Fraser Island

Så är vi tillbaka i Rainbow Beach efter en helt fantastisk helg på Fraser Island, världens största sandö. Helgen har bjudit på många skratt, mycket goon, sand, dingos och ännu mer sand. Förstår inte hur jag ska kunna berätta om detta i skrift, inget kommer göra det rättvisa, men jag gör ett tappert försök.

Fredag morgon steg vi upp före tuppen för att äta gratis pannkaksfrukost och göra oss redo för vårt äventyr. Tre bilar på varje ledarbil, alltså fyra bilar totalt i varje karavan. I vår bil var det jag och Sara, två tyska killar (Julian och Tobias), en tysk tjej (Elsa), två killar från Israel (Ofiel och Jonathan, eller hur de nu stavar sina namn) och en kille från Holland (Daan). Bilarna lämnade hostelet vid 8.30 och jag började köra mot färjan ("I call it a barge because that's what it is, it's not a ferry or a boat, it's a barge." - biluthyraren). Det var helt magiskt att köra på stranden med havet på ena sidan, inga ord kan beskriva den känslan. I början var det så surrealistiskt men efter ett tag kändes det helt normalt. Första stoppet var ett ställe där vi åt en snabb lunch bestående av mackor innan vi fortsatte färden mot Lake McKenzie, en av hundratals sjöar på ön. Kritvit sand, turkost regnvatten och helt magiskt. Vår guide var extremt disträ och fruktansvärt rolig, han fick alla att skratta från första sekunden hela vägen in i mål. Jag tänker inte skriva ut alla hans påhitt här i bloggen eftersom de inte kommer ta sig väl ut (och för att inlägget skulle bli hemskt långt), men kan avslöja att det var mycket "gather around, humans, and I'll tell you a story". En av alla Jonesys historier handlade om campingen innan den blev dingosäkrad. En kille däckade och fyra aggressiva dingos började tugga på honom. I panik (och med stora köttsår och bara ett ögonlock) klättrade han upp i ett träd som tyvärr inte höll utan han föll ner och bröt armen... Efter den incidenten satte man upp stängsel runt området, tyvärr ledde det till att en kille inte hittade in efter ett besök på stranden så han övernattade i en grop i sanden för att undvika dingos...

Efter Lake McKenzie åkte vi till vår camping och festade "hela natten lång". Gänget från vår bil gick dessutom ner till stranden för att sparka i vattnet, precis som Jonesy sagt åt oss. I vattnet finns nämligen små självlysande saker som kommer från barriärrevet och när man sparkade i vattnet såg det ut som små diamanter.

Dag två, lördagen, blev vi väckta av Jonesy, vår guide. 07.00 började han spela på en didgeridoo, helt klart den mest australiska väckningen jag fått. Efter frukosten åkte vi till Champagne Pools, ett ställe där vågorna slår in på klipporna, forsar in och bildar pooler. Namnet kommer från skummet som bildas när havsvattnet forsar in, men som Jonesy uttryckte det: 
"It's called Champagne Pools because water flushes in, starts fizzing and it looks like beer."
Efter Champagne Pools åkte vi till Indian Head, en utkiksplats där Captain Cook såg aboriginerna för första gången och därför fick sitt namn (aboriginer kallades indianer förr i tiden, antar att fantasin flödade när man upptäckte nya delar av världen). Efter lunch åkte vi sedan till Eli Creek, ett ställe där färskvatten bubblar upp och vattnet är iskallt och kristallklart. Jonesy hade däremot ett annat namn för stället, hangover creek, och det var definitivt vissa som behövde det (dock inte jag och Sara även om det var ett skönt uppvaknande). Jonesy tyckte dessutom att det var jätteroligt att välja ut vissa tjejer som han kastade sig på och tryckte ner i det iskalla vattnet. Jag blev en av dem... Efter att ha blivit dränkt började vi flyta med strömmen till den lilla damm som bildades på stranden, otroligt härligt att bara ligga på rygg och flyta fram utan att behöva göra någonting! Eli Creek blev, tillsammans med Lake McKenzie, mitt favoritställe på Fraser Island. Efter Eli Creek stannade vi vid Maheno Shipwreck. Tyvärr kan jag inte historien bakom det vraket eftersom Jonesy inte kunde den, men det var något om Japan, Australien och andra världskriget. Eller som Jonesy sa:
"There's a big, rusty boat over there. Now go and take your pictures!"

Resten av kvällen bjöd på middag, mer fest, en promenad till stranden med våra fina vänner från England, en lång promenad till The Pennacles med nästan hela campingen (vi var totalt fyra ledarbilar, med tre bilar efter sig. Alltså totalt fyra bilar i varje gäng, och totalt fyra gäng... Min matematik får det till 16 bilar, 136 personer exklusive guiderna.)
Där låg vi och tittade på stjärnorna och bara mådde gott en stund innan vi gick tillbaka.

Dag tre, söndagen, blev vi återigen väckta av Jonesy. Denna gång hade han dock ingen didgeridoo utan väckte oss med historien om hur koalan tappade sin röst och gick runt och skrek som en koala bland våra tält. Denna dag åkte vi bara till Lake Wabby, en sjö som tar 30-40 minuter att gå till. Det var dock värt varje minut och myggbett (jag fick ca 50 stycken bara på vägen dit, utan överdrift. Jag har 19 bara på vänster axel). Sanddyner och en stor sjö med uppfriskande vatten, dessutom med små fiskar som äter den döda huden från dina fötter. Vi fick alltså lyxpedikyr helt gratis! Efter Lake Wabby var det dock dags att köra tillbaka till färjan för transport till fastlandet. Alla var helt slut och alla utom vår chaufför somnade i bilen. Väl tillbaka på hostelet hade vi en avslutningsfest med vår guide som bjöd på gratis drinkar. Vi däckade dock ganska tidigt, helt utmattade efter denna fullspäckade helg!

Enda bilden jag tagit med telefonen under helgen, på avslutningsfesten. Min namne Lina från Tyskland (vi ska på samma båt som henne i Whitsundays!), Louise från England, Sara, Natalie från England. Goaste gänget!


Kommentera

Namn
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej)


Webbplats


Kommentar