Terra Nivium

Riktigt seg dag i dag. På väg hem från skolan sitter en katt utanför huset, ihopkurad som ett lejon beredd på att hoppa på sitt byte och stirrar på mig. Jag förväntar mig nästan att den ska attackera mig bakifrån så fort jag passerat, men jag klarade mig in tack och lov. När jag sedan kommer hem från småttingarnas träning (är hjälptränare åt några handbollstränare) så sitter samma katt och stirrar igen. Ihopkurad. Redo för attack. Det är inte första gången och jag tror att den planerar ett mord. Kanske är den besatt av en demon av något slag?

 

Tjejerna var för övrigt väldigt söta på träningen och de påminner mig om varför jag vill jobba med barn. De gör mig glad, så enkelt är det. De är roliga att prata med, de ser världen på ett annorlunda sätt och de är så raka och ärliga.

 

 

Vad säger man? Det sitter i huvudet. Går man in i en match och tror att man kommer att förlora är matchen redan förlorad. Inställningen är allt. Man måste tro på sig själv.

 

Jag måste tro på mig själv. Jag kan klara det här. Jag kan resa drygt 15200 kilometer alldeles själv. Jag kommer klara det om jag tror att jag kommer att klara det. Jag kommer klara det!