Lite vyer som jag passerade mellan Christchurch och Queenstown. Fantastiska Nya Zeeland!

 

Efter Wai-o-tapu och Rotorua körde jag söderut igen. På vägen till Wellington passerade jag Dannevirke, en dansk stad, men kom till slut fram till Wellington där jag sov en natt innan jag tidigt nästa morgon tog färjan över till hamnstaden Picton på sydön. Sedan satte jag mig i bilen igen och körde från Picton till Christchurch, staden som drabbades hårt av en jordbävning i februari 2011. Där hade jag bara en natt innan jag åkte vidare, vilket var okej för mig då jag inte tyckte att det fanns så mycket att göra.

 

Sista dagen i Rotorua tillbringades faktiskt inte där utan en bit söder om staden på ett ställe som heter Wai-o-tapu. Wai-o-tapu betyder sacred waters (heliga vatten) och eftersom Rotorua är känd för sina välgörande lera så kändes det som ett måste, dessutom sa städerskan i min värdfamilj att det var det. Här fanns en av de få aktiva gejsrarna i Nya Zeeland och stället var fyllt av illaluktande, kokande lera, svavelrika sjör och massa annat. Jag önskar att jag hade kunnat tillbringa mer tid där innan jag var tvungen köra vidare till Wellington.

 

Självklart gjorde jag saker i självaste Rotorua med. Spontana saker. Jag hade bland annat fått order av Teres att göra zorbing, något jag bokade på hostelet utan att veta vad det var. Det visade sig vara en stor plastboll fylld med vatten som man sedan åkte i utför en sluttning! Överraskande kul! 

 

Mannen som knuffade mig ut över stupet tipsade mig om Redwood Forest, en skog med gigantiska Redwood-träd och trevliga promenadspår där jag senare på kvällen tog mig en promenad på ungefär två timmar. Otroligt mysigt och tro det eller ej, det hör till ett av de bästa minnena från Nya Zeeland.

 

Nu kommer dem - resten av bilderna från Nya Zeeland. Den första april besökte jag Hobbiton, Mata mata. Jag bestämde mig för att boka en buss för att slippa köra för en gångs skull, ett beslut jag absolut inte ångrar. Bussen avgick precis utanför mitt hostel och efter en inte alltför lång åktur var vi framme på området. Där fick vi gå i souvenirshoppen och använda toaletten innan guiden gjorde oss sällskap på bussen till självaste Fylke.

 

Jag ber om ursäkt om bloggtystnaden. Jag har fått ett ohälsosamt förhållande med Netflix, Pretty Little Liars och Game of Thrones och bloggen har blivit lidande.

 

Det är många blandade känslor över att vara tillbaka. Jag saknar Sydney, familjen och livet där borta så det gör ont, men samtidigt känner jag mig avslappnad för första gången på länge. Även om jag var avslappnad där borta så är det en helt annan känsla att vara tillbaka i Sverige igen.

 

Hemresan gick bra, med undantaget att jag blev avstulen min kamera. I över 36 timmar var jag på resande fot och den 23 maj landade jag i sommar-Sverige. 27 grader varmt i Stockholm och 25 uppe i Piteå. Eftersom vår bil dog längs efter E4:an så hade jag ingen som mötte mig på flygplatsen, men när min syster väl lyckades ta sig dit fick jag både present och namnskylt.

Livet i Sverige har än så länge varit ganska händelselöst. Netflix, familj och kompisar fyller mina dagar och jag klagar inte alls på det. Till helgen åker jag ner till min pappa i Stockholm och sen ska jag försöka ta itu med livet igen.

Bilder kommer fortsätta leta sig upp på bloggen igen, både från Nya Zeeland och Australiens östkust.

Tack till alla som följt mig på min resa! Stanna gärna kvar, för till hösten bär det förmodligen av igen...

Coromandel är en halvö öster om Auckland och min nästa destination. Här besökte jag Hot Water Beach där jag grävde mitt egna spa i sanden och Cathedral Cove, en känd strand där de spelade in The Chronicles of Narnia: Prince Caspian.

 

En helg i Auckland där jag träffade Teres, gick upp på Mt Eden och bara strosade runt i staden. Besökte även Auckland Museum som jag verkligen rekommenderar!

 

Nya Zeelands nordspets. Började dagen i Auckland, körde hela vägen upp och sedan ner till Whangarei som ligger ungefär tre timmar norr om Auckland. Jag var på resande fot i 12 timmar, elva av dessa tillbringades bakom ratten. Lagom trött tjej som kom fram till Whangarei runt 21-tiden, men som till sin glädje blivit uppgraderad till ett privat rum. Var det vackert? Ja. Var det värt det? Nja.

 

Från Taupo till Waitomo Caves - här gjorde jag mitt grottäventyr, The Black Abyss med The Legendary Black Water Rafting C:o, rekommenderas starkt! Vi repellerade 35 meter, åkte linbana i kolmörker, tittade på lysmaskar, badade i iskallt vatten (10-14 grader varmt), klättrade uppför vattenfall och så mycket mer!

 

Taupo var ett kort stopp på min resa. Här besökte jag Craters of the Moon, ett geotermiskt område (helt enkelt vattenånga och svavellukt), och Huka Falls, en fors som trots sin mäktighet inte kan jämföra sig med Storforsen hemma.

 

Efter en natt i Wellington plockade jag upp bilen och började min roadtrip. Mitt första stopp vad Tongariro National Park där jag gjorde The Alpine Crossing, en sex till åtta (för mig tog det sju) timmar lång promenad förbi turkosa och klarblå sjöar, Mt Ngaurauhoe (mer känt som Mt Doom i Sagan om Ringen) och en aktiv vulkan (Te Maari Crater). Helt magiskt, ska definitivt börja hika mer och komma tillbaka hit igen.

 

Så var dagen kommen - bilderna från Nya Zeeland kommer långsamt ta sig upp här på bloggen. Jobbar så fort jag kan, det enda som kan stoppa mig nu är internetproblem. För det mesta tänker jag försöka låta bilderna tala för sig själv, men ni som känner mig vet ju att jag har lite svårt att hålla tyst...

Den 20 mars landade jag på Wellingtons flygplats och efter en extremt snabb tull (om man jämför med Australien första gången) tog jag mig in till Wellington City med flygbussen. Bodde på YHA Wellington City och för er som inte är bekanta med hostelvärlden kan jag meddela att YHA står för Youth Hostel Association och helt enkelt betyder att hostelet håller en viss standard. Bra nybörjarhostel, med andra ord! Denna dag hann jag inte göra mycket, fixade SIM-kort till min telefon och vandrade runt innan det blev så kallt och blåsigt att jag var tvungen att dra mig tillbaka till hostelet.

 

Väl framme i Wellington checkade jag in på samma hostel som första gången jag var här. Samma stad, samma hostel, samma våning. Sedan gick jag med raska steg till Te Papa Museum of New Zealand där jag hann tillbringa en och en halv timme innan de stängde. Eftersom det är gratis är tanken att jag ska gå tillbaka imorgon och avsluta mitt besök innan jag åker till flygplatsen. 

Planen för kvällen? Eftersom jag inte ska köra i morgon ska jag ut och lyxa till det med middag och cider, sista kvällen i landet. 

Jag var framme 15 minuter före utsatt tid för lagningen av vindrutan. Efter en hel del tjorv så får jag inte en ny vindruta, utan de lagar bara stenskotten. Jag har ingen aning om biluthyrningsfirman kommer att godkänna det, det återstår att se. Just nu är jag bara väldigt less och trött på hela vindrutehistorien.

Min dag har inte innehållit annat än körning och jag har dessutom helt glömt bort att fota med telefonen. Detta måste därför vara det mest meningslösa inlägget, men ville mest bara visa att jag fortfarande lever och mår bra. Min dag är då i alla fall komplett efter gratis chokladpudding och glass på mitt hostel!

Konversationen när jag checkade in:

"What's your name?"

"Lina Carlsson."

"With that name you have to be Swedish!"

"How did you know!?"

"Oh, I've read a lot of books written by Astrid Lindgren and your name sounds like a character's from those books."

I morgon ska jag upp tidigt för att köra till Nelson, en körning jag inte ser fram emot, men den måste göras...

Ni som känner mig vet att jag är som Bambi på hal is på morgonen. Detta kan vara väldigt problematiskt när man har överslafen på hostelet. Jag tänker göra denna historia kort och censurerad för min stolthetsskull. Allt började med att jag tappade min telefon till underslafen. Eftersom jag hade ett alarm på och inte ville bli styckmördad av alla andra i rummet beslöt jag mig för att gå och få tag i den. När jag står på stegen (som inte sitter fast ordentligt utan vickar) så ramlar jag med ett brak baklänges och väcker alla i alla fall. Lite blåmärken och en skadad stolthet blev resultatet.

Fall nummer två var planerat sedan en månad tillbaka. I dag hoppade jag 134 meter rakt ut i tomma intet och hade ett fritt fall på 8,5 sekunder. Bungy jump stod med andra ord på schemat. Checkade in 9.30 i morse och klockan 10 gick bussen till The Nevis Base. Jag ska inte ljuga - jag var väldigt nervös. Alla hoppade på första försöket och jag kände en stor press, jag sa till alla att jag absolut inte skulle våga på första men alla svarade att det skulle jag visst. Och jag hoppade. På första försöket. Jag bara kastade mig ut och känslan när marken kom rusande mot mig går inte att beskriva. Det var absolut en av de bästa sakerna jag gjort i hela mitt liv, adrenalinet flödade och när jag väl stod uppe på plattformen igen skakade benen. Bilden av marken som rusar mot mig är fortfarande inetsad på näthinnan och jag hoppas verkligen att den stannar där. Mer bilder är de jag lägger ut här kommer och även videon! På grund av siffrorna på mina händer har nästan alla jag pratat med i affärer frågat om jag gjort bungy jump och hur det vad - yeah, it was awesome, var svaret varje gång.

Efter bungy jumpet gick jag och gjorde Queenstowns gator osäkra. Åt en Fergburger till middag - en legendarisk hamburgare som alla säger att man måste äta om man är här och ja, den var extremt god. Åt en Tropical Swine och konstaterade att ananas verkligen funkar på en hamburgare med bacon.

Är nu sen en tid tillbaka på hostelet igen och funderar på om jag orkar söka upp tjejen från England som välkomnade mig till att slå följe med henne till puben, problemet är bara att jag inte vet vilken pub och att jag ska upp tidigt imorgon för en tur till Milford Sound. Och att jag har en vindruta att betala.

Jag hade dock en liten olycka på vägen hit. Inte en bilolycka, jag är fortfarande frisk som en nötkärna, men på State Highway 1 körde jag förbi en gräsklippare som slungade in en sten i min vindruta. Ett stenskott som de inte tänker ta ansvar för och som försäkringen inte täcker. Jag tänker göra historien kort och säga att jag har en nätt summa pengar att betala för en ny vindruta när jag kommer till Nelson. Men vindrutan lagas inte gratis för att jag sitter och surar, det är bara mitt äventyr som förstörs så därför tänker jag försöka hålla samma goda humör uppe hela vägen in i mål!

På vägen till Queenstown passerade jag två helt fantastiska sjöar, Lake Tekapo och Lake Pukaki! Inga bilder gör dem rättvisa.

Historien börjar tidigt på morgonen i Wellington. Väckarklockan ringer 06.30 och bloggens huvudperson vaknar. Hon kämpar sig upp och blir oväntat pigg, hon har flyt i packningen och är ute från rummet lika tyst som en mus och i god tid. Sedan får hon dock stå och vänta i en evighet på att badrummet ska bli ledigt, vilket innebär att hon lämnar sitt hostel 07.42 istället för 07.30 som planerat. Hennes GPS visar att det är 4 minuters körväg till färjeterminalen och hon känner sig trots förseningen lugn inombords, ett lugn som snart ska växla till fullständig panik. Det lugn som hon en gång hade gjorde henne så självsäker att hon missar avfarten in till färjeterminalen. Vad som händer sen i denna historia kommer inte berättas i detalj då den innehåller en förmodligen väldig olaglig u-sväng. En u-sväng som dessutom var onödig då den tog huvudpersonen till fel färjeterminal. Hon var då tvungen att sitta i sin lilla Nissan Bluebird och skrika vid rödljusen då klockan tickade allt närmare 08.00, sista incheckningstid. När skyltarna sedan tog henne till rätt terminal en minut till godo fastnade hon bakom ett tåg, uppskattningsvis 30 meter från incheckningsbåset. Klockan tickar. Tåget kör långsamt framåt. Sedan backar det. Klockan tickar. Tåget kör fram och tillbaka, fram och tillbaka. De ord som sades i den lilla Nissan Bluebird som stod tätt bakom bommar har censurerats för känsliga läsare. Trots att chauffören i detta fall var medveten om att det var färjans tåg och inte huvudpersonens fel så var hon spyfärdig av stress, panik och nervositet. Men checka in fick hon till slut, och mannen i båset skrattade vid åsynen av hennes panikslagna ansikte. Sedan väntade bara nästa äventyr, att köra ombord på den gigantiska färjan utan att krocka i någon av de andra bilarna som stod tätt, tätt intill. Även detta lyckades huvudpersonen med som sedan kunde gå upp på däck för att vinka hej då till Wellington för denna gång och för att sedan gå ner till en av loungerna och somna utmattad på golvet.

Huvudpersonen har efter det kört av färjan i Picton och tagit sig hela vägen till Christchurch med några få stopp längs vägen. På ett stopp fick hon se en sälkoloni, på ett annat fick hon se ett välkänt gyllene M. Till Christchurch tog hon sig utan problem och de enda problemen hon hade var att hitta i staden där alla gator är avstängda då de är skadade från jordbävningen (februari 2011) och att hitta sitt rum på hostelet. Till en av sakerna behövde hon fråga om vägen, men det var inte den första. Nu ligger hon här efter en kvällspromenad i staden, väldigt nöjd med att ha klarat av dagens alla utmaningar.