Jag ber om ursäkt om bloggtystnaden. Jag har fått ett ohälsosamt förhållande med Netflix, Pretty Little Liars och Game of Thrones och bloggen har blivit lidande.

 

Det är många blandade känslor över att vara tillbaka. Jag saknar Sydney, familjen och livet där borta så det gör ont, men samtidigt känner jag mig avslappnad för första gången på länge. Även om jag var avslappnad där borta så är det en helt annan känsla att vara tillbaka i Sverige igen.

 

Hemresan gick bra, med undantaget att jag blev avstulen min kamera. I över 36 timmar var jag på resande fot och den 23 maj landade jag i sommar-Sverige. 27 grader varmt i Stockholm och 25 uppe i Piteå. Eftersom vår bil dog längs efter E4:an så hade jag ingen som mötte mig på flygplatsen, men när min syster väl lyckades ta sig dit fick jag både present och namnskylt.

Livet i Sverige har än så länge varit ganska händelselöst. Netflix, familj och kompisar fyller mina dagar och jag klagar inte alls på det. Till helgen åker jag ner till min pappa i Stockholm och sen ska jag försöka ta itu med livet igen.

Bilder kommer fortsätta leta sig upp på bloggen igen, både från Nya Zeeland och Australiens östkust.

Tack till alla som följt mig på min resa! Stanna gärna kvar, för till hösten bär det förmodligen av igen...

Det blev en medveten bloggtystnad. Tiden bara sprang förbi och jag bestämde mig för att verkligen njuta av mina allra sista dagar på östkusten.

Mission Beach var destinationen efter Airlie Beach. Nio timmar tillbringade vi på bussen. Strålande solsken och inte ett moln, vi var på lagom bra humör. Inte blev det bättre när vi insåg att vårt hostel låg mitt ute i skogen, tjugo minuter med bil från närmaste civilisation. Om man nu kan kalla Mission Beach för civilisation. Så vad gjorde vi då här? Jo, nästa dag hoppade vi från ett fullt fungerande flygplan, 4000 meter upp i luften. Ja, skydive (eller fallskärmshoppning som man säger på rikssvenska) stod på schemat. Jag var livrädd från det ögonblick jag slog upp ögonen på morgonen tills vi lämnade planet bakom oss. Sedan slog adrenalinet till och det kan vara något av det häftigaste jag gjort i hela mitt liv. Att falla i 120 km/h men att inte känna något, att se marken långt där nere och veta att man trots allt är på väg mot den.. Ja, det går inte att beskriva i ord.

 

Efter vårt skydive hoppade vi på vår sista buss, destination Cairns. Och oj, vad Cairns har varit underbart. Tropisk värme, fest, fina människor, regnskog, vattenfall, barriärrevet, dykning, snorkling... Jag kan omöjligt berätta allt! Jag kommer låta bilderna tala för sig själv när jag har lyckats rensa och redigera. Kämpar just nu med bilderna för Nya Zeeland och tanken är att jag ska börja få upp inlägg från den resan i morgon. Önska mig lycka till!

Sa har vi satt fotterna pa fast mark, avon om mitt huvud inte riktigt har forstatt det an.

 

Alla protesterade och suckade nar vi nadde Airlie Beachs hamn runt 11-tiden i dag. Vi hade nog alla kunnat stanna ute pa vattnet ett tag till! 23 personer ombord och vi har besokt Whitehaven Beach, snorklat bland koraller (mamma, jag sag Doris! Hon halsar!), solat, sovit under stjarnorna, sett solen ga ner och upp (det var magiskt att sitta och titta pa alla skoldpaddor som kommer till ytan for att andas tidigt pa morgonen med en tekopp i handen), skrattat, haft brodbollskrig... Listan kan goras lang! We've had the time of our life! I kvall ar det efterfest med ganget och sedan ar var tid har i Airlie Beach slut.

 

I morgon bitti tar vi bussen till Mission Beach, en buss vi kommer tillbringa en hel dag pa (ca 9-18). Trodde aldrig att jag skulle saga att jag foredrar nattbussar... Lagger in bilder fran Whitsundays har sa fort jag kan!

18 timmar pa resande fot. Sa lang tid tog det for oss att ta oss hit till Airlie Beach. Forst tva timmar till Hervey Bay, sedan fyra timmars vantan pa 12-timmars bussen som tog oss over en natt till Airlie Beach. Den som sager att backpackinglivet ar fabulost ljuger. Tva natter har vi haft i denna lilla hala, en underbar sadan om ni fragar mig. Bad i lagunen (nu nar vi ar sa langt norrut i Australien ar havet fyllt av maneter och hajar, tva saker jag garna klarar mig utan), jag agerade militant konsument och sa valdigt vackra och glada ord till personerna i receptionen pa vart hostel (vi kan latsas som att jag var glad i alla fall... Jag censurerar konversationen for kansliga lasare...), en utgang med tjejerna fran vart hostelrum... Ja, maste saga att Airlie verkligen har levererat!

Om nagra timmar kommer vi aka pa en segling i Whitsunday Islands, en arkipelag som raknas till en av varldens vackraste. Strander, snorkling, fest, sova pa dack under stjarnorna... Tror dessa tre dagar kommer bli helt fantastiska! Tvivlar pa att vi kommer ha nagon mottagning ute till havs, sa rakna inte med att hora nagot fran mig pa ett tag!

Fredag morgon steg vi upp före tuppen för att äta gratis pannkaksfrukost och göra oss redo för vårt äventyr. Tre bilar på varje ledarbil, alltså fyra bilar totalt i varje karavan. I vår bil var det jag och Sara, två tyska killar (Julian och Tobias), en tysk tjej (Elsa), två killar från Israel (Ofiel och Jonathan, eller hur de nu stavar sina namn) och en kille från Holland (Daan). Bilarna lämnade hostelet vid 8.30 och jag började köra mot färjan ("I call it a barge because that's what it is, it's not a ferry or a boat, it's a barge." - biluthyraren). Det var helt magiskt att köra på stranden med havet på ena sidan, inga ord kan beskriva den känslan. I början var det så surrealistiskt men efter ett tag kändes det helt normalt. Första stoppet var ett ställe där vi åt en snabb lunch bestående av mackor innan vi fortsatte färden mot Lake McKenzie, en av hundratals sjöar på ön. Kritvit sand, turkost regnvatten och helt magiskt. Vår guide var extremt disträ och fruktansvärt rolig, han fick alla att skratta från första sekunden hela vägen in i mål. Jag tänker inte skriva ut alla hans påhitt här i bloggen eftersom de inte kommer ta sig väl ut (och för att inlägget skulle bli hemskt långt), men kan avslöja att det var mycket "gather around, humans, and I'll tell you a story". En av alla Jonesys historier handlade om campingen innan den blev dingosäkrad. En kille däckade och fyra aggressiva dingos började tugga på honom. I panik (och med stora köttsår och bara ett ögonlock) klättrade han upp i ett träd som tyvärr inte höll utan han föll ner och bröt armen... Efter den incidenten satte man upp stängsel runt området, tyvärr ledde det till att en kille inte hittade in efter ett besök på stranden så han övernattade i en grop i sanden för att undvika dingos...

Dag två, lördagen, blev vi väckta av Jonesy, vår guide. 07.00 började han spela på en didgeridoo, helt klart den mest australiska väckningen jag fått. Efter frukosten åkte vi till Champagne Pools, ett ställe där vågorna slår in på klipporna, forsar in och bildar pooler. Namnet kommer från skummet som bildas när havsvattnet forsar in, men som Jonesy uttryckte det: 

"It's called Champagne Pools because water flushes in, starts fizzing and it looks like beer."

Efter Champagne Pools åkte vi till Indian Head, en utkiksplats där Captain Cook såg aboriginerna för första gången och därför fick sitt namn (aboriginer kallades indianer förr i tiden, antar att fantasin flödade när man upptäckte nya delar av världen). Efter lunch åkte vi sedan till Eli Creek, ett ställe där färskvatten bubblar upp och vattnet är iskallt och kristallklart. Jonesy hade däremot ett annat namn för stället, hangover creek, och det var definitivt vissa som behövde det (dock inte jag och Sara även om det var ett skönt uppvaknande). Jonesy tyckte dessutom att det var jätteroligt att välja ut vissa tjejer som han kastade sig på och tryckte ner i det iskalla vattnet. Jag blev en av dem... Efter att ha blivit dränkt började vi flyta med strömmen till den lilla damm som bildades på stranden, otroligt härligt att bara ligga på rygg och flyta fram utan att behöva göra någonting! Eli Creek blev, tillsammans med Lake McKenzie, mitt favoritställe på Fraser Island. Efter Eli Creek stannade vi vid Maheno Shipwreck. Tyvärr kan jag inte historien bakom det vraket eftersom Jonesy inte kunde den, men det var något om Japan, Australien och andra världskriget. Eller som Jonesy sa:

"There's a big, rusty boat over there. Now go and take your pictures!"

Resten av kvällen bjöd på middag, mer fest, en promenad till stranden med våra fina vänner från England, en lång promenad till The Pennacles med nästan hela campingen (vi var totalt fyra ledarbilar, med tre bilar efter sig. Alltså totalt fyra bilar i varje gäng, och totalt fyra gäng... Min matematik får det till 16 bilar, 136 personer exklusive guiderna.)

Där låg vi och tittade på stjärnorna och bara mådde gott en stund innan vi gick tillbaka.

Dag tre, söndagen, blev vi återigen väckta av Jonesy. Denna gång hade han dock ingen didgeridoo utan väckte oss med historien om hur koalan tappade sin röst och gick runt och skrek som en koala bland våra tält. Denna dag åkte vi bara till Lake Wabby, en sjö som tar 30-40 minuter att gå till. Det var dock värt varje minut och myggbett (jag fick ca 50 stycken bara på vägen dit, utan överdrift. Jag har 19 bara på vänster axel). Sanddyner och en stor sjö med uppfriskande vatten, dessutom med små fiskar som äter den döda huden från dina fötter. Vi fick alltså lyxpedikyr helt gratis! Efter Lake Wabby var det dock dags att köra tillbaka till färjan för transport till fastlandet. Alla var helt slut och alla utom vår chaufför somnade i bilen. Väl tillbaka på hostelet hade vi en avslutningsfest med vår guide som bjöd på gratis drinkar. Vi däckade dock ganska tidigt, helt utmattade efter denna fullspäckade helg!

I morgon hoppar vi in i bilarna, tar färjan ut till ön och blir borta tre dagar, alltså två nätters camping bland dingos. Vi kommer köra runt bland sanddyner, se skeppsvrak och bara ha otroligt roligt. Det finns ingen mottagning ute på ön, vilket innebär att det kommer vara total radiotystnad på två-tre dagar. Facebook, iMessage, blogg, allt.

Roger över, Roger ut!

Oj oj, tiden bara springer forbi. Som ni kanske marker sa sitter jag pa en engelsk (eller om man ska vara kinkig - australisk) dator pa Peterpans vilket innebar att jag inte har de tre sista bokstaverna i det svenska alfabetet.

Vi har tillbringat de senaste dagarna har i den lilla staden Noosa. I gar tog vi bussen till Australia Zoo, krokodiljagaren Steve Irwins djurpark. Jag tyckte det var helt fantastiskt, det ar utan tvekan den basta djurparken jag varit pa om man tanker storlek (den ar alldeles lagom stor, lite mindre an Taronga Zoo i Sydney vilket bara ar positivt), shower och hur djuren verkar ha det. Jag har fatt klappa en koala (hehe, Johanna), kangurus, halla i en krokodil samt se det som aterstar av Irwin-familjen nar de matade krokodilerna. Formodligen kommer det en liten bildbomb, bade fran min telefon (lagger nog in bilderna i detta inlagg) och fran vara kameror nar vi ar tillbaka i Sydney.

Nu kommer vi snart fa domen har pa Peterpans - vi behovde fa hjalp med var bokning pa hostelet i Cairns och fick svaret att det ar nagot fel... Och han ville inte beratta vad som var fel... Ooops, nu kommer domen. Hors!

Så har vi lämnat Brisbane bakom oss.

 

En storstad, precis som Sydney, som fick oss att längta hem till vår välbekanta stad längre söderut i landet. En av oss, inga namn nämnda, bestämde sig för att längta efter London också.

 

Brisbane bjöd på sol, promenader i staden i både dagsljus och mörker, försök till shopping, utgång på hostelets pub och första middagen ute (även det på hostelets pub, 20 % är bra och ska utnyttjas). Min förkylning börjar äntligen bli bättre, även om jag snörvlar och har feber på kvällarna. Nu börjar vi dessutom komma till den delen av resan som jag verkligen sett fram emot, så nu gäller det att bli frisk (eller låtsas vara det i alla fall).

 

Två nätter har vi tillbringat här i Surfers Paradise och nu sitter vi återigen på bussen mot nästa destination, Brisbane.

 

Den främsta sysselsättningen vi har haft här i Surfers har varit sol och bad. I går på långfredagen (Good Friday som det heter på engelska) hade vårt hostel gratis BBQ och som backpacker tackar man aldrig nej till gratis mat!

 

Eftersom vi bara legat rakt upp och ner på stranden finns det inte mycket att berätta. Jag har dragit på mig en ordentlig förkylning men det ska verkligen inte få stoppa mig! Äter strepsils så jag får blåsor i munnen och hoppas på en bättre morgondag!

 

I går kom vi fram till ett grått och regnigt Byron Bay. Efter att ha handlat, checkat in och kraschat på rummet ett tag gick vi ut på stan. Eller stan och stan... Huvudgatan. Lyckades få med mig enbikinitopp (ÄNTLIGEN, något jag letat efter sen jag kom hit i augusti) och en tröja. Till middag slog vi till med pizza för $5 (ca 30 kr) som vi intog vid stranden under fullmånens sken. Resten av kvällen var väldigt lugn då vi var helt slut efter bussresan.

Så var väskan packad igen och jag har sovit i en ordentlig säng för sista gången på drygt en månad. Denna natt kommer istället tillbringas på en buss på en australisk motorväg.

 

Jag och min partner in crime är nu på väg norrut mot varmare breddgrader. Ett månadslångt äventyr som kommer bjuda på många aktiviteter och stränder har nu tagit sin början. Kanske kommer vi bara få uppleva cyklonen Ita om den inte skärper sig.

 

Hur som helst, äventyret har börjat!