Städar bort mig från familjens liv

Att beskriva mina känslor i ord är svårt, men jag ska försöka. När jag skriver det här forsar tårarna av insikten av vad som kommer att hända, vad som faktiskt händer just nu.
 
I går och i dag ägnde jag största delen av dagen till packning. Alla mina saker har packats in i tre olika väskor eller blivit bortkastade.

Jag har dammtorkat mitt rum och dammsugit. Flyttat tillbaka möbler till sin ursprungliga plats och rätat upp andra så de står rakt och prydligt.

I natt är min sista natt i det här rummet. Nästa natt kommer någon annan ha tagit min plats.

Hon kommer ställa sina saker på hyllorna och i fönsterna, ha sina kläder i min garderob och sova i min säng. Hon kommer stryka pojkarnas uniformer, rufsa om 10-åringens hår och retas med 15-åringen.

Jag minns fortfarande hur det var att lämna Piteå. Jag satt på golvet i hallen och packade, försökte få plats med så mycket som möjligt. Varje dag var också fylld med sista saker. Sista gången jag var inne i stan, sista gången jag åt middag på glasverandan, sista natten i mitt rum...

Nu är jag här. Sju månader, minus två dagar, sedan jag lämnade Piteå och inser att det där var inte sista gången. Jag skulle återvända. Jag skulle göra alla de där sakerna igen. Men nu, här i Australien, det här är sista gången. Mitt visum och min tid hos familjen är något jag bara kan vara med om en gång i mitt liv. Det är sista natten i min säng, sista natten i mitt rum, förra helgen var sista gången Sara var här (något jag inte insåg då fast hon sa "hej då huset, vi syns aldrig mer igen"). Det är verkligen de sista gångerna.
 
Sista dagen jag faktiskt jobbar åt familjen.

Jag har suttit vid min resväska i dag, här inne på mitt rum, och insett hur dum jag var då. Ung och dum, nu ett år äldre och många erfarenheter rikare. Jag är inte bättre än någon annan för att jag har varit här, men jag har fått nya erfarenheter.
 
För sju månader sedan ville jag ta med mig Sverige-livet till Australien och nu kämpar jag för att få med mig Australien-livet hem till Sverige. Sverige skulle jag alltid återvända till, men Australien... Australien är nu och kommer vara ett avslutat kapitel, men jag kommer alltid vara svensk.

Tre år av längtan, förberedelser och planering. Sju månader och drömmen är slut.

Rummet är tomt på personliga föremål. Mina väskor står i hallen. På något sätt känns det som att jag har städat bort mig själv från familjens liv. Jag bor inte längre i det här rummet, snart är det inte mitt namn som ropas efter när det behövs hjälp och det kommer inte vara min dörr som min värdmamma knackar på. Mitt au pair-liv är ett avslutat kapitel och jag ska bara skola in någon annan i mitt jobb. Familjen går vidare med en ny au pair, även om det inte är lätt för dem heller.
 
Jag vill inte att det här ska ta slut. Det här är ju mitt liv. Vad har jag förutom familj, släkt och vänner i Sverige? Jag har ingenting att återvända till. Ingenting. Sommar i Sverige med jobb, men en höst utan planer.

Att titta på det tomma rummet gör ont i hjärtat. Det är som att titta på slutet, det jag alltid har blundat för. Jag har alltid vetat att det funnits där men alltid vägrat erkänna det för mig själv. Jag har visserligen minst två veckor kvar hos familjen, totalt sett. En vecka där, några dagar där. Men det kommer inte vara samma sak. Jag har en roadtrip i Nya Zeeland och ett äventyr på Australiens östkust.

Men i morgon sätter jag punkt på livet som au pair i Sydney, Australien.

Erica skriver:

åh lina, jag vet att det känns hemskt att lämna sin australien-vardag bakom sig, men livet tar inte slut bara för att man kommer hem igen, kom ihåg det! alla de där tomrummen i sommar och höst har du världens chans att fylla med nya äventyr (för att inte tala om din backpacking-resa!!) och vill du tillbaka till australien, så kommer du hamna där igen, förr eller senare. kram xoxo

Svar: Tack fina du! Saknar dig. Kramar!!!
Lina Carlsson


Kommentera

Namn
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej)


Webbplats


Kommentar