I väntan på snigelpost

Det känns som att tiden står stilla. Samtidigt känns det som om den rusar förbi snabbare än jag hinner se den. Låter det logiskt?
 
Jag har passerat "tre veckors"-gränsen och jag väntar på att mitt internationella körkort samt att mitt International Youth Travel Card (som man måste ha för att kunna använda Kilroys ungdoms- och studentbiljetter, samt att du kan få massa rabatter) ska ramla ner i brevlådan. Sedan har jag bara försäkringen som jag ska ta mig för att ringa och fixa. Just nu vill jag bara att allt ska vara klart, samtidigt som jag vill dra ut på tiden och fortsätta fixa och trixa.
 
Jag har inte ens påbörjat detta äventyr, inte på riktigt, och jag planerar redan nästa. Om jag inte tar mig in på linjen som tar mig till min framtidsdröm vet jag inte vad jag ska plugga, så varför göra det? Livet är ett äventyr och jag vill leva det. Jag är lika exalterad över det här äventyret som planerna jag har för tiden efter Australien. Det är äntligen nu jag kan börja leva.

Tre veckor kvar i Svea Rike

Så var det exakt tre veckor tills jag lämnar Sverige, tre dagar mindre till jag lämnar Piteå. Känns hur fel som helst. I morgon fixar jag förhoppningsvis reseförsäkringen, skickar iväg blanketten om det internationella körkortet och köpa de sista presenterna. Tyvärr måste jag nog dessutom skicka in min kära iPhone på lagning eftersom den beter sig väldigt underligt och ingen återställning hjälper.
 
I fredags blev jag hux flux ledig, vilket firades med festival i stan med två vänner. Det blev en lugn kväll eftersom jag hade 12-timmarspass både lördag och söndag men jag hann med en ruskigt god BBQ-sandwich, två karuseller, lite häng i Kittelfjälls tält och en cider. Sammanfattar det hela med lite bilder och att det var länge sedan jag skrattade så mycket.
 

Filmmaraton Tema Australien

Så har Filmmaraton Tema Australien påbörjats. I dag tar vi oss an Finding Nemo, the clownfish from the Reef. Mysigare och gulligare film får man leta efter. Älskar Disney (och som i detta fall, Pixar) och skäms inte ett dugg över att jag tittar på barnfilmer med jämna mellanrum.
 
I dag landade även mina guideböcker i brevlådan, Lonely Planets Sydney och East Coast Australia. Betyget är än så länge bara godkänt eftersom jag inte har hunnit titta så noggrant i dem. Sydney-boken är liten och behändig med en karta och går igenom område efter område. Vad det finns att göra, äta, dricka och lite till. East Coast Australia är betydligt större och bildfattigare, men känns som att den täcker det mesta från den sydligaste östkusten till den nordligaste. Lonely Planets reseguider ska vara mycket pålitliga med tips och tricks på resan!
 
Woopwoop, usel webcam-bild, men jag har mina anledningar... Som förblir en hemlighet...

Det går framåt

  • Visum
  • Flygbiljett
  • Försäkring (Länsförsäkringar)
  • Internationellt körkort
  • Fullmakt till pappa på banken
  • Be banken skriva ut kontoutdrag över alla konton och mina fonder
  • Meddela jobbet att jag åker
  • Resväska
  • Tandläkare (20/6)
  • Säga upp mobilabonnemang (låter bara mobilräkningarna rulla på eftersom det blir det billigaste alternativet)
  • Böcker
  • Foton
  • Adressändra? C/O?
  • Kopia på pass, visum och biljetter
  • Presenter till familjen
  • Linser för 12 månader (beställda men inte köpta och hämtade)
  • Adapter * 2
  • Växla SEK till AUD
  • Köpa reseförpackningar med schampoo, balsam, tvål och hudlotion

Mitt visum blev tydligen godkänt samma dag som jag ansökte. Jag som har suttit och oroat mig har alltså gjort det i onödan. Till alla er som ska söka: Var inte så dum som jag och tro att det ska komma på mailen. Kolla upp det på deras hemsida med ert TRN-nummer.
 
I morgon blir det stan för att försöka fixa ännu mer saker. Försäkring och bankärenden tänkte jag få till, sen är det viktigaste gjort. Internationella körkortet ska också ansökas om jag får tag i en fungerande skrivare. Det går framåt!

Hep A & B - spruta 1

Vaknade vid gott mod i morse, glad i hågen efter en natts utvilande sömn. Funderade på om jag cykla eller köra bil till vårdcentralen. Valde det senare alternativet och jag kan säga så mycket som att det var väldigt bra.
 
Låt oss kalla min vårdcentral för F. Åtta minuter innan utsatt tid gick jag fram till dörren och berömde mig själv för att vara i så god tid eftersom jag ofta ramlar in i sista sekunden. Drar i dörren, men den är låst. Testar dra i den en gång till men den är fortfarande lika låst. Märker då en lapp att de har flyttat till vårdcentralen P inne i centrala stan. Springer till bilen och ringer hem för att dubbelkolla var det är och börjar sedan köra.
 
Jag tror aldrig jag har svurit så mycket under en bilfärd. Jag tänker inte återge de exakta orden, det får ni fundera ut själva. Under bilfärden hann i alla fall detta hända:
  • Kör bakom en grävskopa som kör 50 km/h på en 70-väg.
  • Kör bakom en bil som kör 30 på en 50-väg.
  • Parkeringen som ligger mittemot var avstängd. Var tvungen parkera några minuters promenad bort.
  • På väg till parkeringen kör jag bakom en bil som krypkör, inte bara över fartguppet, utan hela tiden.
  • På väg till parkeringen kör jag bakom två mopeder.
Som sagt, många svordomar och jag tror aldrig att jag har varit så aggressiv i min körning. Men fram kom jag. In i hissen som en man höll upp åt mig, fick hjälp av en skrattande kvinna att hitta nummerlapparna som hängde rakt framför mina ögon och när allt detta var klart hade jag en skyhög puls av all stress. Jag hann inte bli nervös. Trodde jag. Jag tänker bespara er från detaljerna men sprutan togs, det gjorde inte ont men jag kan ju inte säga att jag njöt heller. Efteråt höll jag på att svimma.
 
Som sagt, jag har aldrig gillat sprutor. Men det var väldigt länge sedan jag blev svimfärdig, vi pratar typ stelkrampen i fjärde klass. Men denna gång hände det. Jag höll dock god min och fötterna på backen. I hissen på väg ner till markplan igen tittade jag mig i spegeln. Tillbaka tittade en tjej som var blek som ett lakan. Så kan det gå!

12 timmar senare

Går runt i ett lyckorus just nu.
 
Har jobbat mitt andra och sista 12-timmarspass och i morgon behöver jag bara jobba hälften så länge! Att jag jobbar till helgen igen behöver vi inte prata om. Jag jobbar tre helger i rad om jag räknar med gårdagens söndagspass.

I morgon klockan 10.45 ska jag ta första sprutan mot hepatit A och B. Har inte ens haft tid att vara nervös på grund av jobbet. Inte helt fel för mig som inte är särskilt förtjust i nålar!

Detta kallas jobb

Stiga upp vid en tidpunkt som kändes som tidigt-som-(sätt in passande svordom). Trycka i sig frukost mot sin vilja. Cykla till stället där man ska vara. Vara där 15 minuter innan man egentligen ska vara där så man kan stå ute och njuta av den där gula eldbollen i skyn som behagade att visa sig för första gången den här sommaren. Gå in. Se till att en person äter frukost. Sitta och läsa au pair-bloggar (och sakna bokmärkena på datorn otroligt mycket. Ska nog jobba med bloglovin' trots allt) i ett antal timmar samt gå på Ica. Göra lunch. Sitta med telefonen och titta på den blå himlen utanför fönstret eftersom den andra personen i din närhet inte vill gå ut. Förbanna sig över att det regnar när den andra personen i din närhet äntligen vill gå ut. Vänta otroligt många timmar. Laga middag. Nu ska jag vänta i otroligt många timmar till och kommer förmodligen behöva ladda telefonen en tredje gång.


Till min älskade syster, 22 år i dag

Nästa viktiga meddelande är att min kära syster i dag fyller hela 22 år.
 
Det här är en officiell ursäkt för den där gången då vi flyttade in i Huset. Jag var tre år och det innebär väl att du var fem eller sex. Mamma och K höll på att klä om soffan och fåtöljerna i vardagsrummet på bottenvåningen i vad jag vill minnas som ett ganska fult, gult tyg. Jag hittade en nål och fick för mig att svälja den, men du tog den ifrån mig. Jag började gråta som den lilla flicka jag var och vår mamma skällde ut dig för att du gjort mig upprörd. Det här är det första minnet jag har och det är inte fy skam att det är minnet av dig när du räddar livet på mig. Så jag vill bara säga tack och förlåt. Tack för att du finns och för att du räddade mitt liv, förlåt för att jag såg till att du fick en utskällning.
 
Älskar dig, för evigt.

8 år sedan 2005-07-19

I går kväll var jag väldigt upptagen på annat håll (läs: jag såg Disneys Prinsessan och grodan och pratade med M) så jag hann inte med något inlägg efter jobbet. En väldigt viktig dag försummades.
 
I går firade min pappa och Sofia 8 år som gifta. En bröllopsdag som firades med god mat och säkerligen varmt väder på Zakynthos, Grekland. Grattis till er och mycket kärlek!
 
 Bild från Athen förra sommaren.

Min kära syster och jag pratar om den australienska tullen...

 

Så var man betydligt fattigare i pengar men två flygbiljetter och ett visum rikare

Så var det gjort. Den 18 augusti lämnar jag Sverige, flyger till Frankfurt, följt av Hong Kong och sedan landar jag i Sydney den 19 augusti klockan 20.10. Totalt tar resan 26 timmar och 10 minuter.
 
Eftersom jag valde att köpa en tur- och returbiljett så kostade hela kalaset strax över 12000 svenska riksdaler, men för detta får jag en flexibel biljett som jag kan avboka och boka om vid behov. Biljetten hittade jag hos Kilroy som tydligen ska vara bra på såna här resor. Och vet ni vad? Jag får ha 30 kg bagage med mig! Min väska väger runt 5 kg, så det innebär att jag har 25 kg att röra mig på! 10 mer än vad jag trodde...
 
Jag har även ansökt om visum, men innan jag stryker det från listan vill jag få det godkänt. Brukar tydligen inte vara så svårt och för oss svenskar går det väldigt fort. Visumet kostade mig 365 australienska dollar.
 
Så här ser att göra-listan ut nu, en hel del struket och vissa andra saker jag behöver göra har också ramlat in:
  • Visum
  • Flygbiljett
  • Försäkring (Länsförsäkringar)
  • Internationellt körkort
  • Fullmakt till pappa på banken
  • Be banken skriva ut kontoutdrag över alla konton och mina fonder
  • Meddela jobbet att jag åker
  • Resväska
  • Tandläkare (20/6)
  • Säga upp mobilabonnemang (låter bara mobilräkningarna rulla på eftersom det blir det billigaste alternativet)
  • Böcker
  • Foton
  • Adressändra? C/O?
  • Kopia på pass, visum och biljetter
  • Presenter till familjen
  • Linser för 12 månader
  • Adapter * 2
  • Växla SEK till AUD
  • Köpa reseförpackningar med schampoo, balsam, tvål och hudlotion

Plötsligt händer det...

Nej, även om det verkar som det på rubriken så har jag inte vunnit på triss. Men i dag när jag äntligen har bestämt biljett, dubbelkollat biljettreglerna genom att ringa till resesäljarna (kom ihåg att jag hatar att prata i telefon) så vill mitt ICA-bankkort inte fungera. Så nu måste alla pengar som ligger på ICA-banken föras över till mitt vanliga bankkort, vilket tar till i morgon efter klockan 12, och jag är allt annat än glad!

Som tröst har jag köpt mig ett par enkla svarta shorts på rea som jag behöver till Australien (målet är att köpa så lite som möjligt med "måste-saker" där borta) eftersom de jag redan har är grå-bruna av för mycket sol och för många tvättar. Till mitt försvar så var de otroligt sköna och satt perfekt. Jag har även hunnit prata med en ganska snygg kille om mitt mobilabonnemang och vi kom fram till att det är billigast att bara låta mobilräkningarna gå. Åh vad jag vill att allt ska vara klart så jag slipper fundera något mer, bara köra och leva i nuet!

Detta inlägg är skrivet på mobilen och jag tar inget ansvar för hur det ser ut på bloggen. Bilden tog jag nu i väntat på att få börja jobba. Svarta jeans och röda converse <3


Biljettvalet

Målet är att ha köpt biljetter innan jag somnar i kväll och vi får se hur det går med det. Då har jag nämligen bara visum och försäkring kvar av det som verkligen är brådskande.
 
Just nu väljer jag mellan två biljetter:

Alternativ 1 är att flyga från Arlanda den 17 augusti. Då får jag en extra dag i Sydney att komma tillrätta.
 
Alternativ 2 är att flyga den 18 augusti och därför få en extra dag med min familj. Just nu lutar det väldigt mycket åt det alternativet, att få äta en sista middag med min familj känns väldigt skönt. Nu kanske ni tänker att: "men, hon får ju en sista middag oavsett hur hon gör"!. Men den 17 åker nämligen min farmor och farfar hem igen från Stockholm, så det skulle vara lugnande och skönt att bara vara med närmaste familjen den sista dagen...
 
Under tiden jag har skrivit det här inlägget känns det som att jag har argumenterat mig fram till svaret. Tänk vad det kan göra att skriva!

Råd eftersökes

Listan med saker att göra fylls på ungefär lika snabbt som den betas av:
  • Visum
  • Flygbiljett
  • Försäkring (Länsförsäkringar)
  • Internationellt körkort
  • Fullmakt till pappa på banken
  • Meddela jobbet att jag åker
  • Resväska
  • Tandläkare (20/6)
  • Säga upp mobilabonnemang
  • Böcker
  • Foton
  • Adressändra? C/O?
  • Kopia på pass, visum och biljetter
  • Presenter till familjen
  • Linser för 12 månader
  • Adapter * 2
  • Växla SEK till AUD
  • Köpa reseförpackningar med schampoo, balsam, tvål och hudlotion
I dag har jag även fått veta hur det skulle se ut med lön för min del. Kan inte säga något annat än att jag är sjukt missnöjd. Hälften av vad som rekommenderas, men visst, då jobbar jag inte så många timmar heller. Dock så är det fortfarande lägre än rekommendationen om jag räknar om det till mina timmar. Jag vet inte om de skulle betala busskort och telefon, men jag har frågat deras nuvarande au pair om råd. Vi får se om jag vågar försöka mig på att förhandla upp det. Hur tycker ni att jag ska göra? Och hur lägger man egentligen fram det på bästa sätt om jag nu ska förhandla om en höjning?

(Sara, och andra som möjligtvis befinner sig i Australien, jag får 100 AUD i veckan för 20 timmar...)

Allt som behöver göras och tveksamheten har börjat göra sig påmind

Att göra:

  • Visum
  • Flygbiljett
  • Försäkring (Länsförsäkringar)
  • Internationellt körkort
  • Fullmakt till pappa på banken
  • Meddela jobbet att jag åker
  • Resväska
  • Tandläkare (20/6)
  • Säga upp mobilabonnemang
  • Böcker
  • Foton
  • Adressändra? C/O?
  • Kopia på pass, visum och biljetter
  • Presenter till familjen
  • Linser för 12 månader
  • Adapter * 2
  • Växla SEK till AUD
Där ser ni min lista på allt som måste göras innan jag åker. Exakt en månad har jag på mig och i morgon börjar jag. Min visumansökan är så gott som klar, jag ska bara gå igenom den och innan jag skickar iväg den ska jag även boka flygbiljetten jag sett ut.
 
I dag fick jag även min första släng av panik. Vad sjutton har jag hittat på? Ska jag verkligen göra det här? Varför ska jag göra det här? Så här på kvällarna när tankarna börjar samlas så kommer min tveksamhet och ångest. All pepp och fina kommentarer välkomnas med öppna armar.

Nej tack till terapi och att konvertera!

I går när jag fick beskedet om att jag skulle få komma till familjen i Sydney så ringde jag min pappa som för tillfället befinner sig i Grekland. Två gånger ringde jag utan att få ett svar.
 
"Skyll dig själv, då ringer jag väl till Sofia!" tänkte jag och ringde upp hans fru som självklart är med honom.
"Jag ska till Sydney!" utbrister jag med gråten i halsen och grötig röst och får till svar:
"Vad har du för problem?"
När jag äntligen fick henne att förstå så var det många glädjerop och hon säger till min pappa som kör vad som har hänt. Efter en stunds tystnad säger hon:
"Din pappa gråter nu."
Åh, kära pappa...

Nummer två på listan av personer att ringa är min vän M. Jag utbrister samma sak, men denna gång gråter jag på riktigt och vad hon får min mening till är ännu bättre:
"Jag ska bli sunni!"
Hon trodde alltså för en kort sekund att jag skulle konvertera och bli sunni muslim. Något sådant var det självklart inte frågan om.
 
Vad jag vill ha sagt med detta är alltså att samtalet till familj och vänner när ni meddelar att ni ska få er dröm uppfylld inte ska äga rum gråtandes. Då kanske det slutar med terapi och att ni blir sunni muslim.

Drömmen håller på att bli verklighet

Om exakt en månad lämnar jag min hemstad bakom mig för att äntligen få göra mitt livs äventyr.

Känslorna är många, fjärilarna i magen fler. Jag har svårt att förstå att detta verkligen händer, jag har hittat min familj och jag är så glad.
 
Just nu är det mycket pyssel med visum, biljett och försäkring, men förhoppningsvis så har jag det klart om bara några dagar så jag kan njuta av resten av sommaren och försöka spendera så mycket tid som möjligt med familj och vänner. Jag håller även på att göra en bucket list med allt jag måste göra i Sydney och ska även klicka hem lite guideböcker. Åh, kan knappt förstå att jag faktiskt ska få åka!

Historien om hur jag hittade min värdfamilj

Som jag sa i föregående inlägg så har jag varit väldigt hemlighetsfull och jag måste faktiskt hålla med om att det inte blev särskilt mycket bättre efter det inlägget. Bristen på information kan bero på att jag skakade så mycket att jag knappt kunde skriva och för att jag grät och hoppade upp och ner av glädje.
 
Tidigare i dag hittade jag äntligen min värdfamilj. Om jag ska vara helt ärlig så hittade jag den för någon vecka sedan, men att det då skulle bli min värdfamilj visste jag inte. Jag hade faktiskt kontakt med två familjer även om jag kände att wow, den där familjen verkar toppen!

Mail utbyttes och jag fick veta mer om familjen än den bristfälliga information jag redan hade. Efter mammans första mail kände jag att det skulle vara underbart att få jobba hos dem, men mitt negativa undermedvetna sa att det var för bra för att vara sant. Mailkontakten höll i sig och samtidigt som jag bokade upp ett samtal på Skype med den andra familjen gjorde jag det även med denna, drömfamiljen. Dessa samtal skulle äga rum på lördag och på söndag.
 
Familj nummer ett som skulle ringa mig på lördagen bestod av en mamma, pappa och tre barn. Barnen var 10, 8 och 5 år gamla (två tjejer och en kille) och bodde ganska centralt i Sydney men mer inåt landet och inte vid stranden. Spelade ingen roll för mig och lördag morgon väntade jag och väntade på deras samtal som konstigt nog inte kom. Är fortfarande fruktansvärt irriterad, jag satt ju och vaktade vid datorn! Men förmodligen hade de glömt eller så hade det blivit något missförstånd.
 
Familj nummer två, drömfamiljen, skulle ringa mig på söndagen den 14 juli mellan 11 och 12 svensk tid. 11.08 började jag tveka och tänkte att de säkert inte skulle höra av sig. Jag hade upptäckt att de hade fått 88 meddelanden på Au Pair World den senaste månaden, så hoppet var inte stort. Jag hade även lyckats tänka att mailen som lät så positiva säkert var en engelsk artighet. Men samtalet kom och det första jag hör är hur de sitter och skrattar. I 25 minuter pratade jag med mamman och deras nuvarande au pair som kommer från Stockholm, på både svenska och engelska. Även pappan sa hej men det blev inte mycket mer än så med honom. Redan efter 20 minuter var det klappat och klart och bestämt; jag skulle till Sydney för att bo och jobba hos dem.

Jag vill även passa på att skriva ett officiellt tack till Sara som är au pair i Perth. Det var nämligen hennes tips om att kolla upp Au Pairs in Sydney på Facebook som ledde till att jag hittade min familj. Tack, Sara!

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte vet exakt var familjen bor, men deras närmaste strand är Dee Why som ligger norr om Sydney. Dit tar det ungefär 15 minuter med bil och det dubbla med buss. Med buss tar det dessutom runt 40 minuter in till centrala Sydney, Sydney CBD. Familjen består av en mamma och en pappa som är bortrest en hel del. Tillsammans har de två pojkar, tio och 14 år gamla. Mycket mer tänker jag inte avslöja, annat än att jag är väldigt glad och nöjd. Avfärden är inte inbokad ännu, men jag planerar att landa i Sydney den 18 eller 19 augusti. Min lilla hemstad lämnar jag redan den 15, då jag åker ner till min pappa och bonusmamma i den svenska huvudstaden för sista gången.
 
Det är inte officiellt förrän det står på Facebook, mer likes och kommentarer ramlar in men min kära syster står nog för den bästa:
Och en bättre bild på spindeln:
Denna bild ägs av roligaprylar.se

Sydney here I come!

Jag har varit väldigt hemlighetsfull på senaste tiden. Jag har nämligen varit lite vidskeplig och tänkt att det inte går vägen om jag berättar.
 
Jag har hittat min familj. Runt den 18 augusti flyger jag till andra sidan jordklotet för att jobba som au pair i sex månader.

Kärlek

"7-åringen gjorde en haj-ko i lera. Resultatet sa hon av kärleken mellan en ko och en haj. Vem kan döma de förunderliga vägar som kärleken väljer att ta!"
 
Jonas Gardell på Twitter/Facebook

Challenge

Mulet men med sommarvärme åt jag, min syster och vår kära mamma på Challenge i dag. Uteservering och grillbuffé. Riktigt underbart och mysigt!

"Usch vad många glas det ser ut som att jag har!" sa mamma och ställde ett framför mig. Min syster följde hennes exempel. Tack så mycket...
 
Rockyroad efterrätt, mumma!
 Mamma och jag <3

Tre fantastiska "samtal"

Har varit med om något helt fantastiskt.
 
I dag har jag haft tre samtal jag måste göra och jag hatar att prata i telefon. Eller jag hatar snarare att vara den som måste ringa.
 
Det första samtalet var till jobbet. Jobbet hann ringa mig innan jag ens hann fundera på det.
 
Samtal nummer två var till Tele2 för att fixa vår tv. Tele2 har kundtjänst med chatfunktion. Rekommenderas starkt. Det enda jag kan säga är: wow.
 
Det tredje och sista samtalet är till min vårdcentral. Det ska jag ta itu med nu. Wish me luck.

Update: Kontaktade vårdcentralen via mail. Älskar dagens teknik.

För vi svenskar är så mycket bättre...

Jajamen, så här kan det se ut även här i Sverige.

Hjälteinsats på gymmet

Började dagen med ett gympass. När jag kommer in ser jag ett par riktigt små crocs och tittar sedan upp. I receptionen sitter en liten kille och tittar på en film på en portabel DVD. Inte mer med det, går och lämnar grejer i omklädningsrummet och börjar träna. När jag sitter i shoulder press-maskinen som har utsikt mot receptionen ser jag den lilla killen och ler mot honom. Han tvekar lite, men vinkar sedan och jag vinkar glatt tillbaka. Sen börjar han gå mot mig och när han är nära ser jag att han är lite ledsen.

"Jag hittar inte min pappa... Jag tror han har gått hem men dörren ut är låst..."
 
Mitt hjärta smälte. Om inte den här killen bara hade varit 4-5 år så hade jag gift mig med honom. Honungshy, ljusbruna lockar och stora bruna ögon. Jisses, den ungen kommer förstöra många tjejers hjärtan. Ut gick vi och letade pappan och så fort den lilla killen fick se honom sprang han fram, kastade sig i famnen på honom och började gråta. Kunde inte sluta le resten av träningspasset...

Way to go, Bartoli! Och lite annat om diskriminering....

Fick upp detta i mitt nyhetsflöde på Facebook. Än en gång saknar jag ord. Vart är världen på väg?
 
Jag tror inte att jag är den enda som har funderat på varför varenda tennisspelare är snygg. Är det vad som krävs för att få sponsorer så man kan ta sig så långt som till Wimbledon? Nu har jag inte sett en enda match i år, jag har inte ens kollat upp resultaten, men om Bartoli vinner denna prestigefyllda turnering så måste hon väl vara bra. Om inte rentav bäst. Vad spelar det då för roll om hon är rund och brunett och inte smal och blond? På denna tumblr-sida nämner de hennes "fist pumping" när hon tar poäng. Om man kort och gott googlar på "Bartoli" och kollar på bildresultatet kan man hitta följande bild:

 
Allt jag kan säga är: wow. Titta på armmusklerna! Om ni ger mig dem så skulle jag gå runt stolt som tuppen och vara väldigt, väldigt nöjd med mig själv. Bartoli är kanske ingen "klassisk skönhet". Hon är ingen modell, hon är en Wimbledon-vinnare och förtjänar att vara det oavsett hur hon ser ut. Ute i världen finns det tusentals modeller, men det finns bara en Wimbledon-vinnare år 2013 och ingen kan ta det i från henne.
 
När jag läser detta påminns jag även om detta som jag hörde på radion. Att tvingas ha kjol på sig för att locka publik genom att vara mer feminim är fel på så många sätt och vis. Om nu spelarna vill ha kjol, visst, låt de ha det. För mig verkar dock anledningen vara att skaffa sponsorer och publik, alltså något som genererar i pengar. Som tur var verkar spelarna denna gång finna sig i sin dress code, men vem vet vad de egentligen tycker?

Vad jag vill ha sagt med detta är att feminismen är stor i dagens samhälle men ibland kan det vara svårt att skilja på rätt och fel. Hur Bartoli behandlas tror jag att vi alla är överens om att det är fel, men när det kommer till kjolarna i den franska handbollsligan... Är det verkligen rätt? Är det verkligen fel? Det är ett fall man kan vända och vrida på i en evighet, se på det från olika synvinklar men ändå inte komma fram till ett svar. Jag tror feminismen i dag kan liknas vid rasismen. Vi är så rädda för att särbehandla mörkhyade och vara rasistiska att vår rädsla för detta gör att vi trampar fel. Vi särbehandlar för att vi inte vill särbehandla. Kommer ni ihåg detta? Som det sägs i artikeln markerar vi skillnader istället för likheter. Du är mörk, jag är ljus. Du är kvinna, jag är man. Om ett hushåll har den naturliga uppdelningen av uppgifter att mannen skottar snö och klipper gräs medan kvinnan står för matlagning, tvätt och städning, är detta verkligen kvinnodiskriminerande om detta par trivs på det sättet? Måste de verkligen gå mot detta för att de inte ska verka ha en kvinnodiskriminerande relation?
 
Jag kan mala på i evigheter om detta. Jag tänker dock bespara er och släppa det. Om ni ens orkat läsa min långa text om diskriminering förtjänar ni en belöning. Belöningen är att jag ska vara tyst nu och lämna er till era egna tankar.

Av ständig oro

Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.
 
Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.
 
Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.
 
Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.
 
Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.
 
Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.
 
Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.
 
Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.
 
- Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mig vara
 
 
 
Av ständig oro, 1933
Nils Ferlin

Working 9 'til 5, eller så ännu mer

Har jobbat 14 timmar. I morgon väntar 14 timmar till. Hej mosig hjärna, trött kropp och ögonlock som väger ton.

Tar i med hårdhandskarna

Mailen hackad.
 
Då blockar jag den och begär en återställning av lösenordet.
 
Fyller i ett långt formulär om vilka mail jag skickat och till vilka kontakter, vilka mappar jag har och allt annat krafs.
 
Får tillbaka ett mail om att det inte var tillräckligt.
 
Gör om formuläret.
 
Nu: nervös väntan.
 
Känner att detta kommer kräva hårdhandskarna. Choklad.

Hoppet på marknivå

Ännu ett negativt svar på Au Pair World och jag är nära att ge upp. Trodde inte att det skulle vara så här svårt. Vad som verkligen går mig på nerverna är att de faktiskt läser ansökningarna, men svarar inte förrän veckor senare. Så just nu är mitt hopp nere i marknivå och jag vet inte vad jag ska ta mig till, därav bloggtystnaden.