Terra Nivium

För några sekunder sedan insåg jag att jag jobbat min allra sista franska au pair-onsdag. Tiden har rusat förbi och jag är nere på de sista dagarna. På dagarna är jag redo att åka hem, på kvällarna gråter jag en skvätt för att jag inte riktigt vill. Samtidigt måste jag inse att jag kom hit med vetskapen att det skulle ta slut en dag. På sistone har tiden flugit förbi, senast i går var det ju december, och nu ska mitt egna liv börja. Jag lever just nu i deras och det måste ta slut. Bara för att jag lämnar detta innebär det inte att jag inte kommer att återvända till Paris för att träffa dem igen, det har jag lovat dem att jag ska göra. 

 

Utöver dessa tankar packar jag, städar, går de sista lektionerna i skolan och gör de sista sakerna i Paris. Jag försöker krama mina puttesorkar (som jag kallar pojkarna) så mycket jag bara kan, tillbringar tid med dem (även om det innebär att jag kastar bort frisbeen det första jag gör) och bara mår väl. För jag mår bra och är nöjd som det är, trots att det är jobbigt i stunden.