Terra Nivium

Söndagen hade ett tema. Ett tema som inte många förstår sig på.

 

Min favoritserie, Doctor Who, firade 50 år och i simultansände ett jubileumsavsnitt samma tid världen över. På grund av tidszonerna (Doctor Who är brittiskt) så innebar det en uppstigning 06.30 för att mata katten och släppa ut hunden. 06.50 började avsnittet och bara jag och 10-åringen hade orkat släpa oss upp.

 

Ja, min värdfamilj är också Whovians som vi fan kallar oss.

 

Sedan åkte jag till Chatswood och såg samma sak på bio, dock med lite extramaterial och i 3D. Publiken kändes som en enda stor familj. Vi skrek, skrattade och applåderade som en. Vissa hade klätt ut upp sig i fez, t-shirts med Daleks och många hade en sonic screwdriver i handen. Jag såg till och med den tionde doktorn!

 

Sara mötte upp mig efter bion och vi strosade runt i det gigantiska shoppingcentret ett tag innan jag åkte hem för vård av huvud, middag och för att se samma avsnitt igen. En tredje gång.

 

Sen såg jag även dokumentären om hur allt började.

 

För mig var detta en otrolig dag, det går nog inte att förstå om man inte är Whovian. Men jag skulle klassa det som en av de bästa dagarna i Australien, om inte en av de bästa i mitt liv.

 

Vissa kommer bara skaka på huvudet och inte förstå hur en tv-serie kan betyda så mycket, men det gör den. Det är min tv-serie. Den betyder faktiskt så mycket för mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker förklara, väldigt få kommer förstå ändå. Så jag lämnar det.

 

Grattis på 50-årsdagen, Doctor Who!