10 saker du kanske inte visste om mig
- Jag är inte rädd för höjder, däremot skakar mina knän så fort jag ser stegar.
- Jag har i princip aldrig besökt läkaren, första gången var när jag fyllde 20 år i Australien och andra gången när jag fyllde 21 i Frankrike. Jag fruktar numera mina födelsedagar.
- Jag är en utbildad skärgårdsguide i Piteå Skärgård.
- En av mina största skräcker är att bli inlåst. Det spelar ingen roll hur stort eller litet utrymmet är, kommer jag inte ut får jag panik.
- Jag har en lista på min telefon med platser jag måste besöka innan jag dör. På den finns udda platser som Påskön och Galápagosöarna men även lite mer turistplatser som Venedig, Pompeji och Machu Pichu.
- Jag tycker synd om dem som inte kan eller inte tycker om att läsa. Jag skulle inte kunna leva utan de alternativa världarna jag hittar i böckerna.
- Jag har en mild form av tandläkarskräck även om jag aldrig har haft problem med mina tänder. På grund av detta är jag även tandhypokondriker och är övertygad om att mina tänder kommer att ramla ur munnen vilken sekund som helst.
- Jag har som mål att besöka alla kontinenter innan jag dör och har bara Sydamerika och Afrika kvar.
- Jag älskar inredning och kan tillbringa timmar med att titta i inredningstidningar/på internet efter de perfekta sakerna.
- Jag hatar torkad frukt men älskar torkade bär.
Grattis på farsdag!
Grattis på farsdag, älskade pappa! Vi ses om 33 dagar, saknar dig något så otroligt!
En klassiker: listan som alla hatar att läsa
Vad har du på dig?
Jeans, linne och kofta.
Hur mår du?
Nervös inför Paris, men väldigt bra, tackar som frågar!
Vad önskar du just nu?
Att jag hade mer tid i Sverige innan avfärd och att jag var i Paris just precis nu. Och att jag var i Sydney. Jag vet, jag är hopplös.
Vad har du ätit idag?
Fil och flingor till frukost, lax med pestosås och pasta till middag, chokladglass till efterrätt.
Vad ska du göra imorrn?
Möjligtvis gå på stan, handla mat, äta palt på stugan med mamma, min syster, farmor och farfar (och alla andra som kanske dyker upp).
Och på söndag?
På söndag... Ja, då flyttar jag till Paris.
Vem saknar du?
Min pappa och hans fru, min lillasyster, min australiska värdfamilj, Sara... Och många fler, mer eller mindre!
Senaste köp?
Med undantag för chokladglassen och Piggelin till min syster; min nya höst- och vinterkappa! Så glad!
Vad skrattade du senast åt?
Emelie, en go människa i Paris! Läs hennes blogg!
Vad grät du senast åt?
Det var så längesen att jag inte kommer ihåg, trots att jag ibland bara gråter "utan" anledning bara för att släppa loss.
Vem sov du senast med?
Väldigt bra fråga. I samma rum som var det min lillasyster, i samma säng som... Ja, det vet jag inte.
Vad läser du just nu?
City of Heavenly Fire av Cassandra Clare och Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman. Ja, jag läser alltid minst två böcker parallellt.
Senast sedda film?
Dallas Buyers Club.
Vilken svordom använder du mest?
Förmodligen fan och fuck, ibland i samma mening.
Vem var den senaste som ringde dig?
Min syster <3
Har du dejtat någon av en annan religion?
Nej.
Senast 3 inkomna sms?
"Tror jag är partisk mot Zyx efter körtelfebern..."
"Var är du nu?"
Erbjudande från Cubus
Vad stod det i ditt senaste skickade sms?
”Haha”
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Engelska, svenska och biologi.
Vilken är din favoritfrukt?
Ananas.
Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Ingen, tyvärr...
Vad är du rädd för?
Ensamhet.
En person du tycker är snygg?
Mitt frikort just nu är Ryan Guzman. Men återkom nästa vecka så får vi se vem som är det då.
Blir du lätt svartsjuk?
Alldeles för lätt. Svartsjuk på allt och alla.
Din favoritkaraktär ur en serie?
Just nu är det Jenny från Doctor Who. Eller helst hela kombinationen Madame Vasta/Jenny/Strax. Kan de inte få en egen spin off?
Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Emelie, men hon var tvungen att ringa ett samtal. Inte ok.
Vilket språk hade du velat lära dig?
Franska. Passande, va?
Vad för sorts killar faller du för?
Roliga, självsäkra men ödmjuka, trevliga... Listan kan göras lång, det psykiska är mer viktigt än det fysiska.
Vart vill du åka just nu?
Jag vill till Paris, Frankrike, men jag vill också tillbaka till Sydney, Australien.
Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
En iPad, en god middag, en överraskning. Då är jag lycklig!
Grubbel
Det är så erbarmligt lite
en människa kan förstå.
Man skulle ej grubbla och tänka
men tänker och grubblar ändå.
Och dagarna fogas till veckor,
veckorna fogas till år.
Man skulle ej snärjas av grubbel
så hastigt som livet går.
~ Nils Ferlin
Den närmaste tiden och framtiden
Som ni ser går redigeringen av bilderna inte så bra, mest för att det är extremt tråkigt. För er bloggläsare som väldligt gärna vill läsa om min och Saras resa längs med östkusten och se bilder från den kan läsa här, jag ska också lägga upp inlägg så småningom.
Vad är det som tar sådan tid då? Jo, jag är ju beroende av Netflix, det erkänner jag. Sen jobbar jag. Utöver denna tid går mycket åt till att leta ny värdfamilj.
Ja, ni läste rätt. Jag gör det igen. Denna gång blir det Frankrike!
Sverige
Jag ber om ursäkt om bloggtystnaden. Jag har fått ett ohälsosamt förhållande med Netflix, Pretty Little Liars och Game of Thrones och bloggen har blivit lidande.
Det är många blandade känslor över att vara tillbaka. Jag saknar Sydney, familjen och livet där borta så det gör ont, men samtidigt känner jag mig avslappnad för första gången på länge. Även om jag var avslappnad där borta så är det en helt annan känsla att vara tillbaka i Sverige igen.
Hemresan gick bra, med undantaget att jag blev avstulen min kamera. I över 36 timmar var jag på resande fot och den 23 maj landade jag i sommar-Sverige. 27 grader varmt i Stockholm och 25 uppe i Piteå. Eftersom vår bil dog längs efter E4:an så hade jag ingen som mötte mig på flygplatsen, men när min syster väl lyckades ta sig dit fick jag både present och namnskylt.
Livet i Sverige har än så länge varit ganska händelselöst. Netflix, familj och kompisar fyller mina dagar och jag klagar inte alls på det. Till helgen åker jag ner till min pappa i Stockholm och sen ska jag försöka ta itu med livet igen.
Bilder kommer fortsätta leta sig upp på bloggen igen, både från Nya Zeeland och Australiens östkust.
Tack till alla som följt mig på min resa! Stanna gärna kvar, för till hösten bär det förmodligen av igen...
Livet i Sverige har än så länge varit ganska händelselöst. Netflix, familj och kompisar fyller mina dagar och jag klagar inte alls på det. Till helgen åker jag ner till min pappa i Stockholm och sen ska jag försöka ta itu med livet igen.
Bilder kommer fortsätta leta sig upp på bloggen igen, både från Nya Zeeland och Australiens östkust.
Tack till alla som följt mig på min resa! Stanna gärna kvar, för till hösten bär det förmodligen av igen...
Merry Christmas...
...önskar jag alla bloggläsare!
Libresse beskriver den första mensen
"Det är som ett husdjur du inte har valt själv. När du väl har fått det är det ditt. Och du måste ta hand om det för många år."
Tack Sara för att du delade med dig av dessa "kloka" ord från Libresses hemsida. Sämre liknelse får man leta efter.
Tack Sara för att du delade med dig av dessa "kloka" ord från Libresses hemsida. Sämre liknelse får man leta efter.
Duck run
Jag vill också ta en ankunge på en promenad...
Grattis, Ludvig!
Sedan fyllde min bror den 14 september, så självklart måste jag ju gratta honom med. Tre dagar försent här på bloggen, men jag blev lite chockad över hundinbrottet vi hade. Jag vill också påpeka att jag inte glömde bort att gratta honom på själva dagen, bara här på bloggen.
Grattis, kära bror! Plugga hårt på Luleå Tekniska Universitet, hoppas att du kommer trivas bra i lägenheten! Tack för din träffsäkra humor och för att du är du. Ta hand om dig och glöm inte bort mig!
Grattis, Sofia!
I dag vill jag även passa på att gratulera Sofia, en person i mitt liv som är så mycket mer än bara "pappas fru". Hon är en kvinna som dagligen imponerar och inspirerar mig. Hon är den som har lärt mig att agera militant konsument, som får mig att våga göra saker jag annars aldrig skulle ha gjort och inse att vissa saker faktiskt inte är omöjligt. Det sitter bara i huvudet.
Grattis på födelsedagen, älskade Sofia! Hoppas att du får njuta av födelsedagspresenten på fredag!
Stolt farmor. Grattis, Sofia!
Ett ämne som borde lyftas
I dag är den den 12 september, den andra torsdagen i september, och här i Australien kallas den här dagen R U Ok? Day. Meningen med denna dag är att vi ska påminnas om att regelbundet fråga nära och kära om de är okej, om de mår bra.
Visserligen är varje dag en speciell dag på ett eller annat sätt. Vi har mors dag, fars dag, internationella ungdomsdagen... När man bor utomlands inser man exempelvis hur konstigt det är att vi svenskar har dagar då vi firar mat. Så varför ska depression inte få samma uppmärksamhet som kanelbullen? Psykisk ohälsa är ett ämne som det pratas alldeles för lite om.
Det har nu gått närmare fyra månader sedan en person som står mig väldigt nära fick sin diagnos. Ännu längre sedan jag först fick veta hur dåligt denna person mår. Det jag tänker skriva nu kommer låta klyschigt eftersom det är precis som det står i böcker, men det är sant. Leendet nådde inte ögonen och det gjorde ont i mig. När man har känt en person så länge som vi har känt varandra så märker man en skillnad. Skrattet är inte detsamma och leendet är påklistrat.
Att bära på detta var tungt. Jag tänker inte ljuga eller censurera om hur detta påverkade mig, för jag påverkades enormt mycket. Jag önskade att jag hade frågat denna person hur den mådde, att jag hade märkt något tidigare. Jag sov dåligt. Jag hade svårt att klara av skolan. Jag kunde inte fokusera på mina skoluppgifter. Försök själv att sitta och skriva ett prov i religion när tankarna är hos en deprimerad person. Det går inte att få en röd tråd, det går inte att fokusera. Jag var ensam kvar i klassrummet i slutändan, mitt sista gymnasieprov med en lärare som jag tyckte väldigt mycket om. När jag gick för att lämna in provet funderade jag länge på om jag skulle säga som det var. Hur jobbigt det var och hur jag bara ville bryta ihop. Men jag sa ingenting, jag vågade inte. Jag ville inte skylla ifrån mig, det kändes inte som att jag hade en anledning till att ha skrivit ett dåligt prov. Gång på gång tänkte jag hur lätt det skulle vara om folk bara frågade. En lärare eller någon annan utomstående vuxen eftersom jag inte var redo att prata med mina föräldrar. För hur inleder man ett samtal om psykisk ohälsa?
"Jo förresten, jag mår dåligt. Jag är olycklig."
Visst är det ganska skrattretande? Det är ett ämne som är tabu att ta upp själv, men om någon skulle fråga mig när det var lugnt och stilla så hade det varit annorlunda. Jag hade berättat.
"Jo förresten, jag mår dåligt. Jag är olycklig."
Visst är det ganska skrattretande? Det är ett ämne som är tabu att ta upp själv, men om någon skulle fråga mig när det var lugnt och stilla så hade det varit annorlunda. Jag hade berättat.
Jag har själv fått kämpa, men inte som min närstående. Efter något som kan liknas vid en vinterdepression hade jag länge problem med panikattacker. Den sista, stora panikattacken hade jag den 29 maj 2012. Jag har fortfarande svårt att klara av vissa saker på grund av ångest. Jag kan inte åka till ställen där jag inte vet var ingången är, jag får fullständig panik om jag kör lite vilse, jag kan inte ringa telefonsamtal till företag eller personer jag inte känner tillräckligt väl... Listan kan göras lång. Bara att skriva detta inlägg är ett stort steg för mig, jag berättar självmant om en mörk del av mitt liv. Jag tar upp ett ämne som många helst undviker att prata om.
För en dryg vecka satte sig min värdmamma med mig. Vi pratade om ditt och datt och helt plötsligt ställde hon mig frågan:
"Are you happy?"
Är jag lycklig? Vad är lycka? Måste man vara lycklig varje stund, varje minut, för att kalla sig lycklig? Euforisk? Nej. Jag har mina sämre stunder. Jag grämer mig över saker, stort som smått, jag är trots allt mänsklig. Men när min värdmamma frågade detta var svaret ändå självklart:
"Yes. I'm very happy. I'm so glad to be here with you."
För jag befinner mig över 15 000 kilometer från min hemstad, min trygghet, men jag mår bra. Jag är lycklig. Jag bor hos en familj som jag trivs väldigt bra hos, så bra att jag är ledsen över att jag bara har fem månader kvar. Det är över ett år sedan min senaste panikattack och inte ens när jag lämnade Sverige kan jag säga att jag mådde dåligt trots en del tårar.
Jag mår bra, men det finns personer som inte gör det. Personer som inte kan ta upp det själv, precis som jag. Det är en fråga, en enkel fråga till nära och kära. Ställ den med allvar, inte bara i förbigående. Lyssna utan att döma, men respektera om denna person inte vill prata om det. Om personen berättar att den mår dåligt, uppmuntra den till att söka hjälp. Och det sista, viktiga steget: följ upp. Hur gick det?
"Are you happy?"
Är jag lycklig? Vad är lycka? Måste man vara lycklig varje stund, varje minut, för att kalla sig lycklig? Euforisk? Nej. Jag har mina sämre stunder. Jag grämer mig över saker, stort som smått, jag är trots allt mänsklig. Men när min värdmamma frågade detta var svaret ändå självklart:
"Yes. I'm very happy. I'm so glad to be here with you."
För jag befinner mig över 15 000 kilometer från min hemstad, min trygghet, men jag mår bra. Jag är lycklig. Jag bor hos en familj som jag trivs väldigt bra hos, så bra att jag är ledsen över att jag bara har fem månader kvar. Det är över ett år sedan min senaste panikattack och inte ens när jag lämnade Sverige kan jag säga att jag mådde dåligt trots en del tårar.
Jag mår bra, men det finns personer som inte gör det. Personer som inte kan ta upp det själv, precis som jag. Det är en fråga, en enkel fråga till nära och kära. Ställ den med allvar, inte bara i förbigående. Lyssna utan att döma, men respektera om denna person inte vill prata om det. Om personen berättar att den mår dåligt, uppmuntra den till att söka hjälp. Och det sista, viktiga steget: följ upp. Hur gick det?
Psykisk ohälsa är tabu, men det borde inte vara det. Var och varannan person mår dåligt, det är vanligare än vad vi tror. Fråga, lyssna och finns där för dina nära och kära.
Uppmana folk till att fråga och lyssna. Vuxen till vuxen, ungdom till ungdom, barn till barn. Person till person. Läs mer på R U Ok?s hemsida.
Tjuvlyssnat.se
Det finns vissa hemsidor som jag är stamkund på, som Bloglovin' där jag följer alla bloggar, Aftonbladet som jag läser varje morgon (det är väldigt konstigt att läsa på kvällen och mötas av Nyheterna medan du sov), Facebook för att se vad som händer... Ja, det verkar inte hända så mycket där. Men just nu är jag även stamkund på Tjuvlyssnat, en hemsida där korkade konversationer och konstiga lappar kan dyka upp. Det finns två exempel som jag har skrattat väldigt gott åt de senaste dagarna:
Länken till hela inlägget hittar ni här och rubriken är alltså Från trafikkaos till rubrikkaos.
Och sen detta inlägg...
Lite konversationer jag har haft...
I natt fick jag ett sms av min kära syster. Eller ja, det var natt för mig men dag för henne. Hur som helst... Jag lyckades smsa henne i sömnen. Fråga mig inte var jag fick tjat ifrån. Det enda jag kommer ihåg var att jag fick kämpa för att få till frågetecknet.
Det här påminner mig även om denna konversation jag hade med en vän på Facebook:
Det handlade alltså om tidsskillnaden... Och ja, det blir ju som framtiden för er. Det låter åtminstone coolt att säga det.
Nödvändig shopping
Okej, TimTams var väl inte det viktigaste, men ska man uppleva den Australienska kulturen ska man göra det rejält! Eller nåt...
På tal om bloglovin'...
Jag tror jag har läst en blogg för mycket, haha!
En gång är ingen gång
Wow.
Sofia länkade till min blogg från sin blogg i går.
Piken jag fick i historiken går till historien för mig, men en gång är ingen gång.
Den här bloggen är till för att min familj, min släkt, mina vänner och alla andra intresserade ska få följa mig i mitt vardagsliv i storstaden. Men om man bara tittar in en gång blir det svårt att följa med på resan.
Gör det till en vana. Läs den till morgonkaffet eller på kvällen för att varva ner innan sängen. Ha den som lunchkompis när ingen annan vill äta med dig eller läs den för att kunna drömma dig bort från tråkiga skol- eller arbetsdagar. Läs den när du vill, men en gång är ingen gång.
Det finns olika metoder för att lättast följa min blogg. Jag tänker inte be er att ha den som startsida, det skulle vara lite egocentriskt, men gör ett bokmärke och spara den på en plats där du kommer ihåg den. Lägg till den på hemskärmen på iPaden eller iPhonen. Ett annat bra verktyg som jag rekommenderar är Bloglovin', till det finns det en snabblänk till min blogg i den högra menyn.
Välkommen åter.
Bright lights
Sista natten och den sista måltiden
Så är sista natten i Sverige kommen. Blandade känslor, men ingen nervositet alls konstigt nog.
Mest sitter jag och tänker:
"Lilla jag, vad har jag hittat på?"
Sen kommer jag inte längre.
"Lilla jag, vad har jag hittat på?"
Sen kommer jag inte längre.
Hoppsan lilla fjäril. Nu är det dags att testa vingarna.
Det här konstverket från den sista måltiden kallar jag kort och gott för Nästan Alla Hjärtefolk. Från vänster: pappa, Sofias pappa B och hans sambo M, Sofia, farmor, E och bror A, jag, syster E, bror L, syster S och farfar.
Gårdagskvällen, natten och den här morgonen
Hade en grym gårdagskväll, natt, den här morgonen... Ja, vi i syskonskaran kom inte i säng förrän runt halv fem när äldste A med flickvännen E och barnet S åkte hem. Mycket prat och många skratt. Att vara alla samlade innan vi sticker åt olika håll var obeskrivligt. En av de bästa kvällarna i mitt liv, förhoppningsvis blir det fler gånger!
Sofia och S myser.
