Sydney, nio månader senare

För nio månader sedan var jag nyanländ i Sydney. Rädd, nervös och osäker. Ett nytt land, en ny familj, en ny livsstil... Egentligen ett helt nytt liv.
 
Jag hade ingen aning om vad som väntade. Om mitt äventyr skulle bli en flipp eller flopp, ris eller ros. Om mina förväntningar varit för höga.

Nu står jag här, nio månader sedan och en lång flygning väntar. En flygning mot hemmet och tryggheten, men samtidigt bort från hemmet och tryggheten.
 
När jag lämnade Piteå och Sverige bakom mig räknade jag ner dagarna. Jag tänkte att "nu är det sista gången jag gör det här". Det är samma sak nu, fast värre. Nu är det sista gången jag gör det här. Jag har besökt min favoritstad för sista gången. Åk buss över Harbour Bridge. Legat och slumrat i botaniska trädgården. Fikat i Darling Harbour.
 
Sett Operahuset.

Min vardag och mitt liv här i Sydney är över. Kvar är jag med en väska och en massa minnen. Glädje, eufori, frihet, stolthet, nya vänskaper. Jag är så mycket rikare.

Mitt äventyr blev en flipp, en ros, allt jag kunnat önska mig och lite till.

This is the last time I do this. This is the last time I walk these streets, smell this air, see the Southern Cross in the sky. For now. Sydney, I'll be back.

Augusti
September
 Oktober
November
December
 Januari
Februari
 Mars
April
Maj
 
Feeling my way through the darkness
Guided by a beating heart
I can't tell where the journey will end
But I know where to start

They tell me I'm too young to understand
They say I'm caught up in a dream
Well life will pass me by if I don't open up my eyes
Well that's fine by me

So wake me up when it's all over
When I'm wiser and I'm older
All this time I was finding myself
And I didn't know I was lost

I tried carrying the weight of the world
But I only have two hands
Hope I get the chance to travel the world
But I don't have any plans

Wish that I could stay forever this young
Not afraid to close my eyes
Life's a game made for everyone
And love is the prize

So wake me up when it's all over
When I'm wiser and I'm older
All this time I was finding myself
And I didn't know I was lost

Andrea som au pair i Irland skriver:

Det är den värsta känslan jag någonsin upplevt. För när man lämnade Sverige visste man ju att man skulle kolla tillbaka. Och jag kommer komma tillbaka hit till Irland flera miljoner gånger om men jag kommer ju inte bo hos den här familjen på samma sätt igen.

Svar: Ja, eller hur! Känns verkligen som att ens liv är slut på något sätt. Åtminstone en del av livet.
Lina Carlsson


Kommentera

Namn
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej)


Webbplats


Kommentar