Terra Nivium

I dag har jag återigen vandrat runt i staden utan mål. Tanken var att jag skulle på Auckland Museum men då jag var extremt segstartad (håller på att bli sjuk, skyller på det) så hade jag inte tillräckligt mycket tid innan jag skulle möta upp Teres för lunch. Lunchade på en mexikansk restaurang och maten var helt ljuvlig. Sedan hängde vi i Teres kvarter innan jag drog mig tillbaka till mitt älskade hostel.

I morgon kör jag vidare, Coromandel är nästa mål, men innan jag börjar köra ska jag trycka in ett besök på museet jag inte besökte idag. 4,2 av 5 på Google, känns som ett måste.

Men i går körde jag faktiskt till Cape Reinga, en tur jag trodde skulle ta 9 timmar från Auckland, upp till nordspetsen och sedan ner till Whangarei igen men visade sig ta ungefär 11 timmar. Från 9 till 21 befann jag mig på vägen och på själva Cape Reinga befann jag mig i mindre än en timme. På väg dit var jag ganska arg och bitter, mest för att vägen aldrig tog slut och för att det inte fanns några vägskyltar som sa hur långt det var kvar.

"Till och med korna är glada och nöjda där de betar!" tänkte jag argt flera gånger.

Var det värt det? Både ja och nej. Vägen dit var fantastiskt vacker och Cape Reinga likaså, men jag skulle inte göra om det.

Åt middag på lyxrestaurangen McDonald's och strax efter 18 ringde jag mitt hostel i panik, befann mig då i Kaitaia på väg söderut och visste att jag skulle missa sista incheckningstiden. Men tydligen hade de uppgraderat mig till ett privat rum, så behövde inte alls stressa fram. Lyxigt med en egen dubbelsäng för en natt!

I dag har jag tagit mig vidare tillbaka till Auckland. Trots att jag tillbringade förmiddagen i bilen har jag hunnit hälsa på Teres som är au pair här och tvätta! Mitt hostel har dessutom pizzakväll ikväll, så ska absolut inte klaga på livet just nu.

I går körde jag från Taupo till Waitomo Caves. Vägen jag körde var en liten landsväg jämfört med de andra vägarna jag kört på. Ett samhälle passerade jag på två timmar (dessutom under mina sista 45 minuter) jämfört med ett samhälle var trettionde minut på resterande vägar. Men till mitt mål kom jag.

Efter att ha checkat in la jag mig och vilade, något som verkat bli tradition då jag är konstant trött eftersom jag lever på backpackermat (nudlar, müslibars, frukt och yoghurt) och sover på hostel. Om jag inte ska iväg och köra så ska jag upp till äventyr eller upp till utcheckningstiden... Men snart har jag en längre tid i Auckland och jag kan unna mig att sova ut åtminstone en morgon.

Här i Waitomo Caves finns det inte mycket och den enda anledningen till att jag är här är för att simma runt i en grotta med lysmaskar. Lysmaskar fick jag även se i går kväll så jag gick en gratis promenad en kort bilfärd härifrån. Enda problemet var att jag var själv och att det var kolsvart. Jag älskar att köra i mörker men den här gången var jag rädd redan i bilen. Sedan var det bara jag och min lilla lampa på en liten stig ute i skogen, mitt ute i ingenstans. Men jag kämpade mig fram till lysmaskarna, tittade och gick sedan tillbaka till säkerheten, bilen. Det går inte i ord beskriva hur läskig den promenaden var.

I dag gjorde jag mitt andra (The Crossing i Tongariro National Park var mitt första) stora äventyr här i Nya Zeeland. På morgonen gjorde jag ett grottäventyr med The Legendary Black Water Rafting Company, Black Abyss hette det och det höll på i fem timmar. Under dessa timmar repellerade vi 35 meter ner i en grotta, åkte linbana i kolmörker med bara lysmaskarna som lyste över huvudet, flöt runt i gummiringar och tittade på lysmaskarna, klättrade uppför vattenfall och mycket mer! Det var otroligt roligt och jag kan absolut tänka mig att göra det igen. Jag rekommenderar det med hela mitt hjärta, trots att vattnet var 10-14 grader varmt.

Efter mitt äventyr satte jag mig i bilen och körde till Auckland där jag bor på ett jättemysigt hostel vid Mount Eden. Här stannar jag en natt, i morgon kör jag till Cape Reinga och sover en natt borta innan jag kommer tillbaka till detta hostel över helgen.

Craters of the Moon är ett ställe där varm vattenånga från jordens inre tränger fram. Promenaden runt dessa tog 45-60 minuter och det var helt klart värt ett besök även om jag inte skulle välja att åka tillbaka i första taget. Man förstår grejen väldigt fort, även om det är mäktigt och häftigt.

Huka Falls är en stor fors liknande Storforsen och var också helt klart värt ett besök. Bara att stå och titta på vattenmassorna som forsade förbi var väldigt häftigt.

Resten av kvällen bjöd inte på något speciellt, förutom att jag för första gången sedan jag kom hit lagade ett ordentligt mål mat (nudlar räknas inte). Pasta och tonfisksås (färdig tomatsås + tonfisk på burk) blev det och jag avnjöt till och med choklad till efterrätt. Träffade även en norska på mitt hostel, så nära hem har jag inte kommit på ett tag!

"Oh, I know that accent! Norse!"

Tycker han får lite poäng för det ändå! Väldigt trevlig hostelkväll! Även en fransman satt vid vårt bord och nu slumpar det sig så att jag ska ge honom en lift till Taupo som är vår nästa destination! Lite bensinpengar är ju alltid lite bra. I detta land är hitchhiking väldigt populärt och tysken och kanadensaren använde sig av samma metod!

Om gårdagen var händelselös så var denna inte det! Jag gick The Alpine Crossing, en 19,4 kilometer lång hike i nationalparken och totalt blev det en stigning på 786 meter! Sju timmar tog promenaden och vi passerade fantastisk natur som Mt Ngaurauhoe (mer känt som Mt Doom i Sagan om Ringen), massa kratrar, turkosa sjöar (Emerald Lakes), en blå sjö (Blue Lake) och en aktiv vulkan. Den kunde alltså när som helst få ett utbrott och då var det bara att börja springa och be om sitt liv. Hälften av vägen gick jag med två amerikaner, Jason och Kate, som var riktigt trevliga! Jason är en erfaren hikare, och han sa att inget utom bergshiking kan förbereda en för detta. Jag tyckte att det var riktigt jobbigt ibland, men när man sedan var uppe på toppen kändes det som ingenting. Eftersom allt gått så bra hittills här i Nya Zeeland måste ju något gå fel. Så självklart ramlade jag till några skräckslagna tyskors fasa och spatserar nu med en väldigt färgglad rumpa, ett rött och svullet knä, sönderrivna byxor och kameran fick några repor (andra saken tyskorna frågade om var min kamera, haha). Efter detta klarade jag mig dock utan incidenter och var framme en halvtimme innan första bussen till mitt hostel gick. Däckade så fort jag kom fram, duschade och åt middag (Kate bjöd på tomatsås och parmesan så jag kunde pimpa mina nudlar, väldigt uppskattat). Ska snart gå till affären och sen se film med Kate.

Imorgon: utcheckning och vidare till Taupo!

Efter cirka 2 timmars nattsömn och en halvtimme på planet är det en trött och sliten tjej som sitter på Starbucks. Fick en gratis uppgradering på mitt hostel och bor i ett rum med 4 sängar och... Trumvirvel! Badrum med dusch! Underbart!

Efter en liten incident med att jag råkade tappa bort körkortet (ta det lugnt, det var receptionisten som hade det och det är nu tillbaka i säkert förvar hos mig) har jag besökt Vodafone. Jag har ett nytt nummer här borta, så nu kan jag endast nås på det. Mina föräldrar och min syster E har numret, så ni andra får terrorisera dem. 1 GB data slog jag till på eftersom jag ska ha telefonen som GPS, förhoppningsvis räcker det en bra bit på vägen i alla fall.

Så sitter jag på planet till Nya Zeeland, på väg till ännu ett land jag kan bocka av på världskartan.

14.30 den 20 mars, lokal tid (Sverige + 12 timmar) landar jag i Wellington och efter en natt där börjar äventyret. Jag, en bil, tre kameror, tre minneskort med sammanlagt 20 GB och ett land som anses vara ett av jordens vackraste.

Det kan bli ganska tunt med blogginlägg, även om jag har försökt boka hostels med internet så har pengar och parkering varit det prioriterade, och även om mitt hostel har internet är det ingen garanti för att det kommer fungera. Jag kommer bara ha med mig telefonen till NZ, men jag lovar att det kommer inlägg när jag är tillbaka vid min dator med en fast uppkoppling.

Nu börjar min roadtrip i Nya Zeeland!

Rubriken är det första min värdpappa sa till mig i morse. Kan jag fortfarande kalla dem mina värdföräldrar eller måste jag säga föredetta? Nej, de kommer alltid vara som en familj för mig och därför kommer de alltid vara mina värdföräldrar (tills jag får nya, om jag får nya. Spoilers...).

Min sista dag i huset på tre veckor... Dagen har gått i svenskt matlagningstecken. Jag och Agnes, min goa efterträdare, bestämde oss för att bjuda familjen på svenska köttbullar! Det första min värdpappa sa när jag kom var nämligen att han ville testa svenska köttbullar och i dag blev det äntligen av. Redan halv tre började vi trilla köttbullar gjorda på ett kilo köttfärs och hör och häpna, allt gick åt! Potatismos, köttbullar och gräddsås, det kunde inte ha blivit godare. Min värdpappa sa att han hade kunnat äta ett ton av dem. Pricken över i hade varit lingonsylt, men då den kostar närmare 50-60 kronor för en liten burk på IKEA (och jag dessutom inte äter det) så kändes det inte värt det. Avslutningsvis bakade Agnes (med lite support av mig) en riktigt god kladdkaka som vi avnjöt med vaniljglass.

I morgon ringer klockan redan 4 på morgonen, 5 måste jag vara ute ur huset och bussen går 5.27 till Chatswood. Sedan tåg till flygplatsen och förhoppningsvis får jag komma med mitt plan till Wellington. Stora oron just nu? Australiskt visum, nyzeeländsk visum, bagage på planet (flygbiljetten säger nej, finstilta på flygbiljetten säger kolla ditt flygbolag, flygbolagen säger ja)... Jag har kollat allting fem varv, ändå är allt oroligt. Kan inte räkna med många timmars sömn i natt.

Nästa natt blir i Wellington, Nya Zeeland.

 

I dag åkte jag och den nya au pairen till Chatswood (eller Chattie, som 15-åringen säger) för att handla lite saker. Mötte upp Sara och jag kom hem betydligt fattigare på kontot. Sovsäck (12 dollar, 72 kr, kan inte klaga) var det enda jag planerat eftersom jag behöver ha det på östkusten, men kom även hem med lite diverse kläder, en resedagbok, en kameraväska och ett minneskort till kameran. Hoppsan. Men allt behövdes faktiskt, till mitt försvar. Mest nöjd blev jag nog över kameraväskan, något jag tänkt på länge men inte blev av förrän nu, två år senare. Bättre sent än aldrig! Detta var även sista gången jag träffade Sara på tre veckor, vi som brukar träffas minst varje helg...

I kväll skrev jag dessutom ut alla papper till Nya Zeeland, vilket blev en mindre bok. Flygbiljetten, reservationen på bilen, alla hostel och bokade turer. Allt är klart förutom att jag bestämt mig för att boka ännu en guidad tur. Om bara några få dagar sitter jag i en bil på Nya Zeeland.

I går åkte jag hem till Sara för att sova hos henne en natt, vilket var väldigt mysigt! Hon tar hand om två tjejer som är betydligt mindre än mina värdbarn, något som jag tyckte var härligt som omväxling. Samtidigt så förstår jag henne som får ta all bråk, skrik och skit också.

På kvällen efter barnen lagt sig spelade vi in en podcast, om någon skulle vara intresserad av den (och om vi vågar) så kan vi publicera den. Vi myste med choklad, sura ormar och chips framför en film innan Sara somnade utmattad och jag fick se slutet på filmen själv. Väckta blev vi 06.19 av tjejerna och helt plötsligt var vi fyra tjejer i en säng. Sara fick dock ta itu med dem medan jag sov vidare eftersom jag är en extremt stöttande kompis. När jag orkade släpa mig upp åkte vi till poolen, jag med x antal loppbett rikare då de fortfarande inte fått bukt med det problemet i huset. I poolen lekte vi, badade och hade det mysigt med tjejerna i närmare två timmar och jag åkte hem. Äldsta tjejen frågade till och med:
"Is she gonna stay with us forever?"
Mitt hjärta smälte lite. Det var första gången vi träffades...

Hemma fick jag träffa den nya au pairen och börja skola in henne, inte för att det är så komplicerat. Så jag har visat henne olika ställen hon kommer behöva köra till, lärt henne lite rutiner och visat hur och när bussarna till stan och Chatswood går. Nu har jag faktiskt insett att det är slut vilket gör ont, men livet gör ont ibland. Så är det bara.

Mindre än en vecka till Nya Zeeland.

Att beskriva mina känslor i ord är svårt, men jag ska försöka. När jag skriver det här forsar tårarna av insikten av vad som kommer att hända, vad som faktiskt händer just nu.

 

I går och i dag ägnde jag största delen av dagen till packning. Alla mina saker har packats in i tre olika väskor eller blivit bortkastade.

Jag har dammtorkat mitt rum och dammsugit. Flyttat tillbaka möbler till sin ursprungliga plats och rätat upp andra så de står rakt och prydligt.

I natt är min sista natt i det här rummet. Nästa natt kommer någon annan ha tagit min plats.

Hon kommer ställa sina saker på hyllorna och i fönsterna, ha sina kläder i min garderob och sova i min säng. Hon kommer stryka pojkarnas uniformer, rufsa om 10-åringens hår och retas med 15-åringen.

Jag minns fortfarande hur det var att lämna Piteå. Jag satt på golvet i hallen och packade, försökte få plats med så mycket som möjligt. Varje dag var också fylld med sista saker. Sista gången jag var inne i stan, sista gången jag åt middag på glasverandan, sista natten i mitt rum...

Nu är jag här. Sju månader, minus två dagar, sedan jag lämnade Piteå och inser att det där var inte sista gången. Jag skulle återvända. Jag skulle göra alla de där sakerna igen. Men nu, här i Australien, det här är sista gången. Mitt visum och min tid hos familjen är något jag bara kan vara med om en gång i mitt liv. Det är sista natten i min säng, sista natten i mitt rum, förra helgen var sista gången Sara var här (något jag inte insåg då fast hon sa "hej då huset, vi syns aldrig mer igen"). Det är verkligen de sista gångerna.

 

Sista dagen jag faktiskt jobbar åt familjen.

Jag har suttit vid min resväska i dag, här inne på mitt rum, och insett hur dum jag var då. Ung och dum, nu ett år äldre och många erfarenheter rikare. Jag är inte bättre än någon annan för att jag har varit här, men jag har fått nya erfarenheter.

 

För sju månader sedan ville jag ta med mig Sverige-livet till Australien och nu kämpar jag för att få med mig Australien-livet hem till Sverige. Sverige skulle jag alltid återvända till, men Australien... Australien är nu och kommer vara ett avslutat kapitel, men jag kommer alltid vara svensk.

Tre år av längtan, förberedelser och planering. Sju månader och drömmen är slut.

Rummet är tomt på personliga föremål. Mina väskor står i hallen. På något sätt känns det som att jag har städat bort mig själv från familjens liv. Jag bor inte längre i det här rummet, snart är det inte mitt namn som ropas efter när det behövs hjälp och det kommer inte vara min dörr som min värdmamma knackar på. Mitt au pair-liv är ett avslutat kapitel och jag ska bara skola in någon annan i mitt jobb. Familjen går vidare med en ny au pair, även om det inte är lätt för dem heller.

 

Jag vill inte att det här ska ta slut. Det här är ju mitt liv. Vad har jag förutom familj, släkt och vänner i Sverige? Jag har ingenting att återvända till. Ingenting. Sommar i Sverige med jobb, men en höst utan planer.

Att titta på det tomma rummet gör ont i hjärtat. Det är som att titta på slutet, det jag alltid har blundat för. Jag har alltid vetat att det funnits där men alltid vägrat erkänna det för mig själv. Jag har visserligen minst två veckor kvar hos familjen, totalt sett. En vecka där, några dagar där. Men det kommer inte vara samma sak. Jag har en roadtrip i Nya Zeeland och ett äventyr på Australiens östkust.

Men i morgon sätter jag punkt på livet som au pair i Sydney, Australien.

Så var det klart, del 1:

 

Skrev inte ut det på bloggen, men jag och Sara har bokat vår resa längs östkusten! Den 13 april lämnar vi Sydney och på vår väg upp till Cairns kommer vi besöka Byron Bay, Surfer's Paradise, Brisbane, Noosa, Rainbow Beach, Fraser Island, Airlie Beach, Whitsunday Islands och Mission Beach. Vi valde att boka vår resa via Peter Pan, en av de största resebyråerna för backpackers.

 

En dialog på Peter Pan när vi gick in för att betala vår resa:

Engelsk kille: "Who helped you make this trip?"
Jag: "An English guy..?"
Engelsk kille: "What did he look like? Dark hair?"
Jag: "Yes..?"
Engelsk kille: "Which hair cut did he have? Longer on the top like me?"
Jag: "I don't remember..."
Svensk tjej: "Var han snygg?"
Jag: "Ja...?"
Svensk tjej: "Okay, it was M."

 

---

Så var det klart, del 2:

I dag bokade jag Nya Zeeland, alla detaljer är nu fixade. Jag har hyrt en bil, bokat färjorna, bokat och betalat aktiviteter och bokat hostel. Nu återstår bara att skriva ut de tusen papper jag behöver, kolla upp visumdetaljer inför min återkomst till Australien och packa resten av mina saker. Sen kan jag bara kasta mig på planet och påbörja mitt livs roadtrip.

Mitt rum ska plockas ihop helt och hållet i morgon. Torsdag ska jag städa ur det. Går inte att beskriva med ord just nu hur det känns, det tar jag en annan gång. I ett annat inlägg.

Så var ännu en helg över och det var min näst sista i staden. Sara har sovit här hela helgen, så det är riktigt skönt att slippa henne nu. Blev lite less där ett tag... Nä, skämt åsido!

Fredag badade vi i vår pool innan vi gjorde oss klar för utgång. Slutade med lite "förfest" vid mitt middagsbord och min värdpappa började sjunga en sång om prostituerade för oss... Tack och lov menade han inte oss! Middag i Darling Harbour, drinkar på en jättemysig bar (Grandma's, tack för tipset, Erica!) och sedan ytterligare en bar innan vi satte oss på Maccas mitt i natten. Riktigt bra kväll med en bra tjej!

Lördag åkte vi in till stan för att fixa lite smått och gott. Jag köpte en ryggsäck som jag ska ha under backpackingen och jag älskar den verkligen! Sitter bokstavligen som gjuten för mig eftersom de värmde upp höftremmen och gjöt den efter mina höfter. Nöjda tjejer åkte sedan hem och hade myskväll med chokladglass, kakor med Mars i och serier. Fast någon, inga namn nämnda, somnade. Kan avslöja så mycket som att det inte var jag.

I dag, söndag, hade vi egg and bacon breakfast innan vi åkte till Manly. Fikade semlor på Fika Swedish Kitchen och tror banne mig att det var den godaste semlan jag ätit. Sedan gick vi till stranden och hyrde surfbrädor i två timmar. Vi lyckades båda två fånga nästan varje våg och stå upp nästan varje gång. Utöver detta har vi även lärt oss svänga! Se upp, Australian Open of Surfing nästa år!

 

Har länge tänkt blogga. men det blev aldrig av.

Förra helgen shoppade jag och Sara i Chatswood innan vi hade myskväll hos Sophie. Tacos och världens sockerbomb till efterrätt, film, prat, dialekter och allmänt mys. Vi sov skavföttes i en dubbelsäng och jag som låg i mellan två varma kroppar, under ett varmt täcke, trodde att jag skulle dö. Men uppenbarligen överlevde jag. Jag och Sara åkte till Chatswood på söndagen, åt frukost/lunch/brunch/frunch på KFC innan vi begav oss hemåt.

 

Nu är det ny helg igen. Veckorna bara springer förbi. I går fick vi en ny student till huset. D från Colombia kommer bo här ett tag. Nu har jag Sara här och hon kommer stanna hela helgen (om ni inte hör från henne, Saras familj, vet ni varför). I dag vankas det utgång i city, i morgon bara en lugn dag i stan då jag ska köpa min backpackingväska och söndagen kanske vi ska surfa beroende på väder... Ja, only time will tell.

Har även bokat mitt första hostel i Nya Zeeland och hyrt bilen, snart är jag på väg!