Terra Nivium

 

Sedan brottades han med hunden, vänskapligt och till allas förtjusning. Tänk när den katten är större än hunden! Han kommer vara fullvuxen vid fem års ålder, nu är han bara en kattunge på åtta månader.

 

Förlåt mig. Var bara en kattunge.

 

Mr Mim, mannen i mitt liv, blev bara åtta månader gammal.

 

Jag åkte in till Sydney för att kolla på flottan och andra skepp i hamnen och kommer tillbaka, trött och sliten runt fem. När jag ligger i mitt rum hör jag 10-åringen ropa på hjälp. Katten har tidigare kräkts och haft diarré, men blev frisk efter att vi bytt tillbaka till hans gamla diet. En vecka senare börjar det igen. Tydligen spydde han med jämna mellanrum under hela dagen och vi stängde in honom i badrummet av hälsoskäl. Veterinären sa åt oss att avvakta. Till slut var han så dålig att han knappt var vid medvetande. Har ni någonsin hört en katt gråta av smärta? Det är inget vackert ljud. Hela lilla kissen var täckt i kräks, så han fick ett bad för att fräscha upp sig. När min värdmamma torkade honom med hårfönen brydde han sig inte, hon fick skaka i honom för att se till att han var vaken.

 

Han åkte akut in till veterinären som hittade något i hans mage, men på grund av hans allvarliga tillstånd var han inte tillräckligt stabil för operation. Han skulle behöva fyra till sex timmar med dropp innan det ens var aktuellt och risken var stor att han inte skulle klara sig så länge.

 

Tarmobstruktion. Förmodligen en perforerad tarm, orsakat av ben i kycklingnackarna vi gav honom. Vilket inte borde ha varit något problem.

 

Runt tjugo i tre ringde de. Då hade han haft två anfall och under de tjugo minuter det tog för oss att ta oss dit hade han hunnit ha fyra eller fem till. Jag och mina värdföräldrar sa farväl och lät honom gå.

 

Det har inte riktigt blivit någon sömn i natt. Jag la mig i sängen klockan fem, somnade absolut inte före sju. Halv elva, efter en mycket orolig sömn som inte kan ha varat mer än två timmar totalt, kom min värdmamma och gav mig te på sängen.

 

Jag har aldrig haft husdjur, om man inte räknar en katt i tre månader. Detta är det närmaste jag kan komma och jag har gång på gång funderat på hur jag ska kunna lämna honom när min tid med familjen är slut. Det är egentligen galet hur man kan bli så fäst vid ett djur, hur man kan älska en liten lurvboll med hela sitt hjärta. Men som Sara sa, att lämna honom skulle vara långt in i framtiden. Det trodde vi alla.

 

Mr Mim var min värdmammas femtioårspresent och därför lite speciell på många sätt och vis. Det här är den första dagen vi inte har behövt skrika på honom att låta maten vara eller lyfta ner honom från bordet. Sprutat vatten på honom. Hela tiden förväntar man sig att han ska titta fram bakom hörnet, tokrusa uppför trappan eller vandra in i skafferiet och sätta sig i riskokaren. Han hade en underbar personlighet, han var kärleksfull, envis, nyfiken, smart och älskade att få sina öron kliade.

Jag kommer sakna hans läten när han ser eller hör en fågel, som en blandning mellan ett högljutt kurrande och jamande. Jag kommer sakna när hans lek med tennisbollen och hur han fastnar med klorna och inte har en aning hur han ska ta sig loss. Ena tassen i vädren med en tennisboll hängandes i klon och ett förvirrat ansiktsuttryck. Jag kommer till och med sakna att slåss med honom om maten, att se honom fiska upp brödet ur brödrosten med klorna när de hoppar upp. Hoppas att det finns många lådor med skattepapper i och diskställ att ligga i uppe i katthimlen. Och datorer att sitta på. Glöm inte datorerna.

Sängen kommer att vara tom utan min man.