Father's day breakfast
I går var en VAB-dag för mig då 10-åringen fortfarande var krasslig. Vi myste mest bara på, Kick-ass såg vi gemensamt och sedan han jag avverka en hel del Grey's Anatomy medan han såg på barnprogram,
I dag tvingades han dock till skolan och jag fick än en gång vara stand in för hans pappa som inte kommer hem från Tyskland förrän lördag morgon. Skolan hade nämligen father's day breakfast eftersom farsdag firas på söndag här i Australien. Så skolan var fylld av barn, pappor och... Jag. Men det var helt okej och även om 10-åringen mest var med sina kompisar kändes det bra att någon var där och representerade familjen. Jag tyckte det var otroligt roligt att titta på fotbollsmatchen som pågick. Lagen varierade mellan 20 till 30 barn (bara en tjej till en början, henne hejade jag på och hon var seriöst bättre än alla andra tillsammans) och några tappra pappor som sparkade en fuktig och dammig fotboll i sina kostymer.
Det var en sådan här dag som man börjar sakna sin egen pappa där hemma i Sverige. Att få krama honom och prata med honom på riktigt. Sitta och äta middag med honom och resten av Stockholmsfamiljen. Nej, det är inget som jag vill tänka på just nu. Då kommer jag sitta på ett plan hem mycket tidigare än vad jag planerat. Älskar och saknar dig, pappa! Så glad över att du, Sofia och S har bokat biljetterna nu!
Som det ser ut nu har jag dessutom dragit på mig något virus. I några dagar nu har jag haft ont i halsen till och från men nu verkar det ha kickat in på riktigt. Förut var det mest bara lite irriterande, men nu har jag faktiskt ont. Utöver det mår jag dessutom illa och är så fruktansvärt utschasad. Vill. Inte. Bli. Sjuk.
Jag har som slutat att försöka intala mig själv att denna katt är normal.
Fast vad spelar det för roll när man möts av detta nästan varje morgon?
