Terra Nivium

I dag har varit en långsam dag.

 

Min värdpappa kom hem. Vi har organiserat huset så att det är lättare att ta sig runt med kryckor eftersom min värdmamma opererar knät i morgon. Jag har legat i sängen nästan hela dagen (med undantag för när jag promenerat till skolan, strukit kläder, tagit in och sorterat tvätt och renbäddat i studentrummet). Vi har ätit middag ute för att "fira" min värdmammas sista dag som rörlig.

 

Middagen var helt okej, åt en kycklingpasta i tomatsås och med en italiensk fårost som jag inte kommer ihåg namnet på. Till efterrätt delade jag och min värdmamma på en enorm chokladkaka som tyvärr var lite torr (men jag säger som henne, det var choklad och det var det viktigaste). Maten var god men tyvärr drar miljön ner på betyget, högljutt och stökigt vilket inte uppskattas av mig.

 

Nu på kvällen har jag lyckats planera julklappar till hela värdfamiljen, åtminstone ett första utkast. Jag kommer kanske behöva lite hjälp av min kära svenska familj dock, utöver det vi redan diskuterat. Men den som lever får se!

 

En av mina sysslor i dag var att tvätta, vilket jag gör ofta. Så jag gick ner i garaget där tvättmaskinen är, med tvätten under armen. Jag har från båda mina värdföräldrar hört att dörren kan gå i baklås, så jag har som vana att vrida på handtaget två gånger innan jag går in i garaget för att verkligen försäkra mig om att den är upplåst och sedan dessutom lämna den på glänt..

 

Det gjorde jag även i dag. Problemet var bara att jag stängde den lite för hårt, så att den faktiskt stängdes helt och hållet och inte bara var på glänt. Och handtaget gick inte att vrida.

 

Inlåst i garaget.

 

Ingen telefon.

 

Inga skor.

 

Jag lyckas ta mig ut genom den vanliga garagedörren, ut i regnovädret och till ytterdörren som jag brukar lämna olåst när jag tvättar ifall detta skulle hända.

 

Låst.

 

Jag springer runt på baksidan, förbi hönorna, upp på altanen och fram till bakdörren.

 

Låst. Och hunden bara stirrar på mig.

 

Tack och lov så har grannarna som familjen är goda vänner med en nyckel och redan min andra dag fick jag höra att det bara var att komma förbi om jag var utelåst. Visst, det fungerar jättebra. Om de är hemma.

 

Kom ihåg... Det regnar. Jag har ingen jacka. Jag är bara i strumplästen.

 

Jag springer till nästa granne. Ingen hemma. Då ser jag att en granne jag aldrig träffat kommer hem, så jag rusar över vägen och knackar på garagedörren.

 

"Ursäkta... Jag är utelåst... Får jag låna en telefon?"

 

Insläppt blev jag och hon var ingen galen yxmördare. Telefon och dator fick jag låna och jag fick tag i min värdmammas telefonnummer genom att logga in på iCloud där alla mina telefonkontakter ligger synkade.

 

Tror ni hon svarar?

 

Nej.

 

Med gemensamma tankekrafter, jag, den snälla kvinnan och hennes man via telefon så lyckas vi lista ut vad grannen med nyckelns egna företag heter, så jag ringer honom. Tyvärr befinner han sig i Mosman och kan inte komma förrän om en timme. Frun, som jag är mer bekant med, jobbar som lärare och kan inte gå från jobbet.

 

Det är en halvtimme tills jag ska hämta 10-åringen. Jag och den trevliga kvinnan sitter och dricker te, äter kakor och pratar om allt möjligt. Sen kör hon mig till skolan (det regnade och jag hade som sagt inga skor) där vi hämtar 10-åringen. Hans förvirrade min när han blev kallad till en okänd bil var ganska söt, sen sitter vi i hennes kök tills grannen har kommit hem och vi kan få en nyckel.

 

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut. Och den hade faktiskt ett lyckligt slut. Nu ligger det dessutom en nyckel i garaget.

 

I går fick jag äntligen träffa Sara, min lilla skåning som jag har chattat med sedan början av sommaren. Visade henne runt i Sydney, vi hann med Operahuset, Botaniska trädgården, George Street, Darling Harbour och Chinatown. Så vi gick, timme in och timme ut, många mil blev det vilket känns i fötterna i dag (dessutom var jag väldigt duktig och klev upp extra tidigt för att gå till gymmet). Hade riktigt trevligt och det var verkligen på tiden att vi träffades. Längtar redan till nästa gång!

 

När jag lämnat av Sara vid färjan tillbaka till Manly gick jag över till Darling Harbour igen, med värkande fötter. Satt och tittade ut över vattnet och drack iste från Starbucks (iced shaken passion tea with lemonade, för att vara exakt, och jag fick heta Laura denna gång) tills Erica kom och gjorde mig sällskap. Sedan vandrade vi upp mot Chinatown och köpte billig take away, så kinesiskt två gånger på en dag. Inte så illa, särskilt inte om man tänker på priset. 8,50 AUD för Special Chicken Fried Rice (lunch) och 3,50 för tre stora vårrullar (middag). Det är alltså ungefär 50 och 20 svenska riksdaler. Tyvärr var det inga fyrverkerier på grund av eldförbudet med tanke på alla bushfires. Hade i alla fall väldigt trevligt med Erica och vi hann täcka allt från politik, Australien vs Sverige och kortslutning i hjärnan när man hör svenska.

 

I dag har jag äntligen fått flytta ner till mitt vanliga rum! Känns lite som att komma hem! Men jag var inte glad över hur det såg ut inne på toaletten, den brasilianske studenten är inte den renligaste (det finns mycket jag kan säga om honom och det är nog mer negativt än positivt). Jag är så glad över att mamma, pappa och till viss del även Sofia uppfostrade mig bättre!

 

I går VAB:ade jag. 14-åringen hade någon konstig huvudvärk kopplat till ögonrörelser, så han fick åka till läkaren så fort min värdmamma kom hem från jobbet.

 

I dag VAB:ar jag. Igen. Samma sak för 14-åringen, så i dag var det min tur att åka med honom till läkaren. Blodprov och ny tid hos läkaren i morgon eller dagen efter det. Även 10-åringen är hemma med illamående och huvudvärk, han har hållt min värdmamma vaken sen fem på morgonen.

 

Så här sitter jag. I går hade jag planerat att träna. Men nej. Då tänkte jag träna i dag. Men nej. Så jag är inte särskilt glad. Nu när jag äntligen har kommit igång med träningen så kan jag inte träna. Min värdmamma väckte mig i morse och frågade om jag skulle stanna hemma i dag, vad kan jag egentligen säga? Nej? Du får stanna hemma från jobbet? Nej. Så jag stannade hemma och sitter och har tråkigt och tänker på gymmet. Och alla som känner mig vet att jag äter när jag är uttråkad. Inte bra. Inte bra alls.

1. Jag bokade i går valsafari för mig och Sara! $39 istället för 88, alltså 56 % rabatt. Lite roligt är det att Sara är skyldig mig pengar redan innan hennes första lön, och att hon bokar denna aktivitet redan innan hon är i landet (hon var just då i Hong Kong) och inte ens har träffat mig än! Men det är lite så au pair-livet fungerar. Spontanitet.
2. Sara har landat. Hon är i landet, hon är i staden, hon är en bussresa från mig. Awesome, är det enda jag kan säga om det.
3. Min värdmamma sa att hon älskade mig i går. Eller, rättare sagt, medan barnen "förolämpade" mig (de tycker om mig egentligen, de är bara precis som mina bröder var en gång i tiden) så säger hon "I love you, even if they don't." (Jag älskar dig, även om inte de gör det.) Sen åt vi Lindt-choklad (och jag är den enda som äter mörk choklad, ha! Och jag älskar det! Vem hade kunnat tro det om mig?).

I måndags bestämde jag mig för att åka in till Sydney för att vandra runt och försöka hitta en bikini. Visst vandrade jag runt, men jag letade inte bikini. Mötte upp Isabela (den brasilianska studenten) i Wynyard och gick för att köpa lunch. Hittade billig sushi som vi tog med oss till Botaniska trädgården. Sedan visade jag henne Circular Quay innan hon var tvungen att gå tillbaka till skolan och jag satte mig med en iste på Starbucks.

 

Alla svenska nyhetskällor tar upp det. Det brinner i Australien. Säsongen för skogs- och gräsbränderna, bushfires, har börjat tidigt. Allt började i Blue Mountains och just nu finns det 60-tal bränder runt omkring Sydney, varav endast 13 är kontrollerade.

Så har ännu en helg passerat och även ännu en månad i detta land. I går hade jag varit här i precis två månader. Det är rent läskigt hur fort tiden går. En tredjedel hos denna familj är nu gjord, två återstår!

 

I går såg jag 14-åringen spela basket. De vann överlägset och lukten i hallen fick mig verkligen att sakna handbollen. Svett, gummi och varmkorv, som min syster beskrev det. Lägg även till ljuden av studsande bollar, gummisulor som gnisslar mot golvet och klockan som signalerar att det är halvlek så har ni känslan av det jag saknar så mycket. Efter matchen åkte vi till Warringah mall och jag kom tomhänt hem. Tänk att jag befinner mig i Australien men att det ska vara så svårt att hitta en bikini som inte kostar 500 svenska riksdaler!

 

I dag har det verkligen varit en långsam dag. Några vänner till familjen kom över och totalt var det sju barn i poolen, jag var inte en av dem. Fast jag räknas väl knappast som ett barn längre. Tonåring, men inte barn. Jag har inte fått något vettigt gjort, bara tömt diskmaskinen, hängt tvätt och lagat mat. Och druckit ett glas vin, men jag vet inte om det räknas som vettigt. Gott var det i alla fall! På kvällen var det programmet om Kakadu igen och oj, vilket ställe. Måste verkligen försöka ta mig dit! Men jag börjar på lite närmare håll, i morgon ska jag försöka ta mig in till Sydney och bara gå runt och njuta av staden. Och försöka hitta en bikini. Wish me luck.

Den här veckan har varit hektisk. Pojkarnas Taekwondo har ändrat dagar, vilket innebär att de inte har det på samma dag längre utan helt olika dagar. Basketsäsongen har dragit igång vilket innebär att 14-åringen ska ha hämtning 20 minuters bilfärd från där vi bor. Sen ska vi hinna tillbaka i eftermiddagstrafiken, han ska hinna äta ett mellanmål och byta om innan han ska skjutsas till Taekwondon som också är runt 20 minuters bilfärd bort på tisdagar och ytterligare en dag. 10-åringen har touch footy (en snäll version av rugby) på torsdagar och Taekwondo måndagar och onsdagar. Fredagar är det även gitarrlektioner, tack och lov i huset. Utöver detta ska mat lagas, uniformer strykas (och tvättas i sista sekunden eftersom de aldrig bär ner tvätten), disk diskas och annat hushållsarbete uträttas.

 

Så ja, jag har varit upptagen. Jag har kört runt med min värdmamma för att lära mig vägen till basketplanen och dojon, jag har lagat mat, strukit, tvättat, badat hunden, haft hemlängtan, handlat mat på Woolworth's, nästan kört på en bush turkey (vildkalkon som vandrar omkring på gatorna här) och upplevt en av Australiens många skogsbränder... Ja, mycket har hänt!

 

Det mest intressanta är nog dagens brand. Eller bränder, för de är flera. Sydney är nu omgiven av flera skogsbränder så i dag var himlen täckt av aska och rök. Det luktade brand och ofta kunde man se brandbilar köra förbi. Det som jag tycker är lite oroväckande är att vi bor i en väldigt lummig förort och vi är omringade av parker och annat brännbart. Risken är med andra ord stor. Tack och lov är dessa bränder långt borta, den i dag var i Blue Mountains och flera hus brann ner, men sommaren har inte ens börjat...

 

Ringde även min älskade farfar och morfar i dag. Hemma har det snöat och det är numera vitt, fast som alla norrlänningar vet så smälter den första snön alltid bort inom 24 timmar. Otroligt skönt att höra deras röst och jag blir så glad över att höra att de blir glada över att jag ringer. Som min farfar sa, det är skönt att ha någon att sakna och längta efter. Det är mycket bättre än att fundera över hur man ska lyckas slå ihjäl en person. Du är bra klok du, farfar. Älskar er, farfar, farmor, morfar, Ragnvi..! Och alla andra, ni vet vilka ni är!

 

Nu har jag tagit helg med undantag för lite självklara sysslor (tvätt, strykning och disk) och ska utmattad somna efter en, trots hemlängtan, väldigt bra dag.

 

I dag hände det.

 

I dag slog hemlängtan till för första gången på riktigt.

 

Jag är redan trött på palmer, sand och värme.

 

Jag vill ha mörker, lite kyla och löv i höstens alla färger.

 

Jag vill springa ut och välkomna den första snön och krypa ner i soffan under en filt med en kopp te efter en promenad i höstrusket.

 

Jag vill titta på handboll, träffa och träna mina handbollstjejer, titta på fåniga filmer med mamma i soffan.

 

Jag saknar fredagarna i Stockholm, att sitta i vardagsrummet och smälla i sig popcorn, dricka lättdryck och uppdatera den delen av familjen om vad som hänt sedan vi sågs sist.

 

Jag vill äta lax, köttbullar, palt och riktig köttfärssås. Inte köttfärssås som man hittar på burk i affären, utan mammas köttfärssås. Jag vill sitta på Wayne's och dela en chokladmuffin med M, jag vill ha tjejkväll med vin och prat med M och E. Jag vill ha tjejmiddag med det vanliga gänget och jag kan till och med gå så långt som att säga att jag saknar min gymnasieskola, inklusive lärarna och lektionerna.

 

Men här sitter jag. Det är över 30 grader varmt och det blåser varma vindar. Det är en skogsbrand någonstans i området som färgar himlen orange. Jag har haft en stressig vecka som dessutom bara är början på de nya rutinerna.

 

Jag älskar att vara här, men jag älskar också att vara hemma. Jag vill vara hemma just nu. Jag vill sitta under fleecefilten mamma vill bränna upp med min stora temugg och titta på en romantisk komedi med henne. Jag vill sitta på mattan i vardagsrummet i Stockholm och prata tills strupen är alldeles torr och sedan somna för att vakna upp till nybakat bröd och en helg i Stockholm.

 

Ja, jag längtar hem. Men här sitter jag och jag kan inte göra annat än att göra det bästa av situationen. Höstrusk och röda löv får förbli en dröm, skidåkningen en passion som får vila en säsong. Jag har nästan två månader i ryggen och många kvar, oavsett hur mycket jag vill vara på svensk mark. 

Runt 33 grader i dag, så jag tog bussen till Manly med Emmi. Härlig värme, skönt vatten och höga vågor! På kvällen såg jag ett program om Kakadu, en nationalpark i norra Australien, med min värdmamma. Ännu en tv-kväll och ytterligare ett ställe att besöka innan mina fötter rör svensk mark igen. Otroligt vackert! En och en halv film (Hansel & Gretel: Witch Hunters och halva The Numbers Station) fick avrunda kvällen och sedan Veronica Maggios nya album i öronen!

 

Jag har hittat mina tv-kvällar här i Australien.

 

Onsdag är det Gruen Planet, ett program där de diskuterar reklam. Hissar, dissar, skrattar... Ja, det kan vara ruskigt roligt.

 

Torsdag är det Redesign my brain, Todd Sampson (som dessutom är med i panelen i Gruen Planet) ska träna upp sin hjärnkapacitet. Det hade premiär i går, torsdag, och på en månad hann han träna upp sitt minne så pass mycket att han kunde memorerara en kortlek. Hjärnan tycker jag är oerhört intressant och programmet är dessutom interaktivt.

 

Fredag är det QI (Quite Interesting) med Stephen Fry där de pratar onödig fakta. Hur kan man bestämma könet på kycklingar? Tydligen är det en av de svåraste utbildningarna att ta sig in på i något asiatiskt land,.. QI följs av Miss Fischer's Murder Mysteries, en deckare som utspelar sig på 60-talet.

 

Vad jag egentligen ville prata om är Gruen Planet, eller rättare sagt reklam. För det finns väldigt många konstiga reklamer här (en rörmokare med en rumpa som överkropp!? Vad har det med rengöringsmedel att göra?), Sist hade de faktiskt en Björn Borg-reklam (färgglada kalsonger travade som en regnbåge för pride) och jag skrattade väldigt länge åt att de uttalde det "Bjorn Båg". Men roligaste var den bifogade Mercedesreklamen som numera är min favoritreklam. Om man vill är det fritt fram att bidra med sin egen favoritreklam, gärna rolig, i kommentarsfältet så publicerar jag ett inlägg med dem sedan. Svenska eller engelska spelar ingen roll, jag diskriminerar ingen. Allt jag behöver är youtube-adressen.

 

 

I går var det hela 37 grader varm, vilket är extremväder i oktober även här i Australien. 10-åringen mådde inte alls bra på morgonen, så istället för att träna var jag hemma. VAB, med andra ord, vård av barn. Inte mig emot, han är lätt att vårda. Vi såg Jack the Giant Slayer och jag lyckades gå igenom all tvätt och en hel del strykning. Allt detta med AC och fläktar.

 

Jag har även hunnit flytta. Ja, ni läste rätt. I går kom en brasiliansk student, Isabella, hit och på lördag kommer ytterligare en, Gabriel. På grund av dubbelbokningen bor jag under två veckors tid i 10-åringens rum medan han sover med min värdmamma. Visst är jag väl en snäll au pair som ger upp mitt älskade rum? Isabella är en riktigt trevlig tjej och i dag satt vi och pratade så länge efter middagen att Mitch nästan välte min stol i sin iver att få middag.

 

Annars har jag vandrat runt i ett gigantiskt shoppingcenter i dag och fått se min värdmammas jobb. Hon jobbar på ett ganska välkänt universitetssjukhus som logoped här i Sydney och allt jag kan säga om campus är att det är gigantiskt. Och jag såg inte ens hälften. Då längtar jag nästan lite efter universitetstiden.

 

I brist på annat måste jag berätta något som gjorde att jag höll på att sätta middagen i halsen för någon vecka sedan. Vi åt köttbullar till middag, den italienska versionen (i tomatsås) och självklart kom Frågan upp.

 

Min värdmamma: "But what about Swedish meatballs? What is it, really? How do you eat it?"

Min värdpappa: "With a taste of horse..."

Svenska för icke engelsktalande läsare (det låter roligare på engelska, därför väljer jag båda språken):

Min värdmamma: "Men vad är svenska köttbullar? Hur äter ni det?"
Min värdpappa: "Med hästsmak..."

I morse åkte jag in till staden för att kolla på krigsskepp och tall ships med Erica. Lite misslyckat då man var tvungen att ha förköpta biljetter, men vi lyckades se lite båtar innan vi vandrade vidare. Darling Harbour, Chinatown, Paddy's Market och Hyde Park. Man hinner se mycket på en dag inne i Sydney!

 

 

Sedan brottades han med hunden, vänskapligt och till allas förtjusning. Tänk när den katten är större än hunden! Han kommer vara fullvuxen vid fem års ålder, nu är han bara en kattunge på åtta månader.

 

Förlåt mig. Var bara en kattunge.

 

Mr Mim, mannen i mitt liv, blev bara åtta månader gammal.

 

Jag åkte in till Sydney för att kolla på flottan och andra skepp i hamnen och kommer tillbaka, trött och sliten runt fem. När jag ligger i mitt rum hör jag 10-åringen ropa på hjälp. Katten har tidigare kräkts och haft diarré, men blev frisk efter att vi bytt tillbaka till hans gamla diet. En vecka senare börjar det igen. Tydligen spydde han med jämna mellanrum under hela dagen och vi stängde in honom i badrummet av hälsoskäl. Veterinären sa åt oss att avvakta. Till slut var han så dålig att han knappt var vid medvetande. Har ni någonsin hört en katt gråta av smärta? Det är inget vackert ljud. Hela lilla kissen var täckt i kräks, så han fick ett bad för att fräscha upp sig. När min värdmamma torkade honom med hårfönen brydde han sig inte, hon fick skaka i honom för att se till att han var vaken.

 

Han åkte akut in till veterinären som hittade något i hans mage, men på grund av hans allvarliga tillstånd var han inte tillräckligt stabil för operation. Han skulle behöva fyra till sex timmar med dropp innan det ens var aktuellt och risken var stor att han inte skulle klara sig så länge.

 

Tarmobstruktion. Förmodligen en perforerad tarm, orsakat av ben i kycklingnackarna vi gav honom. Vilket inte borde ha varit något problem.

 

Runt tjugo i tre ringde de. Då hade han haft två anfall och under de tjugo minuter det tog för oss att ta oss dit hade han hunnit ha fyra eller fem till. Jag och mina värdföräldrar sa farväl och lät honom gå.

 

Det har inte riktigt blivit någon sömn i natt. Jag la mig i sängen klockan fem, somnade absolut inte före sju. Halv elva, efter en mycket orolig sömn som inte kan ha varat mer än två timmar totalt, kom min värdmamma och gav mig te på sängen.

 

Jag har aldrig haft husdjur, om man inte räknar en katt i tre månader. Detta är det närmaste jag kan komma och jag har gång på gång funderat på hur jag ska kunna lämna honom när min tid med familjen är slut. Det är egentligen galet hur man kan bli så fäst vid ett djur, hur man kan älska en liten lurvboll med hela sitt hjärta. Men som Sara sa, att lämna honom skulle vara långt in i framtiden. Det trodde vi alla.

 

Mr Mim var min värdmammas femtioårspresent och därför lite speciell på många sätt och vis. Det här är den första dagen vi inte har behövt skrika på honom att låta maten vara eller lyfta ner honom från bordet. Sprutat vatten på honom. Hela tiden förväntar man sig att han ska titta fram bakom hörnet, tokrusa uppför trappan eller vandra in i skafferiet och sätta sig i riskokaren. Han hade en underbar personlighet, han var kärleksfull, envis, nyfiken, smart och älskade att få sina öron kliade.

Jag kommer sakna hans läten när han ser eller hör en fågel, som en blandning mellan ett högljutt kurrande och jamande. Jag kommer sakna när hans lek med tennisbollen och hur han fastnar med klorna och inte har en aning hur han ska ta sig loss. Ena tassen i vädren med en tennisboll hängandes i klon och ett förvirrat ansiktsuttryck. Jag kommer till och med sakna att slåss med honom om maten, att se honom fiska upp brödet ur brödrosten med klorna när de hoppar upp. Hoppas att det finns många lådor med skattepapper i och diskställ att ligga i uppe i katthimlen. Och datorer att sitta på. Glöm inte datorerna.

Sängen kommer att vara tom utan min man.

I tisdags utnyttjade jag "cheap tuesday" och gick på bio med Kat. White House Down såg vi för endast 12 dollar, alltså drygt 70 kronor. Bra film, men väldigt amerikansk. Ni vet när hjälten går ut från en exploderande byggnad, i detta fall brinnande, utan en skråma och har lyckats rädda en hel nation. Kanske till och med hela jorden. I alla fall, filmen rekommenderas om man tål såna avslut. Hoppsan. Nu avslöjade jag slutet va?

 

I dag har det regnat och varit kallt. På väg till Woolworth's tänkte jag att jag hade kunnat behöva vantar. Så bortskämd har jag blivit, vill ha vantar på mig när det faktiskt är 17 grader. Hyrde en Oovie (alltså en film som finns i maskiner som Hoyts, de som äger de flesta biosalongerna här, har placerat ut på strategiska platser), så för 3,50 dollar fick jag se en typisk tjejfilm. I morgon eller på söndag ska jag hyra The Call och Hansel & Gretel har jag tänkt, känner på mig att jag kommer göra av med en hel del pengar i den där lilla automaten...