Terra Nivium

Att säga au revoir, hej då, känns fel och alldeles för sorgligt även om det faktiskt betyder på återseende. A bientôt, vi ses snart, känns som en betydligt bättre avslutningsfras. Mitt år i Paris har kommit till sin ända. Än en gång sitter jag här med en packad väska, på väg någonstans. Jag lämnar något fantastiskt bakom mig för att börja på ett nytt äventyr men går inte tomhänt härifrån.

 

Jag vill rikta ett stort tack till mina fantastiska vänner Hanna, Johanna, Kajsa, Lovisa och Maria som har i största del varit deltagande i mitt år här nere (även om Kajsa kom inslirande på slutet). Utan er skulle jag inte ha orkat med min tid i Paris, ni förgyllde den. Jag hoppas att vi ses igen i Sverige någon gång i framtiden. Ett tack går även till mina fransklärare, Philippe och Adeline, som har lärt mig så mycket under årets gång. Merci pour votre patience et tout ce que vous m'a appris, sans vous rien ne serait compréhensible.

Tack även till er läsare som följt mig under årets gång.

 

Det största tacket går dock till min värdfamilj som stått ut ett år med mig. Min förstående värdmamma, komiker till värdpappa och mina fantastiska pojkar. Ja, mina pojkar. Vous allez me manquer, mais un jour je vais revenir.

Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv; universitetslivet.

Vilken organisation åkte du med?
Ännu en gång valde jag att åka privat, något som jag rekommenderar med hela mitt hjärta. Jag har aldrig haft några som helst problem.

Vad har varit det bästa med året?
Paris, mina vänner, min fantastiska värdfamilj och alla bisous jag fått av mina pojkar. Även min underbara resa till London med Erika och besöken av familj och vänner jag fått. Jag har varit väldigt lyckligt lottad.

Vad har varit det värsta?
Min sjukperiod, utan tvekan, men även vissa problem i vanliga livet som jag håller för mig själv.

Har det varit värt det?
Absolut! Utan tvekan. Ångrar inte alls att jag tog det rätt så spontana beslutet och åkte.

Ångrade du någonting?
Nej, ingenting. Och varför ångra sig? Det förändrar ingenting ändå.

Är du glad att du åkte?
Överlycklig. Utan detta år hade jag varit så mycket fattigare.

Skulle du rekommendera någon att åka som au pair?
Om du vill jobba med barn och uppleva ett land, ja. Se bara till att du känner till vad det verkligen innebär och läser in dig på det innan du bestämmer dig.

Gick du upp i vikt något under året?
Ja, absolut. Man kan inte bo i Frankrike under en begränsad period utan att gå upp, det finns så många bakverk att testa och så många baguetter att äta!

Favoritmat?
Hemma är det min värdmammas kyckling i påse. Recept: hemlighetsklassat. Annars är musslor inte så dåligt det heller.

Länder du besökte?
England.

Skulle du kunna tänka dig göra det igen?
Nej, jag känner mig väldigt klar med au pair-livet och vill ta mig vidare i livet. Påbörja ett nytt kapitel där jag faktiskt kommer vara huvudrollen och där jag inte behöver leva enligt någon annans liv.

Kommer du sakna något?
Jag kommer sakna Paris, min värdfamilj (speciellt mina pojkar) och mina vänner väldigt mycket.

Vad är det första du kommer göra när du kommer hem igen?
Redan min första heldag i Sverige jobbar jag, så jag kastas in i sommarvardagen på en gång.

Hur har Paris varit?
Paris har varit full av kultur, glädje, skratt och njutning. Paris har definitivt klättrat högt upp på listan över weekendresemål och jag kommer snart att återvända igen.

Hur skulle du beskriva Frankrike?
Frankrike är ett ganska komplicerat, stelt och inrutat land. Allt ska ske på ett visst sätt och följa samma mönster. Samtidigt kan Frankrike (och då speciellt Paris) vara ett av de mest kulturrika ställena på jorden och fransmän vara några av de mest passionerade folken. De går verkligen all in när det kommer till intressen de har om det så vore mat, sport eller kultur. Som turist tror jag inte man märker det och då kan Frankrike och fransmännen i princip vara som vilket annat land eller folk som helst.

Lärdomar under året?
Att ta saker i egna händer, utan tvekan. Och att tänka mer på mig själv och hur jag mår och är. Utöver detta har jag självklart lärt mig att hantera franska språket betydligt bättre!

Hur känner du för att åka hem?
Jag har otroligt blandade känslor. Jag vill hem och känner att jag är klar här, men samtidigt vill jag inte lämna min älskade värdfamilj och Paris. Samtidigt gav jag mig in i det här med vetskapen att det skulle ta slut, så det är bara att acceptera att slutet är här och ta en dag i taget. Hitta den nya vardagen och trivas i den.

I dag var det sista dagen av många saker. Skola. Arbete. Fredagen.

Familjen ordnade en avskedsmiddag åt mig på det lokala brasseriet och av en slump råkade några familjevänner även vara där så vi slog ihop borden och åt middag tillsammans som ett stort gäng. Jag fick även avskedspresenter av familjen och jag började självklart gråta. En tavla med bilder; familjen, jag och familjen och pojkarna samt lite Parisbilder. Jag fick även en necessär med Parismotiv med lite smått och gott i (Paris-shoppingkasse, Parismugg och en liten plånbok med Parismönster). Återigen, jag är extremt lyckligt lottad. Jag har haft ett fantastiskt år i en fantastisk familj och är nästan lite avundsjuk på nästa au pair som har så mycket fantastiskt framför sig.

Om ni nu ursäktar mig så ska jag återgå till att storgråta.

För några sekunder sedan insåg jag att jag jobbat min allra sista franska au pair-onsdag. Tiden har rusat förbi och jag är nere på de sista dagarna. På dagarna är jag redo att åka hem, på kvällarna gråter jag en skvätt för att jag inte riktigt vill. Samtidigt måste jag inse att jag kom hit med vetskapen att det skulle ta slut en dag. På sistone har tiden flugit förbi, senast i går var det ju december, och nu ska mitt egna liv börja. Jag lever just nu i deras och det måste ta slut. Bara för att jag lämnar detta innebär det inte att jag inte kommer att återvända till Paris för att träffa dem igen, det har jag lovat dem att jag ska göra. 

 

Utöver dessa tankar packar jag, städar, går de sista lektionerna i skolan och gör de sista sakerna i Paris. Jag försöker krama mina puttesorkar (som jag kallar pojkarna) så mycket jag bara kan, tillbringar tid med dem (även om det innebär att jag kastar bort frisbeen det första jag gör) och bara mår väl. För jag mår bra och är nöjd som det är, trots att det är jobbigt i stunden.

 

I lördags bestämde jag mig för att avverka två saker på min bucketlist; La Promenade Plantée och Le Mur des Je t'aime med en liten avstickare till Place de Vosges. Med P3 Dokumentärer i öronen och kameran i handen tillbringade jag större delen av dagen i Paris under en strålande sol. Livet kan vara rätt bra ibland.

 

Ibland är det galet hur fort tiden går. I dag är det endast tio dagar tills jag lämnar fransk mark men det vill inte riktigt gå in i hjärnan. Känns som att jag borde ha hur lång tid kvar som helst, men faktum är att om lite över en vecka är detta bara ett minne blott. Solen skiner här i Paris, sommaren är här för att stanna och jag gör avslutningsprov i skolan. En i vårt gäng (Hanna) har redan lämnat oss, nästa helg är det midsommar och efter firandet sitter jag på planet hem för att lämna detta och börja jobba i kalla Sverige.

Allt känns väldigt overkligt just nu.

 

I lördags var det, som alla svenskar nog vet, Sveriges nationaldag och ett stort gäng inklusive mig åt lunch vid Montparnasse. Efteråt splittrades vi och Hanna, Filip, Fatima, Merel och jag gick upp i Tour Montparnasse för att titta på Paris från ovan. Helt klart mäktigt, men jag tycker inte det var värt pengarna då Notre Dame är så mycket finare. Efteråt mötte jag upp Johanna, Kajsa och Maria för glass innan vi tog en promenad till Jardin du Luxembourg där vi satt och njöt av kvällssolen. När Johanna sedan övergivit oss åkte vi andra till Eiffeltornet för att se det blinka som avslutning på en lång men bra dag.

 

En lång tystnad.

Sanningen är att jag, efter ganska precis 10 månader här i Frankrike, har drabbats av en ganska kraftig hemlängtan.

Jag längtar efter hemmet, tryggheten, Sverige och svenska saker. Jag längtar efter att få gå vidare i mitt liv och sköta mig själv, kunna påverka mitt egna liv mer än jag kan göra i nuläget. Jag längtar efter sommar, ljusa nätter, havet runt hörnet och närheten till nära och kära. Jag längtar efter att få ta itu med mitt nya, svenska liv som jag planerat och drömt runt omkring i flera månader.

 

Sanningen är att jag, här och nu, skulle kunna packa min väska och dra. Åka hem. Flyga till tryggheten.

Men det kommer jag inte. Jag har 19 dagar kvar i detta land och jag ska njuta av varenda en av dem. Mitt humör går upp och ner som berg- och dalbanorna på Disneyland, från eufori till en burrito i sängen. Men jag är envis, jag ger inte upp. Min vardag flyter på utan drama, jag jobbar och jag skrattar. Jag fäller en tår då och då. Jag dränker mina känslor i Netflix och choklad. Jag attackerar min 10-åring med pingpongdöden, en klassiker från min barndom, bara för att jag vet att jag snart inte längre kommer kunna få honom att skratta. Jag övar engelska med 12-åringen och han säger att han vill att jag ska rätta honom om han säger fel, allt för att jag vill att han ska nå sin dröm, den internationella klassen i skolan.

Jag har byggt mig ett liv här och jag må vara less det, allt går inte alltid som det ska. Men detta kommer ta slut, slut och det kommer inte gå att återvända till det. Nästa kapitel kommer oavsett. Därför är det lika bra att leva i nuet, njuta av det, hur mycket jag än längtar efter och drömmer om den dag då jag sitter på flyget hem till nordligare breddgrader.