ingenting att återvända till. Ingenting. Sommar i Sverige med jobb, men en höst utan planer.

Att titta på det tomma rummet gör ont i hjärtat. Det är som att titta på slutet, det jag alltid har blundat för. Jag har alltid vetat att det funnits där men alltid vägrat erkänna det för mig själv. Jag har visserligen minst två veckor kvar hos familjen, totalt sett. En vecka där, några dagar där. Men det kommer inte vara samma sak. Jag har en roadtrip i Nya Zeeland och ett äventyr på Australiens östkust.

Men i morgon sätter jag punkt på livet som au pair i Sydney, Australien.

 

Nu är jag på väg till flygplatsen för att hämta upp min mamma och syster som ska vara här, på samma sida om jordklotet som mig, i två och en halv vecka.

 

För över fyra månader sedan kramade jag min mamma för sista gången. Några dagar senare hade jag ett tårfyllt farväl på Arlanda med min pappa och min syster. Ni vet hur det är i filmer, när huvudpersonerna håller handen så länge de kan men till slut tvingar avståndet dem att släppa taget. Så var det med mig och min syster i kön till säkerhetskontrollen.

 

Fram till nu har det inte varit alldeles för jobbigt att vara utan min familj. Jag har Skype, jag har iMessage, vi hör av varandra nästan dagligen. Jag har underbara vänner som alltid finns här för mig.

 

Men det har aldrig varit så jobbigt som nu när återföreningen är nära. Det är som när man är ute och reser; så fort man får kontakt med hemresan, packar väskan och börjar bege sig så kommer hemlängtan. Varje gång jag tänker på att jag snart kommer få höra deras röst utan att den färdas mil efter mil elektronisk väg, att jag kommer få krama dem och ha fysisk kontakt med dem så pirrar det i magen som om tusen fjärilar flaxar med vingarna.

 

Jag har räknat månader, jag har räknat veckor, jag har räknat dagar. Jag är nu nere på timmar, minuter och sekunder.

 

Och det känns som att dessa bara släpar sig fram.

 

I dag hände det.

 

I dag slog hemlängtan till för första gången på riktigt.

 

Jag är redan trött på palmer, sand och värme.

 

Jag vill ha mörker, lite kyla och löv i höstens alla färger.

 

Jag vill springa ut och välkomna den första snön och krypa ner i soffan under en filt med en kopp te efter en promenad i höstrusket.

 

Jag vill titta på handboll, träffa och träna mina handbollstjejer, titta på fåniga filmer med mamma i soffan.

 

Jag saknar fredagarna i Stockholm, att sitta i vardagsrummet och smälla i sig popcorn, dricka lättdryck och uppdatera den delen av familjen om vad som hänt sedan vi sågs sist.

 

Jag vill äta lax, köttbullar, palt och riktig köttfärssås. Inte köttfärssås som man hittar på burk i affären, utan mammas köttfärssås. Jag vill sitta på Wayne's och dela en chokladmuffin med M, jag vill ha tjejkväll med vin och prat med M och E. Jag vill ha tjejmiddag med det vanliga gänget och jag kan till och med gå så långt som att säga att jag saknar min gymnasieskola, inklusive lärarna och lektionerna.

 

Men här sitter jag. Det är över 30 grader varmt och det blåser varma vindar. Det är en skogsbrand någonstans i området som färgar himlen orange. Jag har haft en stressig vecka som dessutom bara är början på de nya rutinerna.

 

Jag älskar att vara här, men jag älskar också att vara hemma. Jag vill vara hemma just nu. Jag vill sitta under fleecefilten mamma vill bränna upp med min stora temugg och titta på en romantisk komedi med henne. Jag vill sitta på mattan i vardagsrummet i Stockholm och prata tills strupen är alldeles torr och sedan somna för att vakna upp till nybakat bröd och en helg i Stockholm.

 

Ja, jag längtar hem. Men här sitter jag och jag kan inte göra annat än att göra det bästa av situationen. Höstrusk och röda löv får förbli en dröm, skidåkningen en passion som får vila en säsong. Jag har nästan två månader i ryggen och många kvar, oavsett hur mycket jag vill vara på svensk mark. 

Dagarna kommer, dagarna går.

Tiden bara springer förbi. Jag hänger inte med.

 

En månad och nio dagar.

Jag har funderat de senaste dagarna. Jag skriver ett inlägg nästan varje dag, ibland flera per dag. Hur många av mina drygt 41 dagliga inlägg har varit vettiga?

Innan jag åkte satte jag upp vissa punkter för mig själv, punkter där jag skrev hur jag ville att min blogg skulle vara.

 

Bra språk. Vettigt innehåll. Om jag inte har något att skriva om, skriver jag inte. Bilder. Uppfylla läsarnas önskemål.

 

För tillfället känns det som att jag misslyckas med varje punkt.

Min svenska blir sämre för varje dag som går. Jag bor i ett engelsktalande land, i en engelsktalande familj och jag pratar nästan alltid engelska med mina svenska vänner eftersom vi då oftast har en finländare med oss. Den enda svenska jag använder är här på bloggen och när jag skriver med vänner på Facebook. Jag vet inte sist jag öppnade munnen och pratade svenska, det var nog under det senaste Skypesamtalet för över en vecka sedan. Jag särskriver, googlar vart och vartannat ord för att jag inte längre kan stava det, skriver konstiga meningar och har tusentals syftningsfel. Jag stoppar förbi ställen, för det gör man i engelsktalande länder. Jag orkar aldrig korrekturläsa mina texter och vill bara gömma mig under täcket när jag går tillbaka i mina arkiv och läser. Jag rättar till mina misstag, men vem läser samma inlägg ännu en gång? Att lägga ut ett inlägg är som att lämna in en uppgift i svenska. Något jag drog ut på så länge jag kunde under min gymnasietid för att kunna rätta till, ändra, göra perfekt. Världen är fylld av människor som märker ord, grammatik och ser vartenda litet misstag man gör. Internet ger dem tillgång till att göra detta.

 

På grund av skolan klarade jag inte av att läsa skönlitterära böcker längre. Jag brukade läsa minst en i veckan innan jag började gymnasiet där läroböckerna tog över. Sedan jag kom hit klarar jag inte av att läsa på svenska längre. På tre dagar lyckades jag läsa 60 sidor i en svensk bok. På lika många dagar har jag läst fyra böcker på engelska. Jag brukade kunna läsa, jag brukade kunna skriva. Jag vet inte om jag kan det längre. Bokstäverna, orden, samarbetar inte med mig.

 

Att skriva känns som ett måste, jag har trots allt familj och släkt som läser. Vänner som vill veta vad jag gör. Hej, farmor och morfar, vad roligt att ni läser. Vill bara ta tillfället i akt att säga att jag älskar och saknar er. Och alla andra nära och kära såklart.

 

Jag känner mig illa piskad att skriva trots att jag bara suttit ute och läst i solen en hel dag. Plockat i och ur diskmaskinen. Diskat. Matat katterna och hunden. Vem vill läsa om disk och kattmat? Ska jag skriva en recension om strykjärnet? För visst borde man blogga varje dag? Det finns personer som kan skriva och göra vardagen rolig. Personer som Fredrik Backman och pappas fru Sofia. Naturliga bloggare.

 

Jag har hittat min vardag och hur många fotar sin vardag? I förra inlägget lade jag upp en matbild, jag har verkligen sjunkit lågt. Säger man sjunkit? Sjunka, sjönk, sjunkit? Var tredje svenskt ord låter fel.

 

I några dagar har jag funderat, fram och tillbaka. Lägga ner eller fortsätta? Jag hittar inget bra svar på den frågan. Ha ett lösenord för vissa utvalda som jag vet inte ser ner på mig på grund av mitt språk? Jag ville blogga för min familj och mina vänner. Jag ville blogga för framtida au pairer eftersom bloggar är det bästa som finns när man själv drömmar sig bort, men vad jag vet är det ingen framtida au pair som läser. Jag når inte 50 procent av min målgrupp.

 

Perfektionist ända ut i fingerspetsarna. Jag kan ibland bli galen för att personen framför mig i kön har ett hårstrå på tröjan. Ibland tvingar jag ner mina kliande fingrar i byxfickorna och vänder bort blicken. Ibland plockar jag bort det i smyg. Jag kan inte vara perfekt, jag kan inte driva en perfekt blogg. Men att skämmas över mitt språk och vara tvingad över starta datorn på kvällarna är inget jag vill känna. Att känna pressen att leverera i vartenda inlägg. Jag vägrar skriva slang och förkortningar även om jag gärna skulle vilja, eftersom jag egentligen inte orkar anstränga mig. Jag försöker att inte tänka på de personer som jag vet läser, oftast anonymt, och som vet vad som är rätt och fel. Ni vet vem ni är. Ni skrämmer mig. Språkriktighet. Perfektionisten i mig vill bara krypa in i ett hörn och gömma mig. Är det värt att skriva trots att varje inlägg är en psykisk påfrestning?

Detta är ett virrigt inlägg, lite likt Joyce. Hur tanken vandrar. Många frågor men alla kan sammanfattas i en.

Varför ska jag blogga?

Första augusti. Gulp.

 

I dag har vi klivit in i månaden då jag kommer göra en drastisk förändring i mitt liv. Australien-månaden. Jag har exakt två veckor kvar i min hemstad. Lilla, lilla, Piteå. Jag kommer trots allt sakna dig.

 

Jag kommer att sakna dina soliga dagar då jag cyklar förbi Södra Hamn och hör fiskmåsarna. Jag kommer att sakna att ha skärgården runt hörnet. Jag kommer att sakna Sveriges första gågata med de få affärerna som finns längs med den.

 

Jag kommer att sakna att exakt veta hur jag ska snurra från diskbänken för att komma i perfekt läge till kylskåpet när jag lagar mat. Jag kommer att sakna det uppnötta märket i golvet där vi alltid sätter foten när vi går mellan huset och glasverandan.

 

Allt detta är fysiska saker, med undantag för min familj och mina vänner som jag inte ens tänker nämna. Att jag kommer sakna dem är underförstått. Vad jag även kommer sakna är med abstrakta saker som dofter, ljud och känslor.

 

Vad jag sitter och tänker på är att jag kommer sakna allt det här, men vad kommer jag sakna när jag kommer hem igen? Allt det jag nämnt kommer finnas kvar, men kommer jag någonsin återvända till Australien efter mitt "år" där? Kommer jag någonsin få uppleva de dofterna, ljuden och känslorna igen? Kommer jag få träffa de personerna jag lär känna igen? Kommer jag någonsin få gå på de gatorna ytterligare en gång?

 

Våra liv är fullt av val och chanser. Ibland måste man kasta sig ut trots att man helst vill klamra sig fast vid sin mammas hand och stanna kvar i säkerheten där ens rötter finns. Jag kastar mig ut, men inte utan en fallskärm. Jag räknar långsamt ner tills hoppet kommer och jag gör det i vetskap om att min fallskärm kommer vecklas ut och hålla. Jag vet att jag har något att återvända till och därför vågar jag hoppa.