Terra Nivium

Flitiga bloggläsare kanske kommer ihåg detta inlägg för ganska precis ett år sedan.

 

I dag var det favorit i repris och därmed är det officiellt en tradition. Det är söndagen den 30:nde, första advent och jag och Emelie satte oss på bussen till IKEA Thiais (det södra, då det finns ett i varje väderstreck i denna stad). Efter att ha längtat och peppat i närmare en månad (åtminstone jag) var stämningen på topp och jag satt och dumflinade på gratisbussen hela vägen till vår destination.

 

Väl inne på IKEA hade vi ungefär samma rutin som jag och Sara hade i Sydney. Vi pekade på svenska namn, undrade över hur fransmännen uttalde dessa och var riktiga turister och tog massa bilder. Det var med snabba steg vi gick till lunchresturangen och köpte våra älskade köttbullar som vi åt med andakt. På vägen till kassorna lyckades jag plocka på mig ett ljusfat, fyra blockljus och jag delade även på ett 100-pack värmeljus med Emelie.

I IKEA Food-avdelningen gick jag sedan och suktade efter alla svenska godsaker riktigt länge, men eftersom jag ändå snart ska till Sverige slutade det med att jag bara köpte lite lösgodis, marabou och tre julmust. Lite skillnad om man jämför med Sydney då jag spenderade en förmögenhet i denna avdelning.

 

I dag efter middagen plockade min äldsta fram Kanelsnäckor från IKEA som de gömt för mig. Min värdpappa var nämligen på det västra IKEA i dag (han klarade dock sitt besök på endast 22 minuter) och han började skratta och peka på mig när han såg mitt leende som helt klart dominerade mitt ansikte. Tack och lov föredrog de dock mina och Emelies kanelbullar framför Kanelsnäckorna!

 

Glad första advent, alla bloggläsare!

 

Efter en extremt trött fredag då jag gick runt som en zombie största delen av dagen har jag nu sovit som en gris och vilat ut mig.

 

Innebär detta att jag har sprungit runt i Paris eller mitt närområde och gjort saker? Nej, tvärtom. Konstig som jag är är jag alltid tröttast dagen efter att jag fått ta igen lite sömn vilket har inneburit en dag som involverat två saker; min säng och min dator.

 

Men frukta inte, i morgon kommer jag flänga runt igen och det kommer finnas saker att skriva om här på bloggen.

À tout à l'heure! Vi ses!

Det var en trött tjej som vaknade i morse och släpade sig till skolan. Halsont och allmänt sliten, tack och lov var det min värdmamma som hämtade upp 9-åringen och jag däckade i min säng i 30 minuter när jag kom hem... När jag sedan var redo att möta omvärlden igen och gick upp till de andra tittade bara min värdmamma på mig och sa till pojkarna att det skulle bli en tidig middag så jag skulle få fortsätta att sova. Jag tackar och bockar och ligger nu nerbäddad i sängen igen! Let's call it a day!

Jag har blivit utmanad av Piff, även känd som Emelie. Jag är vanligtvis inte någon som lägger ut så kallade frågeformulär på bloggen, men eftersom jag vet att jag kommer bli straffad på något sätt om jag inte gör detta... Ja, ni förstår. Jag har inget val.

 

Piff har alltså utmanat mig att svara på 10 frågor, så det är väl bara att sätta igång och få det överstökat!

 

Jag var obotligt förtjust i Burken om jag inte minns helt fel. För er som inte vet är Burken en lite utvecklad lek av kurragömma eller helt enkelt en annan version av Dunken. Vi hade en tennisboll under en blomkruka i svart mjukplast (fråga mig inte varför) men även endast en boll går bra. En letar och räknar till 100 och alla andra springer och gömmer sig. Den som letar ska sedan hitta de andra och då röra vid bollen (blomkrukan i vårt fall) och säga den klassiska frasen (Dunk för "namn" 1 2 3 och var denna person gömmer sig) och den personen är ute ur leken. Om letaren går för långt från dunkstället (bollen) kan en som gömt sig springa fram och sparka bort bollen. Letaren måste då återställa bollen på sin ursprungliga plats och alla (inklusive de redan dunkade) kan då springa och gömma sig igen. Den som blir dunkad först letar i nästa omgång.

 

Runt sju skulle jag tro.

 

Enligt min syster var det när jag stack henne under armen med en nål. Hon har aldrig riktigt förlåtit mig för det. "Du punkterade min lymfkörtel", som hon säger.

 

Sias chokladglass.

 

Ett vardagsrum, inget dramatiskt eller speciellt.

 

Puff, Lina-Lou, Calle och Carlsson är de enda jag haft på grund av mitt korta förnamn, så jag måste nog säga att det är oavgjort mellan Puff och Lina-Lou!

 

Luft! Men datorn, telefonen, familjen, vänner, böcker och fotografier ligger också nära hjärtat.

 

Men sluta nu, Piff... Att jag är omtänksam, glad och positiv (för det mesta) och lojal.

 

Här är jag i valet och kvalet. Älskar H&M och köper nästan alla mina kläder där, men jag köper i princip alla mina jeans på JC. H&M för att det är billigt och de har snygga kläder, JC för att deras egna märke (Crocker) gör förbaskat bra jeans.

 

Det vet du, buddy! Du är ju Piff till min Puff! Du är snäll, fantastisk, lätt att prata med och får mig alltid på bra humör!

 

Ända sedan kanelbullens dag (4 oktober) har jag velat baka kanelbullar och i dag var det äntligen dags. Emelie kom hem till mig och min värdfamilj på morgonen och vi började genast baka. Bullbak tar, som alla svenskar vet, lång tid men min värdfamilj var mer otålig än vad jag och Emelie var. Vi satt snällt och gjorde våra läxor medan degen jäste och oj, vad våra kanelbullar blev stora och fina! Receptet vi använde var Kungsörnens (tack mamma, bullmästarinnan! <3) men utan kardemumma (usch) och går lätt att hitta på internet. Tack och lov gick bullarna verkligen hem hos värdfamiljen så jag tror inte det är sista gången jag får göra dem.

 

På eftermiddagen bar det av till Paris med tre fjärdedelar av värdfamiljen och Emelie för teater. En och en halv timme var den och jag, som haft feber hela dagen (det var en nervös väntan för att se om degen jäste då vi var rädda att jag hade dödat jästsvamparna på grund av min förhöjda kroppstemperatur) halvsov genom nästan hela teatern. Nu ska jag bädda ner mig i min burrito/larv/kokong och huttra framför lite mysiga serier.

 

I lördags åkte jag in till Paris och vandrade runt med Emelie, utan mål, i hela två timmar. Allt började med ett besök på Affären för att inhandla pärlsocker till morgondagens bullbak men slutade i 11:e arrondissemanget.

 

Efter jag sagt hej då till Emelie åkte jag till Place de Concorde och mötte upp tyska Sophie som jag går skola med. Där vandrade vi runt på den gigantiska julmarknaden ett tag, men det var så mycket folk och egentligen mer marknad är julmarknad så vi satte oss på en parkbänk och pratade oss hesa istället. När det väl började skymma kallade vi det en dag och började röra oss hemåt.

 

Så har jag ännu en gång lindat in mig som en kokong i täcket. Kvällen är här och ännu en arbetsvecka över.

 

Dagen har gått förvånansvärt bra (med undantag för en episod med den yngsta, fast det hör numera till vardagen) och bröt inga mönster. Skola, lunch med Emelie, jobb och sedan lite mys med datorn i mörkret i mitt rum. Varför klaga? Kan åtminstone inte klaga på min varma kokong.

 

I dag åkte jag in till Paris för att skriva in mig på skolan till nästa termin - på min skola måste man nämligen besöka kontoret inför varje termin för att välja nivå och seminarium. Efter jul kommer jag börja i B1.2 och ha konsthistoria tisdag eftermiddag på den andra filialen i Notre Dame (alltså inte i själva katedralen men i samma område. Ser riktigt mycket fram emot det och en nystart då mitt nuvarande seminarium, ungdomslitteratur, är riktigt dåligt.

 

Efter att jag fixat all tråkig administration träffade jag Emelie och eftersom hon hade bråttom blev det en klassisk vi-går-och-pratar-samtidigt. Sedan bar det av för jobb för min del, men oj vad det har flutit på bra i dag. Vi har lekt med Kapla där pojkarna var mäkta imponerade över mina skapelser och när jag och den yngsta sedan kom hem från tennisen var min värdpappa redan hemma och dagen alltså över även om jag fortfarande ansvarade för middagen. En riktigt bra dag i en au pairs ögon.

 

I dag tog jag mig till Le Marais för att äta lunch med Emelie och hennes pojkvän Redoy som är på besök från Sverige. Vi satte oss på ett mysigt brasserie, åt en god braklunch innan vi tog oss vidare till Les Maisons de Victor Hugo och vandrade genom Victor Hugos lägenhet. Efter detta började jag dra mig hemåt, tog en lång powerwalk i min höstiga förort innan det var dags för barnvaktning. En ganska klassisk lördag, med andra ord.

 

Fredag, ljuvliga fredag. Skolan bara rusade förbi, vilket säger en hel del då jag annars sitter och räknar minuterna. Eftermiddagen fortsatte på samma fantastiska spår, nämligen lunch med tre svenska vänner som går på samma skola. Efter några timmars skratt och mat skildes vi dock åt för jobb - något som gick överraskande lätt denna fredag.

 

På kvällen åkte jag till Saint-Germain-en-Laye för att möta upp ett tjejgäng och äta middag. Vi hamnade på en pizzarestaurang där undertecknad åt pasta eftersom hon inte tycker om pizza. Jag kan tänka mig att alla bloggläsare spärrar chockat upp ögonen, men ja. Det är sant. Gourmetpizzor och hemlagade pizzor är riktigt gott ibland, men pizza på en vanlig slabbig pizzaresaturang... Nej, det hör inte till vanligheterna att jag väljer pizza då.

 

Efter att hela familjen har haft några extremt tuffa dagar med den yngsta har jag nog äntligen ork att blogga.

Att vara förälder, syskon eller au pair är verkligen inget lätt jobb ibland. Tvärtom. De senaste månaderna har jag fått se alla möjliga metoder på uppfostring, vissa kommer jag ta till mig medan vissa andra kommer jag aldrig använda mig av. Det har varit många tårar, inte bara från barnet, utan även jag har gråtit en skvätt vissa kvällar.

 

Vad du än gör - säg aldrig till någon au pair att det vi gör är en betald semester eller lättförtjänta pengar. För det är inte sant.

Men när det är så här tufft kan jag i alla fall försöka skratta bort alla känslor med detta.

En ledig dag mitt i veckan uppskattas, eller två om jag ska vara helt ärlig. Eftersom det är en röd dag (på grund av att första världskriget slutade 11 november 1918) i dag tog båda mina värdföräldrar ledigt klämdagen i går och därför blev jag helt plötsligt... Ledig. Gårdagen spenderades, liksom helgen, i sängen med serier och även lite Skype med en fin vän och mamma.

 

I dag släpade jag mig däremot utanför ytterdörren och mötte upp Emelie. Efter lite te hos henne begav vi oss till tredje och fjärde arrondissemanget, mer känt som Le Marais. Där intog jag lunch och sedan vandrade vi runt ett bra tag och inhandlade bland annat julklappar. Sedan tog vi en liten tur runt Île Saint-Louis, den minsta av öarna i Seine och som jag blev smått kär i, innan vi skildes åt och jag utmattad tog mig hemåt.

 

Det kallar jag inte bara en dag, utan en bra sådan!

 

Folk kan undra vad jag pysslat på med hela helgen och helt ärligt undrar jag samma sak själv.

 

Min helg har involverat en säng, två kuddar och ett täcke. En dator med Netflix och andra underhållande saker samt en god bok. Lite choklad och även TimTams Chewy Caramel.

 

Sen har bara timmarna tickat förbi.

Dagarna följer ungefär samma mönster, men det finns även undantag som i dag.

 

I dag hade jag en fransklektion och efteråt hade jag planerat en lunch med tjejerna, något som jag verkligen sett fram emot. Vad händer? Så fort jag mött upp mina tjejer efter lektionen ringer min värdpappa och frågar om jag kan hämta 9-åringen på skolan eftersom han blivit sjuk. Självklart kan jag vara besviken och sura över att mina planer gick i stöpet, men när min värdpappa är den fina människa som han faktiskt är så går det inte riktigt. Han erbjöd sig bland annat att betala ett restaurangbesök eftersom vi inte hade mycket lunch hemma och skickade ett tack-sms i versaler, så även om jag hade föredragit lunchen med tjejerna kan jag inte beklaga mig.

Dagens seger: jag lyckades ringa på och prata med skolan på franska (plus fylla i ett officiellt dokument på "byråkratifranska") för att hämta pojken och oj, vad jag växte av detta. 

I dag var det en av de där långa dagarna igen. Ni vet, de där då jag hämtar 9-åringen redan 11.30 och sedan ska roa honom och hans bror hela dagen. Visserligen har vi tillbringat större delen av dagen på tennisen, men det var inte förrän efteråt som problemen började.

 

Först vid duschen, denna klassiker. 9-åringen skrek att han absolut inte skulle duscha och att jag var elak som inte lät honom slippa för en gångs skull. Sedan eskalerade allt och jag har fått bekämpa misshandel (psykisk som fysisk), försök till mord alternativt dråp (stryptag) och räddat katten från vanvård och tortyr (du SKA sitta med mig även om du inte vill, om jag så måste hålla dig om halsen!). Allt slutade med att denna lilla kille ställde sig med armarna i kors, tittade iskallt på mig och sa:
"Det spelar ingen roll vad du gör eller säger, jag gör som jag vill ändå."

 

Åh, du underbara au pair-liv. Underbara unge. Tack och lov har jag haft min 12-åring som har varit en absolut ängel, annars skulle jag ha dränkt mig i duschen vid det här laget.

 

I dag har det varit både en vanlig och en ovanlig dag.

Det ovanliga var att jag hämtade 9-åringen vid lunch för att han skulle till tandläkaren och att han sedan åt lunch med mig innan vi promenerade tillbaka till skolan. Efter tandläkarbesöket har jag fått hantera en ledsen 9-åring som har haft väldigt ont i sin mun och jag tror alla vet vad som händer med barn som har ont.

"Jag vill ha mamma."

Tyvärr stod barnvaktning på schemat och jag har fått trösta en liten kille som suttit och gråtit i trappen. Strykt hans hår, torkat tårarna, försökt säga; "om du går och lägger dig i sängen och väntar på mamma och pappa så är de snart här" och allt slutade med att han satt med mig i min säng och läste mellan snyftningarna, ända tills han började gäspa och jag skickade honom i säng med boken under armen.

 

Nu är det tyst. Därav min rubrik; jag segrade. Detta är en äkta au pair-seger som värmer i hjärtat.

Just nu:

AFTONBLADETS SPÖKSPECIAL

 

Och choklad.

 

Jag återkommer, sex timmar och 30 minuter kvar.