Christchurch

Christchurch, den jordbävningsskadade staden. Att jag faktiskt tog mig hit är dock ganska tur.

Historien börjar tidigt på morgonen i Wellington. Väckarklockan ringer 06.30 och bloggens huvudperson vaknar. Hon kämpar sig upp och blir oväntat pigg, hon har flyt i packningen och är ute från rummet lika tyst som en mus och i god tid. Sedan får hon dock stå och vänta i en evighet på att badrummet ska bli ledigt, vilket innebär att hon lämnar sitt hostel 07.42 istället för 07.30 som planerat. Hennes GPS visar att det är 4 minuters körväg till färjeterminalen och hon känner sig trots förseningen lugn inombords, ett lugn som snart ska växla till fullständig panik. Det lugn som hon en gång hade gjorde henne så självsäker att hon missar avfarten in till färjeterminalen. Vad som händer sen i denna historia kommer inte berättas i detalj då den innehåller en förmodligen väldig olaglig u-sväng. En u-sväng som dessutom var onödig då den tog huvudpersonen till fel färjeterminal. Hon var då tvungen att sitta i sin lilla Nissan Bluebird och skrika vid rödljusen då klockan tickade allt närmare 08.00, sista incheckningstid. När skyltarna sedan tog henne till rätt terminal en minut till godo fastnade hon bakom ett tåg, uppskattningsvis 30 meter från incheckningsbåset. Klockan tickar. Tåget kör långsamt framåt. Sedan backar det. Klockan tickar. Tåget kör fram och tillbaka, fram och tillbaka. De ord som sades i den lilla Nissan Bluebird som stod tätt bakom bommar har censurerats för känsliga läsare. Trots att chauffören i detta fall var medveten om att det var färjans tåg och inte huvudpersonens fel så var hon spyfärdig av stress, panik och nervositet. Men checka in fick hon till slut, och mannen i båset skrattade vid åsynen av hennes panikslagna ansikte. Sedan väntade bara nästa äventyr, att köra ombord på den gigantiska färjan utan att krocka i någon av de andra bilarna som stod tätt, tätt intill. Även detta lyckades huvudpersonen med som sedan kunde gå upp på däck för att vinka hej då till Wellington för denna gång och för att sedan gå ner till en av loungerna och somna utmattad på golvet.

Huvudpersonen har efter det kört av färjan i Picton och tagit sig hela vägen till Christchurch med några få stopp längs vägen. På ett stopp fick hon se en sälkoloni, på ett annat fick hon se ett välkänt gyllene M. Till Christchurch tog hon sig utan problem och de enda problemen hon hade var att hitta i staden där alla gator är avstängda då de är skadade från jordbävningen (februari 2011) och att hitta sitt rum på hostelet. Till en av sakerna behövde hon fråga om vägen, men det var inte den första. Nu ligger hon här efter en kvällspromenad i staden, väldigt nöjd med att ha klarat av dagens alla utmaningar.

OINK OINK!
Den välkända kyrkan på Cathedral Square, skadad av jordbävningen 2011.
Ett köpcentrum byggt av containers.

Emma skriver:

Åh, vad jag är avundsjuk och vad mycket du får chansen att uppleva och se. Alla åker ju till Australien och Nya Zealand och jag skulle verkligen vilja göra det också. Det är så mycket man vill hinna med innan man måste börja plugga och allt, man skulle haft lite mer tid och pengar. Men det du skriver är verkligen inspirerande och kanske någon gång kommer jag iväg!!

Svar: Det är klart du ska komma i väg hit! Vi lever bara en gång, har bara sabbatsår en gång. Pengar löser man om man verkligen vill. Både Australien och Nya Zeeland är fantastiska land och väldigt lätta att resa runt i. Ta chansen medan du kan! :)
Lina Carlsson


Kommentera

Namn
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej)


Webbplats


Kommentar