Terra Nivium

Strax före tio i morse satte vi oss i våra hyrbilar och körde till Blue Mountains National Park som ligger ungefär en och en halv timme från Sydney. Vi började med att äta lunch i Leura innan vi körde vidare till Katoomba som är staden/området där stenformationen The Three Sisters ligger och stället dit de flesta åker. I närmare tre timmar vandrade vi runt och vi hann avverka många trappor både upp och ner innan vi kände oss lagom möra i benen och redo att ge upp. Pappa och Sofia åkte då till sitt hotell där de sover en natt för att sedan ge sig ut på nya äventyr, medan resten av gänget satte sig i bilen och började köra tillbaka till Sydney. På vägen gjorde vi en avstickare till Wentworth Falls som är Australiens högsta vattenfall. Otroligt vacker natur hela vägen, men visst fick vi jobba för den! Tror att det kommer kännas i benen i morgon bitti.

 

Så har alla familjemedlemmar kommit tillrätta här i Australien och tiden har tillbringats med dem. Bloggandet har uppenbarligen fått lida. Tänkte därför ta de senaste dagarna lite snabbt...

 

Julafton steg jag upp klockan fem för att ta bussen mot Chatswood och tåget till flygplatsen strax före sex. 45 minuter före tidtabellen landade pappa, Sofia (som bloggat flitigt om allt som har hänt) och min syster S. Jetlaggade tog vi alla det lugnt under dagen. Vi gick på en promenad till Freshwater Beach och sedan till affären för att bunkra upp med mat under de röda dagarna. Eftersom ingen julkänsla alls ville infinna sig i detta land trots alla tomtar och julgranar så beställde vi hem pizza från Pizza Hut, tittade på Love Actually och bara mådde väldigt gott.

 

 

Juldagen är den dag då alla australiensare firar jul. Oftast tillbringar man dagen på stranden eller vid poolen, grillar och äter kalkon. Vi höll oss till pool och grillning, lite julklappsöppning och kortspel.

 

 

Den 26 december... Eftersom jag inte kommer på vad vi gjorde tog vi det nog bara lugnt vid poolen. På kvällen grillade vi och även Sara kom hit och åt.

 

Den 27 december gick vi till Curl Curl och njöt av solen, vågorna och allt vad strandlivet innebär. Vid fem tog vi sedan bilen för att åka till Warringah Mall för kvällsshopping på mellandagsrean. Kom hem en klänning, en tröja och ett par byxor rikare!

 

Den 28 december åkte jag, mamma och E in till stan för att hyra oss en bil och sedan äta middag. Bilen lyckades vi med och efter lite letande och omparkeringar kände vi oss ganska nöjda med vår parkering, även om den låg högt upp i stan utifrån Circular Quay sett. Vandrade sedan ner till Operahuset och Harbour Bridge där mamma och E fick turista lite innan vi satte oss på Operabaren med två glas vin och en cola för chauffören. När resten av gänget anslöt satte vi oss på en restaurang inte långt därifrån där jag åt känguru! Smaken? Ja, det smakade kött. Gott kött. Mer är så kan jag inte säga.

 

 

Och sen, tre dagar senare, så befinner jag mig på flygplatsen igen. Julafton. Samma tid, samma plats.

 

En andra återförening ska ske. Denna gång med min pappa, Sofia och min syster S.

 

Denna gång kör jag inte utan krånglar mig in med hjälp av buss och tåg för att sedan kunna köra hyrbilen.

 

Sist vi träffades var i Stockholm och då med halva tjocka släkten. Nu kommer de hit, ännu en snöglob ska samlas och ny stad upptäckas.

 

Jag ska få krama min pappa igen (min pappa har de goaste pappakramarna i hela universum, ingen konkurrens), ha attityd-battle med min syster och skratta med (och lite åt) Sofia.

 

Det är konstigt hur jag kan sakna S så mycket, kanske är det för att jag träffar henne så sällan. Jag har lite abstinens eftersom jag inte utsätts för henne lika mycket som min syster E.

 

Egentligen är jag ganska bortskämd som får besök av två delar av min familj. Vissa, som Sara, får inget besök alls. Klart, jag kan inte låta bli att vara glad, men stackars Sara blir ensam under denna tid och vi är vana att träffas minst en gång i veckan. Därför så har jag och min syster E tagit beslutet att adoptera henne. E säger att hon har plats för en syster till. Så förlåt, Saras familj (jag vet att ni läser), men Sara blir norrbottning.

 

Det var en helt sjuk känsla att få krama om mamma och E på flygplatsen. Att bara springa och hoppa på dem, krama dem, prata med dem och inse att de är här. Att de är här, i Sydney, med mig.

 

I morse var det dock kaosartat. Jag och Sara var på Luna Park till kvart i elva i går kväll och inte hemma förrän efter midnatt. Då bestämde vi oss för att göra pommes frites och la oss inte i förrän halv två. Sen vaknade jag mitt i natten av att katten hade roligt bland porslinet...

 

Det första jag gjorde när jag vaknade var att kolla statusen på planen. Klockan var då 06.35 och deras plan skulle landa 44 minuter före tidtabellen, klockan 06.56. Jag och Sara (ja, min underbara vän var med mig. Hennes andra australiska hem är här hos mig, klagar inte.) kastade i oss frukost, på med kläderna och körde sedan i väg.

 

Önskar att jag kunde säga att jag körde som en gud, men det skulle vara en lögn. Jag gasade förbi två gula ljus, höll på att missa ett rödljus och körde över spärrlinjer, men vi kom fram helskinnade. Dock inte i tid. Missade alltså när min familj kom ut, men det berodde på att vi i stressen stått vid fel utgång.

 

Men jag fick träffa dem och krama dem, det är de viktigaste.

 

Körde sedan hemåt och tog vägen över Harbour Bridge istället för tunneln, vad gör man inte för turisterna? Stannade till på en mataffär vid mig och köpte upp ett litet lager med mat, en kort stopp hemma hos mig för att hämta bikini och byta skor innan jag körde hem dem.

 

Fortsättningen kan beskrivas med ett ord. Trötthet. Alla, inklusive jag och Sara (vi hade nog bara sovit fyra och en halv timme), somnade och sov i en och en halv timme. Sedan lagade jag och Sara mat och bara myste på.

 

Känns helt otroligt att de är här, och snart är tre till här. Välkommen till Australien!

 

Nu är jag på väg till flygplatsen för att hämta upp min mamma och syster som ska vara här, på samma sida om jordklotet som mig, i två och en halv vecka.

 

För över fyra månader sedan kramade jag min mamma för sista gången. Några dagar senare hade jag ett tårfyllt farväl på Arlanda med min pappa och min syster. Ni vet hur det är i filmer, när huvudpersonerna håller handen så länge de kan men till slut tvingar avståndet dem att släppa taget. Så var det med mig och min syster i kön till säkerhetskontrollen.

 

Fram till nu har det inte varit alldeles för jobbigt att vara utan min familj. Jag har Skype, jag har iMessage, vi hör av varandra nästan dagligen. Jag har underbara vänner som alltid finns här för mig.

 

Men det har aldrig varit så jobbigt som nu när återföreningen är nära. Det är som när man är ute och reser; så fort man får kontakt med hemresan, packar väskan och börjar bege sig så kommer hemlängtan. Varje gång jag tänker på att jag snart kommer få höra deras röst utan att den färdas mil efter mil elektronisk väg, att jag kommer få krama dem och ha fysisk kontakt med dem så pirrar det i magen som om tusen fjärilar flaxar med vingarna.

 

Jag har räknat månader, jag har räknat veckor, jag har räknat dagar. Jag är nu nere på timmar, minuter och sekunder.

 

Och det känns som att dessa bara släpar sig fram.

 

Vid elva i dag åkte jag in till Sydney med Annie. Där vandrade vi runt, fotograferade och var riktiga turister. Annorlunda för denna gång var att vi besökte Chinese Garden of Friendship som ligger i Darling Harbour. Helt klart värt ett besök och de sex dollar det kostade i inträde!

 

Eftersom jag var upptagen att Skypa med födelsedags"barnet" i fråga och klockan bara sprang i väg och blev över midnatt så hann aldrig detta inlägg ut.

 

I går fyllde min kära mamma år. Över fyra månader sedan sist och snart, väldigt snart ses vi igen. Min mamma är den som har varit med mig genom ur och skur, lagat min mat, tvättat mina kläder och gråtit blod över mitt stökiga rum. Ändå vill hon komma hit och träffa mig. Respekt.

 

I över tre månader har jag pratat och hört engelska varje dag. Jag har inte kunnat läsa svenska böcker eftersom de orsakar kortslutning i min hjärna. Att läsa ett språk och höra ett annat orsakar detta, ännu värre blir det om jag lyssnar på en P3-dokumentär. Då kunde jag inte ens förstå den simpla frågan;
"Do you want some tea?"

 

Nu är värdfamiljen borta och med undantag för grannar och folk på affären så pratar jag bara svenska med mina vänner och min familj. Engelskan kommer numera oftast lättare än svenskan, men ibland krockar dessa två språk och resultatet kan bli... Annorlunda, komplicerat, roligt och helt fruktansvärt galet.

 

Numera tänker jag och säger caren. Alltså bilen, för bil är car på engelska och i bestämd form på svenska lägger man till ändelsen -en. Caren. Helt logiskt.

 

När jag var och handlade smör till julbaket ringde jag Annie som precis hoppade av på busshållplatsen utanför affären.
"Hej, kom in till affären så får du skjuts hem, jag ska bara köpa butter."
Alltså butter som i smör, men med svenskt uttal så det blev ett humör.

 

I helgen lyckades dessutom Sara (ja, jag är inte den enda som har problem) säga att något var vecklat in.

 

När jag åt Salmon Fried Rice till lunch i dag sa jag att jag tyckte Chicken Fried Rice var godare och i mitt huvud översatte jag detta till stekt ris med höna. För chicken på engelska är både kyckling och höna på svenska. Eller chooks, som vi säger här i Australien.

 

Jag säger alltid the blinds, aldrig rullgardinen eller persiennen.

 

Konstant smyger sig små ord som like och but in i våra svenska konversationer och mitt lexikon på telefonen används nu inte för att översätta svenska till engelska utan tvärtom. Men det är inte bara i språket det sker kortslutningar. Ibland när jag kör, särskilt när det kommer till tomma rondeller, kan jag för någon sekund inte komma ihåg vilket håll jag ska köra i rondellen. Det svenska hållet eller det australiska? Och vilket är vilket? Vilket håll skulle jag köra med caren i Statoil-rondellen hemma i Piteå?

 

Ingen aning.

Varje lördag i Darling Harbour har de fyrverkerier och i lördags var det äntligen dags för mig och Sara att se dem. Eftersom det närmar sig jul så pryder jultomtar vattnet och lyktstolparna och fyrverkerierna ägde rum till julmusik.

 

Så var lucia över. Själv stod jag till hälften skymd av en gran så slapp känna så stor press när jag läste min vers. Det gick väldigt bra, ingen svimmade eller brann upp. En gång började vi dock sjunga på helt fel låt, men vad gör man inte för att roa publiken? Efter att ha lussat i svenska kyrkan åkte vi till Manly och lussade på en privat middag. Oklart om de förstod vad vi sjöng, värdinnan var i alla fall svensk och började till och med gråta.

 

I bussen frågade vår körledare var jag kom ifrån. Piteå, var det självklara svaret.
"Ja, jag tyckte att det lät som något sådant när du läste!"
Jahapp... Jag trodde inte att jag hade så kraftig dialekt, särskilt inte på en inlärd vers. Ett tag senare sträckte han fram en pepparkaksburk med utropet "PIIIIITEEEE!"

 

Också sagt i bussen:
"Can you turn the lights on? We have to do Instagram!"

 

 

 

 

En fruktansvärt trött tjej gör en snabb uppdatering innan hon ska sova.

 

I går sa jag hej då till Erica. I dag åkte hon nämligen hem till Sverige igen efter ett år och två månader i detta fantastiska land. Tråkigt, kommer verkligen sakna henne. Vi köpte sushi som vi tog med till Botaniska trädgården och satt och pratade i en evighet innan vi gick till Circular Quay där hon köpte lite presenter till sin familj. Sedan gick vi till Max Brenner och fikade. Kom dit runt ett och satt kvar vid fem... Så mycket har vi att prata om! En väldigt bra dag och jag kommer sakna henne så mycket! Nu när hon åkte fick jag tio skönlitterära böcker, en bok om Sverige på engelska, en receptbok, glögg och pärlsocker! Mycket välkommet.

 

I dag har jag varit på Taronga Zoo med Annie, tyvärr blev Sara sjuk och fick ställa in. Men jag och Annie kämpade tappert i över fyra timmar i värmen (tror det var 32 i dag om inte varmare) och såg alla möjliga djur, bland annat min första känguru! Vi såg också en sälshow som var höjdpunkten på dagen. Blev lite smått kär i sälarna, riktiga charmtroll. Tyvärr glömde jag minneskortet, så släpade med kameran i onödan. Annie är dock en mästerfotograf och vi turades om med kameran, så det kanske var lika bra. Fantastiska bilder dyker upp inom kort!

 

Godnatt.

 

Fick ett sms från Sara i morse. Och ett meddelande på Facebook.
"Inget planerat i dag! Fatta hur tradigt!"
"Upp och hoppa!"
Tradigt betyder tråkigt på skånska om ni inte visste det.

 

Så jag tog bussen till Manly där vi låg och jäste på stranden i ungefär tre timmar. Vi kan numera, trots solskyddsfaktor, kalla oss kräftorna.

 

Sara säger att hon aldrig mer ska sola, men jag synar.

 

På väg till våra respektive bussar (Sara är för lat för att gå ca 15 min till/från stranden) så köpte vi froyo (frozen yoghurt) som vi avnjöt med en utsikt av palmer och julgran...

Återigen.

 

Palmer. Värme. Andra advent. Julgran.

 

Det är svårt att få in i huvudet, det här.

 

I fredags kom Sara och Annie hem till mig och julbak stod på schemat. Så vi bakade lussebullar (lussekatter, lussekuse, julkuse, saffranskuse, kärt barn har många namn) och pepparkakor. Blev väldigt nöjd med resultatet, särskilt med tanke på att vi använde australiska ingredienser. Här finns inte färsk jäst, saffranspulver (här är det fortfarande stora "korn") och mjölken smakar... Konstigt. Så jag tycker vi kan vara nöjda! Pepparkaksdeg köpte vi på IKEA, så den kan vi inte göra så mycket åt, men pepparkakorna blev goda!

 

Efter baket gjorde vi tacos (att mexikansk mat kan vara en svensk tradition, tacofredag, har min värdpappa svårt att förstå), såg på film och bara myste. Båda tjejerna sov över här, väldigt välkommet då det är ganska ensamt i huset annars.

 

I går körde jag resten av familjen till flygplatsen och det gick verkligen över förväntan! Fick guidning dit av min värdpappa men hem fick jag klara mig helt själv. Inga större problem uppstod och jag hittade hem. Lättnaden när jag återigen stod på uppfarten var dock stor...

 

Sedan åkte jag in till Sydney för att möta upp Sara som blev attackerad av fåglar och råttor i Wynyard Park, stackaren var livrädd när jag kom. Tillsammans gick vi till Svenska kyrkan för Luciaövning nummer 2. Jag tog på mig en vers och självklart fick jag en på åtta rader, kommer vara väldigt nervös fredagen den 13:e! Självplågaren, jajamen...

 

När jag och Sara, som följde med mig hem för övernattning, väntar på bussen så ringer min telefon. Optus, mitt telefonbolag här borta, har varit på mig de senaste veckorna om att jag ska betala 40 dollar i månaden och få en Samsung Galaxy S4, men jag säger hela tiden nej tack och lägger på. Jag måste erkänna att jag inte lyssnat så mycket, men jag tror då det är vad de erbjuder. Tror knappast att det är en helt gratis telefon, det finns alltid en hake och jag vill inte bli indragen i bindningstider, extra kostnader och finstilta texter här nere...

 

Hur som helst... Telefonen ringer, men det är inte Optus, det är min värdpappa.

"Hi, Lina... We're on our way home again, we'll be home in 30 minutes.."
"SERIOUSLY!?"
Sara skrattade väldigt mycket, tydligen var mitt svar roligare än vad jag trodde. Kan tänka mig att jag såg ut som en fågelholk. Tydligen var det något tekniskt fel på planet som inte kunde lagas (de hade väntat i över fyra timmar på detta beslut) så de åkte hem för ytterligare en natt i Sydney.

 

När min värdpappa kom hem sa han att han ringde för att ge mig en förvarning så jag skulle hinna slänga ut alla jag bjudit in på fest. Sedan tyckte han att min adventsljusstake var romantisk... Han är ganska härlig ändå! Har äntligen börjat känna mig bekväm i hans sällskap, träffar honom inte så mycket så det har varit betydligt svårare än med min värdmamma.

 

I morse åkte de igen och än så länge (klockan är nu 21) har de inte kommit hem! Så jag och Sara njöt av ett tomt hus och bakade scones till en lyxfrukost. Om onsdag är lillördag så borde ju torsdag vara lillsöndag och då får man väl äta lyxfrukost? Sedan har vi börjat planera lite backpacking på östkusten, är så taggad på att resa runt i Sydney! En plan har börjat utforma sig...

 

Så var 10-åringens sista dag i skolan slut. Det var även sista dagen i just den skolan då han börjar på en annan skola efter jul, så hem kom han med en stor påse med massa olika godispåsar (och Vegemite, usch) i som avskedsgåva.

 

När han kommer uppför trappan så märker han att han har en gigantisk insekt på tröjan. Han, precis som jag, tycker inte om insekter, så han får panik och går mot mig som fridfullt sitter i soffan. 10-åringen håller ut tröjan mot mig och skriker i panik:
"Please, take it off! TAKE IT OFF!"
Jag kryper upp i soffan, sätter mig på ryggstödet, trycker mig mot väggen, gör allt för att öka avståndet och skriker tillbaka:
"Don't come any closer! GO AWAY! STOP IT!"

 

Så börjar han skratta och min värdpappa kommer uppför trappan och skrattar minst lika mycket. Det var tydligen en död cikada, bara ett skal, och min värdpappas idé.
"Oh, let's see how Lina reacts!"

Snyft.

 

En stund senare kommer 10-åringen, vanligtvis min gullegris, och ska visa det han fått från klassen och skolan. Då slänger han den vidriga, döda insekten på mig.

 

Jag slänger datorn. Jag ställer mig upp. Ber honom gång på gång att ta bort den från soffan ända tills han gör det. Nu flinar han varje gång han ser mig och säger att han önskar att han hade filmat allt och skickat till Australian Home Videos så han hade chans att vinna pengar...

 

Allt jag säger är att hämnden är ljuv...

Solen skiner och värmer på axlarna.

 

Vinden leker i palmerna.

 

Hunden springer lös i hundparken och tungan hänger så långt ut att den nästan släpar i marken.

 

I hörlurarna spelas jullåtar och husen runt hundparken har julpyntat.

 

30 grader varmt. Sol. Palmer. Julpynt. Julmusik.

 

Hmm...

Söndag. Första december. Första advent.

 

I dag var en stor dag och vad passar inte bättre än att åka till Sverige?

Halv tio satt jag på bussen in till city, mötte upp Sara i Circular Quay kvart över. Sedan tog vi bussen till St Peters/Tempe, stadsdelen där flygplatsen ligger.

 

Och ett av stadens IKEA.

 

Vi gick runt i visningsrummen ett bra tag, provsatt soffor, låg i sängar och pekade på lappar och saker och sa ungefär:
"Titta, ett å! Och ett ö!"
"Undrar hur australienarna uttalar det här? Ska vi fråga?"

"Det här har jag hemma!"

Vi kände oss lite som hemma med svenska runt omkring oss och fotade lite väl mycket för att verka helt friska i huvudet... Men vi skyller på att vi är svenskar som varit utomlands lite för länge.

 

Lyxade till det med köttbullar till lunch och daimtårta (det närmaste vi kunde komma i alla fall) till efterrätt. Vi fick till och med svenska flaggor! Sara fick dock två, min teori är för att hon ser mer svensk ut eftersom hon är blond och blåögd.

 

Mätta och belåtna gick vi ner till plocka själv-lagret där jag plockade på mig lite ljushållare och ljus för att göra en improviserad adventsljusstake. Tyvärr hittade jag inga vita eller röda ljus för ett bra pris (så nära gratis det går, för gratis är gott) så det blev... Lila. Eller plommonfärgade, beror på hur man ser det. Men jag kan meddela att de brinner lika bra som vita eller röda.

 

Sist av allt kom vi till IKEA Food. Och om vi inte verkat galna innan, så var vi (läs: jag) det där. Min matshopping landade på... Trumvirvel, tack! Cirka 17 dollar, alltså 102 kr! Och det var bara maten på IKEA Food!

Inhandlat under dagen: 2 "lösa" bussbiljetter ($3,60 och $4,60, ca 21 och 28 kr), en liten portion köttbullar (10 köttbullar, $7,99, ca 48 kr), en bit daimtårta ($3,99, ca 24 kr), dricka ($1,99, ca 12 kr), fyra ljushållare (Neglinge, $0,79 st, alltså totalt $3,16, ca 19 kr), fyra ljus (Dagligen, $0,99, ca 6 kr), tre julmust (1,99 st, alltså totalt $5,97, ca 36 kr) glögg ($4,49, ca 27 kr), gräddsås ($1,79, ca 11 kr), lösgodis (0,216 kg, $4,32, ca 26 kr), kanelbulle ($0,99, ca 6 kr), IKEA Food-påse ($0,50, ca 3 kr).

 

Total summa under dagen, exklusive resorna på mitt busskort (stan-hem till mig):  $44,38, ca 266 kr.

 

Det är vad två veckor på gymmet kostar och jag har en känsla av att det kommer krävas mer än två veckor för att bli av med alla kalorier.

 

Plus att det inhandlades pepparkaksdeg till baket nästa helg, men den betalade Sara.

 

Så mycket kostar det på IKEA i Australien och att vara svensk i Sydney under juletider.