Terra Nivium

Det var en nattfjäril. Den var stor. Sjukt stor. Men tydligen var det en liten en. Nu kommer jag hem till Sverige igen.

Efter många kloka ord från kloka människor så kommer den här bloggen leva vidare. Jag skriver trots allt lika mycket för mig själv som för mina läsare och jag vill minnas det här kapitlet av mitt liv. Men bara för att det blir tyst under perioder innebär det inte att jag har dött.

 

I dag satte jag mig på fel sida om bilen igen. Jag körde exemplariskt ända tills jag höll på att köra åt fel håll i en rondell. Rätt enligt min ryggrad, men nej. Inte här. Det var så nära att mina värdföräldrar fick skrika till och jag vrida ratten kraftigt åt motsatt håll. Så går det om man slappnar av!

 

27 grader i poolen och alla hoppade i, trots att temperaturen i luften inte var lika hög. På tisdag ser det i alla fall ut som att det ska bli 32 grader varmt så då lär jag ligga och skvalpa igen. Eftersom pojkarna har lov även denna vecka lär jag nog få ner dem i det blöta!

 

Dagarna kommer, dagarna går.

Tiden bara springer förbi. Jag hänger inte med.

 

En månad och nio dagar.

Jag har funderat de senaste dagarna. Jag skriver ett inlägg nästan varje dag, ibland flera per dag. Hur många av mina drygt 41 dagliga inlägg har varit vettiga?

Innan jag åkte satte jag upp vissa punkter för mig själv, punkter där jag skrev hur jag ville att min blogg skulle vara.

 

Bra språk. Vettigt innehåll. Om jag inte har något att skriva om, skriver jag inte. Bilder. Uppfylla läsarnas önskemål.

 

För tillfället känns det som att jag misslyckas med varje punkt.

Min svenska blir sämre för varje dag som går. Jag bor i ett engelsktalande land, i en engelsktalande familj och jag pratar nästan alltid engelska med mina svenska vänner eftersom vi då oftast har en finländare med oss. Den enda svenska jag använder är här på bloggen och när jag skriver med vänner på Facebook. Jag vet inte sist jag öppnade munnen och pratade svenska, det var nog under det senaste Skypesamtalet för över en vecka sedan. Jag särskriver, googlar vart och vartannat ord för att jag inte längre kan stava det, skriver konstiga meningar och har tusentals syftningsfel. Jag stoppar förbi ställen, för det gör man i engelsktalande länder. Jag orkar aldrig korrekturläsa mina texter och vill bara gömma mig under täcket när jag går tillbaka i mina arkiv och läser. Jag rättar till mina misstag, men vem läser samma inlägg ännu en gång? Att lägga ut ett inlägg är som att lämna in en uppgift i svenska. Något jag drog ut på så länge jag kunde under min gymnasietid för att kunna rätta till, ändra, göra perfekt. Världen är fylld av människor som märker ord, grammatik och ser vartenda litet misstag man gör. Internet ger dem tillgång till att göra detta.

 

På grund av skolan klarade jag inte av att läsa skönlitterära böcker längre. Jag brukade läsa minst en i veckan innan jag började gymnasiet där läroböckerna tog över. Sedan jag kom hit klarar jag inte av att läsa på svenska längre. På tre dagar lyckades jag läsa 60 sidor i en svensk bok. På lika många dagar har jag läst fyra böcker på engelska. Jag brukade kunna läsa, jag brukade kunna skriva. Jag vet inte om jag kan det längre. Bokstäverna, orden, samarbetar inte med mig.

 

Att skriva känns som ett måste, jag har trots allt familj och släkt som läser. Vänner som vill veta vad jag gör. Hej, farmor och morfar, vad roligt att ni läser. Vill bara ta tillfället i akt att säga att jag älskar och saknar er. Och alla andra nära och kära såklart.

 

Jag känner mig illa piskad att skriva trots att jag bara suttit ute och läst i solen en hel dag. Plockat i och ur diskmaskinen. Diskat. Matat katterna och hunden. Vem vill läsa om disk och kattmat? Ska jag skriva en recension om strykjärnet? För visst borde man blogga varje dag? Det finns personer som kan skriva och göra vardagen rolig. Personer som Fredrik Backman och pappas fru Sofia. Naturliga bloggare.

 

Jag har hittat min vardag och hur många fotar sin vardag? I förra inlägget lade jag upp en matbild, jag har verkligen sjunkit lågt. Säger man sjunkit? Sjunka, sjönk, sjunkit? Var tredje svenskt ord låter fel.

 

I några dagar har jag funderat, fram och tillbaka. Lägga ner eller fortsätta? Jag hittar inget bra svar på den frågan. Ha ett lösenord för vissa utvalda som jag vet inte ser ner på mig på grund av mitt språk? Jag ville blogga för min familj och mina vänner. Jag ville blogga för framtida au pairer eftersom bloggar är det bästa som finns när man själv drömmar sig bort, men vad jag vet är det ingen framtida au pair som läser. Jag når inte 50 procent av min målgrupp.

 

Perfektionist ända ut i fingerspetsarna. Jag kan ibland bli galen för att personen framför mig i kön har ett hårstrå på tröjan. Ibland tvingar jag ner mina kliande fingrar i byxfickorna och vänder bort blicken. Ibland plockar jag bort det i smyg. Jag kan inte vara perfekt, jag kan inte driva en perfekt blogg. Men att skämmas över mitt språk och vara tvingad över starta datorn på kvällarna är inget jag vill känna. Att känna pressen att leverera i vartenda inlägg. Jag vägrar skriva slang och förkortningar även om jag gärna skulle vilja, eftersom jag egentligen inte orkar anstränga mig. Jag försöker att inte tänka på de personer som jag vet läser, oftast anonymt, och som vet vad som är rätt och fel. Ni vet vem ni är. Ni skrämmer mig. Språkriktighet. Perfektionisten i mig vill bara krypa in i ett hörn och gömma mig. Är det värt att skriva trots att varje inlägg är en psykisk påfrestning?

Detta är ett virrigt inlägg, lite likt Joyce. Hur tanken vandrar. Många frågor men alla kan sammanfattas i en.

Varför ska jag blogga?

I morse tog jag ett bad. I min dusch. Ja, stopp i avloppet och jag har ingen aning om de har fixat det än. Får väl höra med dem i morgon bitti! Efter pannkaksfrukost (fast det var lördag) så åkte jag till Chatswood för att träffa Kat från Tahiti. Myste, fikade och gick i affärer. Jag är i akut behov av en bikini, men eftersom jag fortfarande inte har hittat någon jag tycker om för ett vettigt pris lutar det väl åt att jag köper en Billabong eller O'neill... Vadå? De gör grymt snygga bikinis, och nöden har ingen lag! De kostar ju bara sisådär 80-90 AUD... Drömma kan man få göra va?

 

Det känns lite som att jag samlar på nationaliteter här borta. Sverige, Finland, Franska Polynesien, träffat folk från Tyskland även om jag inte hänger med dem regelbundet... Nä, jag måste samla på mig fler! Jag och Kat ska kanske se White House Down på tisdag, det blir nog trevligt. Ska nog försöka ta mod till mig att öva min franska på henne också.

 

I dag fick jag äntligen göra min strandpremiär. Tillsammans med Emmi, en annan finsk tjej och en tyska åkte jag till Dee Why som är min närmaste strand. Det blåste och sanden yrde, tillslut tog vi till flykten och slog oss ner på en gräsplätt istället. Sanden var verkligen överallt, men inte värre än vad det brukar vara på den grekiska Ön. Jag är härdad, men det var inte de andra tjejerna som klagade en hel del. Under dagen fick vi se en livräddare in action, även om det bara var en bodyboard han räddade, och en man som hade uträttat sina behov på något annat ställe än toaletten.

 

Släpade mig till gymmet i dag och fick ett ganska tråkigt, basic styrkeprogram. Alla övningar som jag gjort hemma, enda skillnaden är att maskinerna använder lufttryck som motstånd istället för vanliga vikter. Samtidigt som det är tråkigt med samma övningar är det skönt att ha dem, tekniken kommer automatiskt och jag kan låta tankarna vandra lite istället för att fokusera fullt ut på min teknik. Jag tror jag kommer släpa mig till gymmet oavsett!

I dag har det varit runt 27-28 grader här. Underbart, om ni frågar mig. Stinking hot, om ni frågar lite andra människor. Känns som att människorna här klagar på vädret ganska ofta, vintern är iskall och till och med våren är för varm. Jag är glad så länge temperaturen håller sig över nollstrecket. Men det var inte vädret som gjorde denna dag fulländad och underbar. Efter en liten pratstund med min värdmamma så har jag inte kunnat sluta le på hela kvällen. I slutet av november kommer (om allt går som det ska, peppar peppar,) Annie hit! Och inte bara hit till Sydney, utan hit till huset! Hon kommer hyra "studentrummet" vi har efter att hon har lämnat sin värdfamilj utanför Adelaide. Annie och jag fick kontakt via våra bloggar (med lite hjälp av Sara) och har pratat en hel del på Facebook. En riktigt härlig tjej och jag är så glad över att hon kommer hit! Både för hennes skull eftersom hon hittat bostad och för min skull eftersom jag får sällskap! Så nu gäller det bara att Sara ska hitta en värdfamilj och ta sig hit hon med.

 

Nu måste jag förhindra att katterna har ihjäl varandra i min säng och kasta lite saker på dem (bland annat en koala) så de inte äter upp mitt pussel. Hårt liv.

 

I dag kämpade jag mig upp för att gå till gymmet. Väl där fick jag träffa en personlig tränare som jag pratade hälsa med och som sedan gav mig ett konditionsprogram. Hon var väldigt snäll, peppande och duktig och satte upp rimliga mål som jag faktiskt vill kämpa för att nå. De är alldeles lagomt långt in i framtiden, de är tydliga och hon motiverade mig verkligen till att kämpa.

 

I morse hade jag en lapp på golvet som min värdmamma skjutit in under dörren. På den stod det att jag skulle städa upp i köket och tvätta lite, vilket jag alltså har gjort i dag. Lappen sa dessutom att 10-åringen ville baka mer chokladbollar, så det verkar ju verkligen som att de var omtyckta! Tyvärr fanns inte ingredienserna hemma, så jag sa helt enkelt till honom att om vi bakar dem varje dag är de inte så speciella längre. Tack och lov verkade han acceptera det.

 

I morgon bär det av mot gymmet igen för att få ett styrkeprogram, jag längtar redan nu! Det var länge sedan jag kände en sådan här träningsglädje. Eftersom jag nu har börjat träna igen tänkte jag också börja leva hälsosamt, sluta trycka i mig socker är en ganska bra start. Det höll sig till klockan åtta ikväll då 14-åringen kom hem med glass. Den var god.

I dag har jag bakat. Först såg det ut som att det skulle bli en katastrof, i vanliga fall brukar chokladbollar vara idiotsäkert men inte här i Australien verkar det som. För jag är faktiskt helt okej när det kommer till bakning, kanske till och med bättre än helt okej, men jag blev nästan lite förtvivlad.

 

Först var jag tvungen att springa till Woolworth's för att hitta smör. När jag kommer hem hittar jag ingen kakao, så jag börjar smälta bakchoklad (improvisation, jajamen), men det fanns inte tillräckligt med bakchoklad och jag tvivlar på att resultatet hade blivit särskilt bra. Sen fanns det bara råsocker och inget vaniljsocker heller (därav vaniljessensen på bilden, fast den använde jag inte). Ja, ni hör ju. Tack och lov hittade min värdmamma kakao så jag kunde rädda hela projektet, men det var nära ögat. Eftersom det inte finns pärlsocker i de vanliga affärerna och jag inte hunnit besöka Svenska Kyrkan fick strössel pryda chokladbollarna.

I dag skulle jag egentligen in till Sydney med Erica, men då hon tyvärr var tvungen att ställa in stannade jag hemma. Halv två fick vi lunchgäster och den lunchen avslutade vi precis, runt halv tio på kvällen. Så lasagnen och pavlovan följdes upp med pizza (från stället där 14-åringen jobbar och ja, han jobbade i dag när vi hämtade pizzorna, haha) runt åtta, halv nio. Vin, vatten, läsk, te, varm choklad... Ja, allt har varit i överflöd. En riktigt trevlig kväll med riktigt trevliga människor. Sötast var ändå 5-åringen:

Pappa S: "He can do anything as long as he tries!"
5-åringen: "Like when I tried to be Batman!"

 

I går blev jag även bankkund här i Australien. När jag fick välja mellan svart och rosa bankkort valde jag det senare vilket fick min värdpappa att yttra följande:
"You're such a girl..."
Vadå? Rosa är roligare än svart och det är ju inte som att jag måste matcha det med något. Genus, genus, genus...

Det finns vissa saker jag har svårt att hantera. I stora drag kan vi säga att insekter inte riktigt hör till favoritsakerna på planeten Jorden. I dag när jag tog hand om tvätten så stötte jag på en skalbagge som inte skulle vinna Miss Universe, men jag hanterade det. Efter någon stunds panik på grund av överraskningen tog jag bort den.

 

Värst av alla insekter är spindlar och kackerlackor.

 

Minns ni att jag skrev att jag hade en kackerlacka på mitt rum? I kväll hände det igen. Men den här var inte på andra sidan rummet, den var i mitt hår och dubbelt så stor som den förra. Så vad gör jag?

 

Det första gjorde var att borsta bort den, såklart. Det knastrade fint i den och den landade i sängen. Jag rusar upp ur sängen, grabbar min tjocktröja och drar på mig den medan jag springer ut. Ute i hallen står katterna och jag plockar upp Mr Mim, varför vet jag inte. Tröst? Skydd? Något av det i alla fall, kanske båda delarna. Springer sedan upp på övervåningen där min värdpappa sitter och jag förklarar vad som har hänt. Han bara skrattar och berättar om hur han har haft kackerlackor som har sprungit över honom när han har sovit. Sedan frågar han på skämt om jag kommer kunna sova i natt. Nej, svarar jag självklart. Den är ju i min säng.

"Du tycker verkligen inte om kackerlackor, va?"
"Nej."
"Har ni inte dem i Sverige?"
"Nej, det hör inte till vanligheterna. Det är för kallt, det är om man råkar få med sig dem från utlandet."
"Du skakar verkligen."
Ja, det är klart!? Jag hade en kackerlacka I MITT HÅR!!!

 

Så ropade min värdmamma att han skulle hjälpa mig och han följde med mig ner med insektsprayen. När han fick se kackerlackan utbrister han att det är en stor rackare. Sen dödade han den.

 

Ja, den var stor. Och den flög. Bara tanken på flygande kackerlackor får mig att vilja gråta. Jag ska sova med insektssprayen i natt, om jag nu kommer att kunna sova.

Eftersom min värdpappa är hemma så slipper jag gå med 10-åringen till skolan, vilket kan verka väldigt skönt. Och visst, jag får sova. Jag älskar att sova. Men i morse hade jag en lapp på golvet som min värdmamma skjutit in genom dörren där alla dagens arbetsuppgifter står. Allt detta var självklara saker som jag skulle ha gjort ändå, men på något sätt blev jag ännu lydigare och jobbade stenhårt med detta under dagen.

• Ta in tvätten och sortera den i högar; saker som ska strykas i en och resten sorterat enligt vems tvätt det var. När högarna var klara skulle de på rätt sängar.
• Sortera det sedan tidigare tvättade sakerna i högar.
• Stryka alla kläder som behövdes strykas (skoluniformer, jeans/byxor och min värdmammas t-shirts och skjortor. Eftersom pojkarnas sommaruniformer har kommit fram strök jag uppskattningsvis åtta av 10-åringens skjortor, och det var bara 10-åringens.).
• Tvätta så mycket som möjligt.
• Plocka i och ur diskmaskinen.
• Rensa upp allt annat i köket.
• Göra pizza till middag.

Så har dagen kommit. Det är nu en månad sedan jag kom hit. För exakt en månad sedan vid den här tiden var jag på flygplatsen och skulle träffa min värdfamilj för första gången.

 

Tiden har gått fruktansvärt fort. Jag har varit här lite över fyra veckor men exakt en månad. Kanske är det dags att ställa sig själv frågan.

 

Saknar jag Sverige?

 

Om jag svarar nej på den frågan ljuger jag. Sverige är bekvämligheten, jag vet hur allt funkar och jag kan de oskrivna reglerna. Jag saknar de stickade tröjorna och jeansen, ullkappan och sjalarna. Jag saknar mörkret som man kan tända stearinljus i och glädjas över att man är inomhus i värmen istället för utomhus i höstrusket. Jag saknar redan nu den vita, fluffiga snön, skidåkningen och den uppfriskande kylan som biter i kinderna. Men innebär det att jag vill tillbaka till mitt hemland?

 

Nej. Det vill jag inte. Inte än, jag är inte redo. Jag har många höstar och vintrar i bagaget och många fler att avnjuta i det svenska landskapet. Jag har fler snöänglar att göra i framtiden och fler dagar på skidanläggningar. Jag har varit här i en månad och jag vill vara här i ännu fler. Jag vill bo i denna familj i minst fem månader till, jag vill vistas i landet ännu mer.

 

Australien och Sydney är allt jag har föreställt mig och så mycket mer. Det säger en hel med tanke på att jag inte har upplevt mycket mer än vissa delar i min förort och bara en bråkdel av storstaden. Att vara turist (jag ser mig fortfarande som turist eftersom jag inte kan låta bli att ta ett kort på Operhuset så fort jag ser det) på denna sida av världen är så lätt.

 

Alla är trevliga och hjälpsamma. Artigheten är en självklarhet, berättade jag om när jag var på ett café och tillbringade tid till att räkna ut hur jag skulle bli av med flest mynt och en gammal dam kom fram för att fråga om jag behövde låna pengar? Här säger du tack till busschauffören innan du kliver av bussen och den första tanken som slår dig när någon ler åt dig på gatan är inte att de har rymt från en psykklinik. Det är bara några anledningar till varför jag älskar att vara här, min värdfamilj tänker jag inte ens ta upp igen. Jag har sagt hur nöjd jag är med dem förut.

 

Så ja. Och nej. Jag saknar Sverige, men det är ingenting jag går och tänker på. Jag tänker inte ens, förlåt för detta, på hur jag saknar mina nära och kära. Det finns självklart där i bakhuvudet, ibland tänker jag att;
"Åh, det här måste jag berätta för mamma och E när jag kommer hem!"
Men det kan jag inte. Men jag kommer att kunna göra det.

Jag kommer tillbaka till Sverige. Tiden i Sydney är nuet, det finns här och nu och lika snabbt som det kom kommer det vara förbi. Så länge jag inte funderar på saknaden håller den sig djupt under ytan och där kan den få stanna. Jag tänker njuta och inte analysera den. Om, eller när, den slår till med full kraft så tar jag itu med det då. För tillfället är jag glad, lycklig och nöjd här borta.

 

 Jag vill också ta en ankunge på en promenad...

I dag gick jag äntligen till gymmet igen. Över fyra veckor i detta land och utan träning. Fick prata med en kille där som var väldigt trevlig, men... Irländare. Varför har jag så svårt för den dialekten? Eller var det för att han pratade väldigt fort? Hur som helst, kommer betala en halv förmögenhet men jag är väldigt nöjd med gymmet ändå. De känns väldigt professionella och som att de verkligen bryr sig om sina medlemmar. På mitt förra gym kände jag litegrann att man blev utslängd i tomma intet och fick klara sig på egen hand, även om man fick ett program att följa som ny medlem. Här kommer jag (om jag har förstått allt rätt) ha tre halvtimmar med en personlig tränare, bara för att komma igång. Det kommer vara vägning, mätning och uppläggning av både konditions- och styrkepass. Sedan kommer jag, för att undvika deras startavgift, köpa ytterligare tre halvtimmar med en PT eftersom det var halva priset av startavgiften. Så fem månader kommer jag förhoppningsvis vara medlem där, med start på tisdag då jag ska träffa en PT för första gången!

 

I dag är det dessutom exakt en månad sedan jag lämnade Sverige.

 

Sedan fyllde min bror den 14 september, så självklart måste jag ju gratta honom med. Tre dagar försent här på bloggen, men jag blev lite chockad över hundinbrottet vi hade. Jag vill också påpeka att jag inte glömde bort att gratta honom på själva dagen, bara här på bloggen.

 

Grattis, kära bror! Plugga hårt på Luleå Tekniska Universitet, hoppas att du kommer trivas bra i lägenheten! Tack för din träffsäkra humor och för att du är du. Ta hand om dig och glöm inte bort mig!

 

I dag vill jag även passa på att gratulera Sofia, en person i mitt liv som är så mycket mer än bara "pappas fru". Hon är en kvinna som dagligen imponerar och inspirerar mig. Hon är den som har lärt mig att agera militant konsument, som får mig att våga göra saker jag annars aldrig skulle ha gjort och inse att vissa saker faktiskt inte är omöjligt. Det sitter bara i huvudet.

 

Grattis på födelsedagen, älskade Sofia! Hoppas att du får njuta av födelsedagspresenten på fredag!

 

Regnet fortsatte hela natten och hela morgonen med någon skur under dagen. Se vilken svensk jag är! Pratar väder! Men även om vädret har inneburit att jag suttit inne på rumpan med en katt i knäet har jag inte lidit (förutom när hon spetsar mig på klorna, då lider jag litegrann). I dag väntade nämligen ett mycket efterlängtat paket på mig på köksbordet vid frukosten, boken Min mormor hälsar och säger förlåt! Signerad och allt! Tack snälla, H! Boken tillsammans med att jag för första gången har hört min värdmamma säga att jag är en del av familjen har verkligen gjort min annars så tråkiga dag mycket bättre!

 

...sa regnet hela dagen. Därför har jag slagits med tvättmaskinen, katten, strukit skoluniformer, torkat hundspya och gjort en mycket omtyckt pizza till middag.
Så var ännu en dag till ända och jag ska somna till vattnet som vräker ner från skyn.

I dag bokade jag upp en träff med Erica inne i Sydney. Vi vandrade runt Circular Quay, gick och hälsade på hennes förra jobb och hennes föredetta kollega bjöd oss på glass, turistade vid Operahuset och vandrade sedan tillbaka genom Botaniska trädgården för att möta upp Emmi på Wynyard tågstation.

 

Sedan gick vi ner till the Rocks, Sydneys gamla stadsdel, där vi åt på Pancakes on the Rocks som är en känd restaurang och populärt tillhåll. Eftersom det är söndag så har jag ätit pannkakor två gånger på samma dag, på söndagarna är det nämligen pannkaksfrukost som gäller i detta hushåll. Mätta och belåtna (och lite lätt illamående för min del) vandrade vi vidare på marknaden i the Rocks där jag fyndade mig ett pussel för $5, mest bara för att försäljaren var otroligt trevlig! Så nu har jag något att pussla på med här hemma. Erica köpte också ett pussel och betalade med kort och vi hade väldigt roligt åt kortmaskinen som var ickeelektronisk. Antik, för oss ungdomar helt enkelt. Försäljaren lade ner kortet i själva maskinen, lade kvittot över och tryckte helt enkelt av kortnumret, namn och allt sådant (precis som att man kan rita av mynt genom att lägga det under ett papper och skugga med blyerts över). Antikt, som sagt.

 

Eftersom Emmi varit i Sydney i nästan tre veckor men inte sett Operahuset så vandrade vi till slut tillbaka dit och jag var då tvungen att lämna för att hinna med bussen. En riktigt trevlig dag!

 

Även om det nu var Sydney som ringde till London. Roligt att se E som pluggar engelska där och att hon mår bra efter byte av bostad och allt annat tjorv hon råkat ut för!

 

14-åringen jobbar ett visst antal timmar tre dagar i veckan. I dag var en sådan dag. Eftersom föräldrarna äter middag med några vänner blev jag barnvakt åt 10-åringen. Inte mig emot, glass och film är enligt mig en helt okej lördagskväll.

 

Men sen kom 14-åringen hem. Med sig hade han Whoopie, en herrelös hund utan telefonnummer (namnet kom bara av farten, tror jag). Vi skulle lämna honom (henom? Det är faktiskt en hen) på framsidan med en vattenskål, men hen tog sig förbi oss, lyckades krypa ur halsbandet och... Ja, låt mig förklara huset lite. Det är bara mitt rum och stundentrummet på nedervåningen, tillsammans med min toalett. På övervåningen är allt annat.

 

Så "Whoopie" sprang upp. På övervåningen finns alltså:

 

1. En dvärgschnauzer vid namn Mitch.
2. En Maine Coon vid namn Mr Mim, sju månader. En jägare i grund och botten.

3. En katt av okänd ras vid namn Sootie. Som inte är den mest kelsjuka katten här på jordens yta.

 

Självklart var vi andra här också. 14-åringen tog tag i täcket hen hade och släpades efter. Katternas vatten vältes. Kaos och panik är de ord som bäst beskriver dessa minuter.

 

Först åkte Mim, som för det mesta bor där ändå, in i badrummet. Ständigt fräsandes. Mitch kördes ut på baksidan, fortfarande med kopplet som är fastbundet vid sängen precis innanför dörren fastspänt i halsbandet. Sootie blev helt galen, hoppade tre meter upp i luften, in i fönster och dörrar och till slut under soffan (det hade blivit en youtube-succé om vi hade filmat). Jag var ute med Mitch (som hade kopplet klämt i dörren), knäppte loss honom och plockade upp honom i famnen. Sedan bytte vi plats på hundarna, ut med "Whoopie" och in med Mitch som kopplades fast till vardagsrumsbordet istället. "Whoopie" lyckades riva ner myggnätsdörren... Ja, kaos helt enkelt. Sootie rev 14-åringen när han tog fram henne från hennes gömställe och stängde in henne i badrummet med Mim. Sedan dess har det varit någorlunda lugnt och under kontroll, förutom att jag har en Bullterrier som skäller på baksidan och Mitch som svarar här inne, två pojkar som vägrar att gå och lägga sig och två vettskrämda katter i badrummet.

Nädå, allt är under kontroll.

 

Update: Vill även passa på att gratulera min kära bror som fyller 20!!! Grattis, brorsan!

Fredagen den trettonde. Det regnar. Jag har tvätt som hänger ute.

Överlevde olycksdagen utan några incidenter. Dagen har varit väldigt lugn, allt jag har gjort är att ha hämtat 10-åringen på skolan (det var som ett zoo med alla Onesies i dag! Funderar på att köpa en koala själv...), köpt Cornflakes, lagat fish n' chips och tagit det lugnt med Grey's Anatomy. Ibland är det ganska skönt att vara barnvakt.

 

I dag är den den 12 september, den andra torsdagen i september, och här i Australien kallas den här dagen R U Ok? Day. Meningen med denna dag är att vi ska påminnas om att regelbundet fråga nära och kära om de är okej, om de mår bra.

 

Visserligen är varje dag en speciell dag på ett eller annat sätt. Vi har mors dag, fars dag, internationella ungdomsdagen... När man bor utomlands inser man exempelvis hur konstigt det är att vi svenskar har dagar då vi firar mat. Så varför ska depression inte få samma uppmärksamhet som kanelbullen? Psykisk ohälsa är ett ämne som det pratas alldeles för lite om.

 

Det har nu gått närmare fyra månader sedan en person som står mig väldigt nära fick sin diagnos. Ännu längre sedan jag först fick veta hur dåligt denna person mår. Det jag tänker skriva nu kommer låta klyschigt eftersom det är precis som det står i böcker, men det är sant. Leendet nådde inte ögonen och det gjorde ont i mig. När man har känt en person så länge som vi har känt varandra så märker man en skillnad. Skrattet är inte detsamma och leendet är påklistrat.

1. Mozzie - Mosquito, mygga.
2. Sunnies - Solglasögon.
3. Brekkie - Breakfast, frukost.
4. Maccas - McDonalds, precis som att vi kallar det Donken. Visste ni att ett år på Australia Day (nationaldagen den 26 januari) så ändrade alla McDonalds i Australien namn till Maccas på skyltar och menyer?
5. Trackies - Tracksuit, träningsoverall, syftar främst på byxorna.
6. Loo - Toalett.
7. Vegies - Vegetables, grönsaker.
8. Polly - Politician, politiker.
9. Sickie - Sjukdag från jobbet
10. Boot - Bagageluckan på bilen (det som vi hemma i norr kallar skuffen...).
11. Uni - University, universitet.
12. U-y - Min favorit. U-sväng! Precis som att Stuart får kallas Stuey så får u-turn kallar u-y!
13. Undies - Underwear, underkläder.
14. Footy - Football, syftar på den australiska, brutala versionen av rugby.
15. Kindie - Kindergarten, dagis.
16. Cockie - kackerlacka, bonde och kakadua. Skilj dem åt bara!
17. Ute - Utility, en pick-up helt enkelt.
18. Dunny - Badrum, eller utedass.
19. Sheila - Tjej.
20. Bonnet - Motorhuv.

I dag åkte jag in till Sydney CBD igen. Vandrade omkring där utan att gå vilse en enda gång, åt lunch i botaniska trädgården och drog ut på tiden tills jag verkligen var tvungen att göra mitt ärende.

 

Anledningen till varför jag åkte in till Sydney i dag var för att fixa ett Medicare-kort som ger mig gratis akutsjukvård om olyckan skulle vara framme. I drygt en timme satt jag snällt och väntade på min tur och när det väl var dags så fick jag bara ett dokument och en tid till morgondagen! Detta ger mig dock en anledning till att åka in igen i morgon.

 

I dag har jag även upptäckt ytterligare ett fel på min dator. Så fort jag lägger den i viloläge eller stänger av den så laddar den ur batteriet, vilket innebär att jag alltid måste starta den med laddaren i. Funderar på om det beror på att jag alltid har min externa hårddisk inkopplad, även om den inte betett sig så här förut. Den som lever får se om det löser sig!

 

I dag var det första gången jag satte mig i förarsätet på en bil på över tre veckor. Fel sida av bilen och dessutom av vägen. Som tur var hade jag en riktigt duktig lärare, nämligen min värdpappa. Jag är så ledsen över att säga detta pappa, men han är bättre än vad du var när jag övningskörde. Som jag tidigare nämnt så är det en hel del backar i detta område. De är så många, branta och höjdskillnaden är så stor att det slår lock för mina öron. Kändes som att vara tillbaka på ruta ett när det gällde start i backe och här finns ingen eco-driving heller. Det gäller att köra på låg växel och varva motorn för att ta sig uppför alla backar. Hur som helst, jag krockade inte och enligt min värdpappa så märker man att jag är en bra chaufför. I have good clutch control, som han säger. Alltså bra koll på kopplingen. Känns stabilt! Körde runt med honom ett bra tag, både i området där vi övade start i backe och högersvängar särskilt (det är så konstigt att behöva korsa ett körfält när man gör en högersväng) och sedan ut på den stora, trefiliga vägen för att jag skulle få testa det. Inga olycksfall att rapportera, jag råkade bara slå på vindrutetorkarna ibland. Det är tur att jag har min värdpappa som jobbar i Tyskland och därför är van vid att växla mellan höger- och vänstertrafik. Efter att ha kört runt med honom ett tag så fick jag ta bilen själv och köra runt i området, väldigt uppskattat. Tyvärr hjälpte det mig knappt med att hitta här runt omkring.

 

Premiär nummer två för mig i dag har varit poolen! Kvicksilvret har legat på dryga 30 grader och vid fyra-tiden hoppade jag, 10-åringen och min värdpappa i poolen. Kallt tyckte de om de 24 graderna. Skönt tyckte jag, det var bara lite kallt när man kom upp. Det värsta var när jag stod på poolkanten och väntade på att de skulle få bort lite löv, så känner jag att det kryper något på min vad. Just precis, en spindel. Den var inte så stor, det var inte en fågelspindel om vi säger så, men här är det inte storleken som dödar. Snabbt som blixten så slog jag bort den från mitt ben och min värdmamma (som frågade mig om jag verkligen var säker på att det inte var en mygga) trampade ihjäl den. Jag har ingen aning om det var en funnelweb spider eller inte, men oddsen talar ju tyvärr för det med tanke på att vi har hittat två i poolen.

 

Utöver dessa premiärer har jag tvättat (dag två, nu har jag äntligen gått igenom allt), renbäddat min säng, suttit ute i solen och njutit, hjälpt 10-åringen med läxan och strukit lite kläder. Sängen lockar väldigt mycket, i morgon bär det förhoppningsvis av in till Sydney igen!

Eftersom ni bloggläsare är tysta, anonyma och fruktansvärt tråkiga så ska jag tvinga er att leva om lite. Här i Australien älskar man förkortningar. Man skulle gärna förkorta varje ord tills det man vill säga bara blir en obegriplig sörja av konstigheter, om det inte skulle bli just det. Oförståeligt. Här får man till och med smeknamn som är längre än det riktiga namnet (jag väntar fortfarande på mitt). Så jag har plockat fram en del förkortningar och slangord åt er, sådant som jag har hört användas i detta hushåll och ute på gatorna, och nu är er uppgift att lista ut vad dessa ord står för. Vissa är lättare, vissa är svårare.

1. Mozzie
2. Sunnies
3. Brekkie
4. Maccas
5. Trackies
6. Loo
7. Vegies
8. Polly
9. Sickie
10. Boot
11. Uni
12. U-y
13. Undies
14. Footy
15. Kindie
16. Cockie
17. Ute
18. Dunny
19. Sheila
20. Bonnet

I dag hade barnen en uppvisning i Taekwondo för att värva fler medlemmar till deras klubb. Jag måste säga att det gjorde det riktigt bra och de minsta barnen var så söta! Klubben utövar även kampsporten Kumdo (the way of the sword, svärdets väg) och eftersom bilderna inte riktigt gör det rättvisa får ni helt enkelt föreställa er ninjor, för det var precis så det var!

 

I dag har jag varit med familjen till Warringah Mall. Tycker det är ganska trevligt att följa med dit, jag får gratis skjuts (det är lite mer komplicerat att ta sig dit med buss än till Chatswood) och får strosa runt själv medan de gör sina ärenden. Den här gången köpte jag faktiskt lite kläder, en maxikjol och två linnen för att vara mer exakt, eftersom jag tyckte att jag var värd att få spendera lite pengar. Jag har varit otroligt sparsam sedan jag kom hit.

 

Efter shoppingen åkte vi hem igen och började snabbstäda huset. 4.30 pm (jag förstår inte vad de har emot 24-timmarsklockor) fick vi nämligen middagsgäster, min värdmammas närmaste väninna och hennes tre barn (och underbart fina hund Morgan). Barnen lekte i poolen som i dag var hela 24 grader varmt eftersom det har varit "stinking hot", runt 29 grader varmt, i dag. Jag höll mig på torra land eftersom (förlåt MHä, min föredetta svensklärare. Om vår gemensamma vän får dig att läsa detta meddelande, jag höll på att skriva "eftersom att". Svenskan förfaller.) jag inte kände för att bli nerstänkt med vatten. I morgon eller på måndag ska jag nog ta mig ett dopp eller två! Till middag åt vi australiensk barbeque (här kallar de grillspett/souvlaki för kebab) och till efterätt blev det lite blandade sötsaker (choklad- och vaniljglass, små marängbakelser med grädde och jordgubbar, kaneldonuts, mer jordgubbar och hasselnötssnapps). Mycket trevlig kväll även detta, älskar verkligen familjen jag har hamnat hos. De är avslappnade, vänliga och bryr sig verkligen om mig. Det känns som att jag får betalt för att vara en del av familjen.

 

Även denna gång har jag pinsamt dåliga bilder, så tyvärr dyker inga BBQ-bilder upp här. Alla duktiga fotografer skulle dö av chock. Vet inte riktigt vad som blev fel, jag hade bara hunnit ta en sipp från vinglaset...

 

Kvällen i går var underbar. Tog bussen till Chatswood och hoppade sedan på samma tåg till Sydney som Sophie och Emmi (Finland). När vi var framme på Wynyard station mötte vi Erica (Sverige) som hade fått vänta i en timme, stackaren! En promenad till Darling Harbour senare så satt vi på en restaurang och åt middag, jag och Sophie betalade en halv förmögenhet (i australienska mått mätt) för Rekorderlig päroncider. Att dricka australienskt är relativt billigt, men denna svenska goding gick på 77-78 svenska riksdaler. Det är alltså vad vi skulle få betala i Sverige trots att det är inhemskt. Men här är det importerat och därav det höga priset, dock värt vartenda öre (eller cent...). Glass intogs till efterrätt på en italiensk glassbar och dit ska jag definitivt gå tillbaka! En riktig bra kväll med riktigt goa tjejer. Tyvärr kan jag bara bjuda på mobilbilder eftersom jag glömde minneskortet till kameran...

 

Kackerlackan är borta. När mina värdföräldrar kom hem från veterinären med Mitch (stackaren har fått dra ut fyra tänder i dag och går på antibiotika, ni kan bilda klubb Sofia!) så gick jag ut i panik och bad om hjälp. Snart kom min värdpappa till mig och kastade ett paket i min famn och gick mot kackerlackan. När han tog den i sin hand så skrek han som om den bet honom, vilket jag vet att den inte gör men sjävklart flög jag i taket ändå. Han hade nog ganska roligt. Men om det är något jag verkligen inte kan hantera så är det spindlar och stora insekter!

 

I kväll ska jag äta middag i Darling Harbour med Sophie och en annan svensk tjej. Jag sitter fortfarande med blött hår och prioriterar att blogga. Hur som helst, detta var vad mitt underbara paket innehöll:

Här är en lista med saker som inte är förbjudet att skicka ner:

• Marabou, mjölkchoklad och digestive. Ingen apelsinkrokrant eller schweizernöt tack!
• Dumle
• Illustrerad vetenskap (ja, jag är en nörd, en nörd som vill nörda sig på svenska)
• Veckorevyn
• Min mormor hälsar och säger förlåt (detta kan dock redan vara löst)
• Brev och sådant personligt och roligt

Jag har en kackerlacka i mitt rum. Jag hatar kackerlackor. Vad ska jag göra? Jag tror jag dör.

I dag har jag kokat potatis i mikrovågsugn och tillagat broccoli på samma satt. Hemma var jag lite tveksam till denna trädliknande grönsak, åt den men njöt inte av den, men här nere... Jag vet inte om det är något speciellt i marken för broccolin är så otroligt god att jag skulle kunna äta enbart broccoli till middag. Jag har även skrattat åt min värdmamma som tydligen stryker sina t-shirts (och jeans). Anledningen? Efter att tvätten har torkat så slänger hon bara ner den i korgen och låter den ligga. Mamma, pappa, syster E och alla andra som har sett kaoset i mitt rum (jag använder mitt golv som garderob), håll i er. Jag höll på att skratta ihjäl mig och ifrågasatte varför hon inte bara vek ihop dem direkt och la in dem i garderoben! Till mitt försvar så är det oftast jeans och annat som inte behöver tvättas efter en användning som hamnar på mitt golv. Håller jag på att genomgå en massiv förändring? Mutering? Jag älskar broccoli, jag har inga kläder på golvet, jag skrattar åt de som inte har ordning på kläderna och jag sover senast till nio på morgonen (och då har jag typ ångest över att ha sovit så länge)!

 

När vi ändå pratar om min vuxen-mutering... I dag har jag tvättat min första maskin! Och förklarat krig med tvättmaskinen. De har nämligen en toppmatat maskin (tack för det ordet, mamma!) och den är väldigt kinkig med balansen. Så när jag gick upp till köket efter att ha fördelat om kläderna i den för tredje gången så står min värdpappa där och flinar åt mig och säger:
"Are you winning the fight against the washing machine?"
Och ja, jag vann till slut.

Det har varit väldigt skönt att ha haft en dag med pappan i dag. Jag har ju som sagt varit lite obekväm i hans närhet, men nu känns det mycket bättre. Jag har visat honom Piteå för honom med hjälp av Google Maps Street View (ja, mamma, vi har spionerat på dig) och han var väldigt fascinerat av Smurfit Kappa, den stora pappersfabriken. Han överraskade mig dessutom totalt med att berätta att han varit i Boden!

 

Det finns vissa hemsidor som jag är stamkund på, som Bloglovin' där jag följer alla bloggar, Aftonbladet som jag läser varje morgon (det är väldigt konstigt att läsa på kvällen och mötas av Nyheterna medan du sov), Facebook för att se vad som händer... Ja, det verkar inte hända så mycket där. Men just nu är jag även stamkund på Tjuvlyssnat, en hemsida där korkade konversationer och konstiga lappar kan dyka upp. Det finns två exempel som jag har skrattat väldigt gott åt de senaste dagarna:

 

I natt fick jag ett sms av min kära syster. Eller ja, det var natt för mig men dag för henne. Hur som helst... Jag lyckades smsa henne i sömnen. Fråga mig inte var jag fick tjat ifrån. Det enda jag kommer ihåg var att jag fick kämpa för att få till frågetecknet.

 

I dag har jag varit sängliggande största delen av dagen. Anledningen? Huvudvärk.

En sådan smärta som får en att vilja klättra på väggarna, spy eller helt enkelt önska att man kunde tuppa av med hjälp av ren viljekraft. Däckade gjorde jag, men snarare av ren utmattning när värken väl släppt. Sov som en klubbad säl i vad jag tror blev över två timmar.

 

Tvingade mig upp för att hämta 10-åringen på skolan men det visade sig att pappan gjorde det. Hallelujah moment. Tog i alla fall en promenad till Woolworth's för att ladda mitt nya SIM-kort med pengar. Sen hamnade jag i horisontalläge i sängen igen efter det.

 

På eftermiddagen har jag blivit väldigt ompysslad. Min värdmamma såg på mig att jag inte var pigg och gav mig dunderpiller och order om att dricka och slappna av.
"Close your eyes!"
Jaja, ta det lugnt. Jag är bara nyfiken till naturen, jag kan inte blunda längre stunder då.

Vi har även pratat lite om homosexualitet i detta hushåll och om vad vi tycker om giftermål mellan samkönade. Det stora valet närmar sig ju med stormsteg och självklart fick jag frågan om jag tyckte att det skulle vara legalt, men 14-åringen (som vanligtvis är väldigt tyst) var väldigt kvick och hann före mig:
"Of course she does, she's Swedish!"
Och han kunde inte ha mer än rätt. Jag tycker giftermål mellan samkönade är en självklarhet.

 

Nu: mer paracetamol och sömn. Jag älskar att sova.

Här i Australien firas fars dag den första söndagen i september, alltså i dag. Så jag vill bara passa på att gratta min egen pappa där hemma i Svea rike.

 

Ja, som folk kanske uppfattade så dog min dator för mig. Rädda datorn-program och det tunga artilleriet togs fram. Så alla ni som har Norton som virusskydd, se upp, min dator sa inte ifrån att det var slut. Och vad jag vet hade jag inte installerat något nytt virusskydd (till mitt försvar trodde jag att jag hade ett), men nu har jag åtminstone Microsoft Security Essentials. Men jag har ingen aning om det kommer hjälpa. Datamänniskor, snälla hjälp mig:

De senaste dagarna har min dator kraschat när jag ska starta upp den från vänteläge. Jag har trott att det berott på brist på ström (batteriet verkar ständigt vara lågt när jag startar upp den) men nu när jag startade den från helt avstängd dog den bara. Puff. Tack och lov fick jag ju igång den igen (efter många skräckslagna minuter) och en virussökning hittar inget misstänkt. Ska jag nöja mig eller måste jag göra en backup på den och återställa den helt?

 

Nog om min dator! I dag har varit en väldigt slapp dag. Började morgonen med min första löprunda Down Under och det blir förmodligen en till i morgon bitti. Sedan dess har jag suttit och myst i värmen på balkongen med en god bok (på iPaden, tack pappa!) och bara mått väldigt gott. Middag intogs i Manly (doften av saltvatten och ljudet av vågorna var underbart) med en tysk tjej som jag nog inte kommer träffa igen... Tänker inte avslöja här vad som var fel, jag säger bara att vi verkligen inte klickade och att jag bara ville hem. Det enda positiva var att maten var god och att restaurangen spelade Mumford & Sons. Men nu har jag åtminstone träffat personen och fått mig en uppfattning om henne.

Nya tag i morgon!

Jag tänkte slänga in ett snabbt inlägg, men jag är lite upptagen med att rädda liv. Min dators liv.

Jag återkommer.