Las chicas Carlsson
Det var en helt sjuk känsla att få krama om mamma och E på flygplatsen. Att bara springa och hoppa på dem, krama dem, prata med dem och inse att de är här. Att de är här, i Sydney, med mig.
I morse var det dock kaosartat. Jag och Sara var på Luna Park till kvart i elva i går kväll och inte hemma förrän efter midnatt. Då bestämde vi oss för att göra pommes frites och la oss inte i förrän halv två. Sen vaknade jag mitt i natten av att katten hade roligt bland porslinet...
Det första jag gjorde när jag vaknade var att kolla statusen på planen. Klockan var då 06.35 och deras plan skulle landa 44 minuter före tidtabellen, klockan 06.56. Jag och Sara (ja, min underbara vän var med mig. Hennes andra australiska hem är här hos mig, klagar inte.) kastade i oss frukost, på med kläderna och körde sedan i väg.
Önskar att jag kunde säga att jag körde som en gud, men det skulle vara en lögn. Jag gasade förbi två gula ljus, höll på att missa ett rödljus och körde över spärrlinjer, men vi kom fram helskinnade. Dock inte i tid. Missade alltså när min familj kom ut, men det berodde på att vi i stressen stått vid fel utgång.
Men jag fick träffa dem och krama dem, det är de viktigaste.
Körde sedan hemåt och tog vägen över Harbour Bridge istället för tunneln, vad gör man inte för turisterna? Stannade till på en mataffär vid mig och köpte upp ett litet lager med mat, en kort stopp hemma hos mig för att hämta bikini och byta skor innan jag körde hem dem.
Fortsättningen kan beskrivas med ett ord. Trötthet. Alla, inklusive jag och Sara (vi hade nog bara sovit fyra och en halv timme), somnade och sov i en och en halv timme. Sedan lagade jag och Sara mat och bara myste på.
Känns helt otroligt att de är här, och snart är tre till här. Välkommen till Australien!
