Terra Nivium

Jag och Sara hade en anfådd konversation när vi gick uppför Smuggler's Track till Barrenjoey Lighthouse i går.

 

Hemlängtan.

 

Det är ett ord och en känsla som många au pairer ägnar tankarna åt, mer eller mindre. När Sara kom hit hade hon det tufft medan jag hade det lättare. Nu är det jag som får kämpa lite mer medan Sara går runt på små rosa moln.

 

För hur är det egentligen att vara au pair 15 000 kilometer bort från familj, släkt och vänner? Hur är det att bo i en främmande familj och jobba åt dem, lära sig nya rutiner, nya sätt att göra saker på, koka mat på gasspis, stå ut med över 30 grader varje dag utan ett moln eller vindpust, uppleva en ny kultur och ibland bara känna att huvudet håller på att explodera?

 

Ja, det är tufft. Det är jobbigt att bo med sina chefer, prata ett annat språk, förstå hur alla små regler och lagar lyder i ett annat land. Men det behöver inte vara plågsamt.

 

Sara sa något väldigt klokt när vi gick i de branta stentrapporna i våra flipflop. Hon sa att hur mycket hon än längtar efter sina nära och kära och vill träffa dem så vill hon inte det. Hon är nöjd med tillvaron här borta.

 

"Är det jag känner hemlängtan eller längtan efter hemmet?"

 

Längtar jag hem så jag bara vill lägga mig ner på golvet och slå och sparka och gråta ögonen ur mig? Nej.

 

Jag längtar efter att sitta i min egna soffa, dra upp fötterna under mig, dricka te ur min tekopp som jag fick i julklapp från min syster, titta på film på min tv, sova i min egen säng, krocka med min egen mamma i köket... Ja, ni förstår.

 

Jag har en längtan efter hemmet. Men jag vill inte hem, för jag är nöjd med tillvaron här borta. Jag är lycklig, jag njuter av varje dag.

 

Jag är tillfreds. Jag har en längtan efter hemmet, men jag trivs med min tillvaro här.