Den första dagen var både jag och Erika väldigt trötta då vi steg upp före vad som borde anses vara mänsklig tid för att ta våra respektive färdmedel (tåg och flyg) till Englands huvudstad, men trots detta lyckades vi avverka i princip alla måsten i London. Big Ben och parlamentet, Westminster Abbey, fotas i en telefonkiosk (check), Buckingham Palace, Trafalgar Square och Piccadilly Circus. Vi hann även plocka fram nörden i oss (mig) då vi besökte 221B Baker Street (Sherlock Holmes) och TARDIS:en (Doctor Who)! Det var två nöjda tjejer som kraschade framför tvn i hotellet första kvällen.

 

Sista dagen i Rotorua tillbringades faktiskt inte där utan en bit söder om staden på ett ställe som heter Wai-o-tapu. Wai-o-tapu betyder sacred waters (heliga vatten) och eftersom Rotorua är känd för sina välgörande lera så kändes det som ett måste, dessutom sa städerskan i min värdfamilj att det var det. Här fanns en av de få aktiva gejsrarna i Nya Zeeland och stället var fyllt av illaluktande, kokande lera, svavelrika sjör och massa annat. Jag önskar att jag hade kunnat tillbringa mer tid där innan jag var tvungen köra vidare till Wellington.

 

Självklart gjorde jag saker i självaste Rotorua med. Spontana saker. Jag hade bland annat fått order av Teres att göra zorbing, något jag bokade på hostelet utan att veta vad det var. Det visade sig vara en stor plastboll fylld med vatten som man sedan åkte i utför en sluttning! Överraskande kul! 

 

Mannen som knuffade mig ut över stupet tipsade mig om Redwood Forest, en skog med gigantiska Redwood-träd och trevliga promenadspår där jag senare på kvällen tog mig en promenad på ungefär två timmar. Otroligt mysigt och tro det eller ej, det hör till ett av de bästa minnena från Nya Zeeland.

 

Nu kommer dem - resten av bilderna från Nya Zeeland. Den första april besökte jag Hobbiton, Mata mata. Jag bestämde mig för att boka en buss för att slippa köra för en gångs skull, ett beslut jag absolut inte ångrar. Bussen avgick precis utanför mitt hostel och efter en inte alltför lång åktur var vi framme på området. Där fick vi gå i souvenirshoppen och använda toaletten innan guiden gjorde oss sällskap på bussen till självaste Fylke.

 

Som ni ser går redigeringen av bilderna inte så bra, mest för att det är extremt tråkigt. För er bloggläsare som väldligt gärna vill läsa om min och Saras resa längs med östkusten och se bilder från den kan läsa här, jag ska också lägga upp inlägg så småningom.

 

Vad är det som tar sådan tid då? Jo, jag är ju beroende av Netflix, det erkänner jag. Sen jobbar jag. Utöver denna tid går mycket åt till att leta ny värdfamilj.

 

Ja, ni läste rätt. Jag gör det igen. Denna gång blir det Frankrike!

För nio månader sedan var jag nyanländ i Sydney. Rädd, nervös och osäker. Ett nytt land, en ny familj, en ny livsstil... Egentligen ett helt nytt liv.

 

Jag hade ingen aning om vad som väntade. Om mitt äventyr skulle bli en flipp eller flopp, ris eller ros. Om mina förväntningar varit för höga.

Nu står jag här, nio månader sedan och en lång flygning väntar. En flygning mot hemmet och tryggheten, men samtidigt bort från hemmet och tryggheten.

 

När jag lämnade Piteå och Sverige bakom mig räknade jag ner dagarna. Jag tänkte att "nu är det sista gången jag gör det här". Det är samma sak nu, fast värre. Nu är det sista gången jag gör det här. Jag har besökt min favoritstad för sista gången. Åk buss över Harbour Bridge. Legat och slumrat i botaniska trädgården. Fikat i Darling Harbour.

 

Sett Operahuset.

Min vardag och mitt liv här i Sydney är över. Kvar är jag med en väska och en massa minnen. Glädje, eufori, frihet, stolthet, nya vänskaper. Jag är så mycket rikare.

Mitt äventyr blev en flipp, en ros, allt jag kunnat önska mig och lite till.

This is the last time I do this. This is the last time I walk these streets, smell this air, see the Southern Cross in the sky. For now. Sydney, I'll be back.

Coromandel är en halvö öster om Auckland och min nästa destination. Här besökte jag Hot Water Beach där jag grävde mitt egna spa i sanden och Cathedral Cove, en känd strand där de spelade in The Chronicles of Narnia: Prince Caspian.

 

En helg i Auckland där jag träffade Teres, gick upp på Mt Eden och bara strosade runt i staden. Besökte även Auckland Museum som jag verkligen rekommenderar!

 

Nya Zeelands nordspets. Började dagen i Auckland, körde hela vägen upp och sedan ner till Whangarei som ligger ungefär tre timmar norr om Auckland. Jag var på resande fot i 12 timmar, elva av dessa tillbringades bakom ratten. Lagom trött tjej som kom fram till Whangarei runt 21-tiden, men som till sin glädje blivit uppgraderad till ett privat rum. Var det vackert? Ja. Var det värt det? Nja.

 

Från Taupo till Waitomo Caves - här gjorde jag mitt grottäventyr, The Black Abyss med The Legendary Black Water Rafting C:o, rekommenderas starkt! Vi repellerade 35 meter, åkte linbana i kolmörker, tittade på lysmaskar, badade i iskallt vatten (10-14 grader varmt), klättrade uppför vattenfall och så mycket mer!

 

Taupo var ett kort stopp på min resa. Här besökte jag Craters of the Moon, ett geotermiskt område (helt enkelt vattenånga och svavellukt), och Huka Falls, en fors som trots sin mäktighet inte kan jämföra sig med Storforsen hemma.

 

Efter en natt i Wellington plockade jag upp bilen och började min roadtrip. Mitt första stopp vad Tongariro National Park där jag gjorde The Alpine Crossing, en sex till åtta (för mig tog det sju) timmar lång promenad förbi turkosa och klarblå sjöar, Mt Ngaurauhoe (mer känt som Mt Doom i Sagan om Ringen) och en aktiv vulkan (Te Maari Crater). Helt magiskt, ska definitivt börja hika mer och komma tillbaka hit igen.

 

Så var dagen kommen - bilderna från Nya Zeeland kommer långsamt ta sig upp här på bloggen. Jobbar så fort jag kan, det enda som kan stoppa mig nu är internetproblem. För det mesta tänker jag försöka låta bilderna tala för sig själv, men ni som känner mig vet ju att jag har lite svårt att hålla tyst...

Den 20 mars landade jag på Wellingtons flygplats och efter en extremt snabb tull (om man jämför med Australien första gången) tog jag mig in till Wellington City med flygbussen. Bodde på YHA Wellington City och för er som inte är bekanta med hostelvärlden kan jag meddela att YHA står för Youth Hostel Association och helt enkelt betyder att hostelet håller en viss standard. Bra nybörjarhostel, med andra ord! Denna dag hann jag inte göra mycket, fixade SIM-kort till min telefon och vandrade runt innan det blev så kallt och blåsigt att jag var tvungen att dra mig tillbaka till hostelet.

 

Om ni inte har läst denna artikel på Aftonbladet, gör det. Detta gjorde mig livrädd i morse, eftersom jag läste det inte långt efter jag druckit en smoothie till frukost gjord på naturell yoghurt, mjölk, banan och frusna hallon. Det slog mig då också att jag helt har glömt bort att kolla upp vaccinationer som jag och mamma har pratat väldigt länge om.

 

Hepatit A och B har jag tjatat mest om. Av någon anledning skrämmer detta mig, kanske för att det är väldigt vanligt och lätt att drabbas. Det är dessutom väldigt lätt att vaccinera sig mot. Hepatit är ett virus som drabbar kroppen och beroende på om du drabbas av A eller B kan du få feber, illamående, gulaktig hy, trötthet och mängder med andra symtom. Hepatit A smittar via föda och B via kroppsvätskor. Läs mer här. Just i Australien och Nya Zeeland är hepatit B inte särskilt vanlig, men A finns i alla länder. Ett vanligt vaccinationsschema är att tre sprutor ska tas, den andra en månad efter den första och den tredje sex månader efter den första. Detta är alltså omöjligt för mig då september bara är fem månader bort, men det finns en snabbversion som man kan ta upp till sex veckor innan avfärd. En vaccination kostar runt 540 kronor per dos om jag har förstått det rätt, det kan dock variera från kommun till kommun. Detta är Twinrix som är en kombinerad vaccination mot A och B.

Min mamma har mest pratat om TBC, tuberkulos eller lungsot. Det är väldigt ovanligt i Sverige och därför togs det bort från grundvaccinationen på 70-talet. Trots detta dör runt 600-700 människor i tuberkulos per år bara här i Sverige, de flesta är dock över 65 år och har blivit smittade på 50-talet eller av människor i sin närhet som varit i länder där TBC är vanligt. Tuberkulos är en luftburen infektionssjukdom som framförallt drabbar lungorna, men även andra organ som det centrala nervsystemet, fortplantningsorganet, mag- och tarmpaketet, blodomloppet, skelettet, lederna och huden. Symtomen är hosta, feber och viktnedgång. Botemedel finns och vanligtvis blir man helt återställd. Multiresistenta former av TBC finns dock. En vaccination mot TBC kostar runt 365 kronor per dos men kan variera från kommun till kommun. Vaccinationen ger den klassiska ärrbildningen som ser ut som en krater efter att en liten varböld uppstått efter sprutan.

 

Innan man åker någonstans ska man även självklart kolla upp sin grundvaccination, alltså den vaccination vi får som barn när vi tvingas iväg till skolsköterskan och alla de äldre eleverna skrämmer oss om hur stor sprutan är, hur grov nålen är och hur ont det gör. Om du har genomgått detta trauma som barn har du förmodligen vaccinerat dig mot:

• Difteri
• Röda hund
• Påssjuka
• Mässling
• Stelkramp
• Polio
• Kikhosta

 

Spenderade helgen i Kittelfjäll med pappa och syster. Buss till Skellefteå, bil därifrån och kom fram vid 01. Sedan bestod helgen av skidåkning, mat, Earth Hour (pappa stod i fönstren till stugan och pekade ut de grannar som "dödade isbjörnar"), kortspel i ljuset av värmeljus och kycklingrace.

 

Anledningen till att jag inte har bloggat är bristen på intressant innehåll, samt ett internet som sa godnatt och adjö. Modemet kopplade ner sig 3160 gånger på ett dygn, stabilt... Så nu när jag har haft lov, varit utrikes och har bara lite mindre stressig i skolan slänger jag in ett inlägg.

 

Aten var hur mysigt som helst. Åkte med min pappa, hans fru, min syster, farmor och pappas frus pappa med sambo (B & M). Tisdagen den 30 oktober åkte jag och farmor till Stockholm för att sedan den 31 åka till Aten tidigt på morgonen.

 

Atens taxichafförer kör som... Ja, som greker helt enkelt. De struntar i hastighetsbegränsningar, spärrlinjer och nästintill rödljus. Men efter en spännande taxiresa kom vi helskinnade till hotellet och ganska snart begav vi oss ut på stan för att äta en tidig middag på Lontos.

 

Obligatoriska "Arlanda Terminal 5"-bilden