I fredags kom Sara och Annie hem till mig och julbak stod på schemat. Så vi bakade lussebullar (lussekatter, lussekuse, julkuse, saffranskuse, kärt barn har många namn) och pepparkakor. Blev väldigt nöjd med resultatet, särskilt med tanke på att vi använde australiska ingredienser. Här finns inte färsk jäst, saffranspulver (här är det fortfarande stora "korn") och mjölken smakar... Konstigt. Så jag tycker vi kan vara nöjda! Pepparkaksdeg köpte vi på IKEA, så den kan vi inte göra så mycket åt, men pepparkakorna blev goda!

 

Efter baket gjorde vi tacos (att mexikansk mat kan vara en svensk tradition, tacofredag, har min värdpappa svårt att förstå), såg på film och bara myste. Båda tjejerna sov över här, väldigt välkommet då det är ganska ensamt i huset annars.

 

I går körde jag resten av familjen till flygplatsen och det gick verkligen över förväntan! Fick guidning dit av min värdpappa men hem fick jag klara mig helt själv. Inga större problem uppstod och jag hittade hem. Lättnaden när jag återigen stod på uppfarten var dock stor...

 

Sedan åkte jag in till Sydney för att möta upp Sara som blev attackerad av fåglar och råttor i Wynyard Park, stackaren var livrädd när jag kom. Tillsammans gick vi till Svenska kyrkan för Luciaövning nummer 2. Jag tog på mig en vers och självklart fick jag en på åtta rader, kommer vara väldigt nervös fredagen den 13:e! Självplågaren, jajamen...

 

När jag och Sara, som följde med mig hem för övernattning, väntar på bussen så ringer min telefon. Optus, mitt telefonbolag här borta, har varit på mig de senaste veckorna om att jag ska betala 40 dollar i månaden och få en Samsung Galaxy S4, men jag säger hela tiden nej tack och lägger på. Jag måste erkänna att jag inte lyssnat så mycket, men jag tror då det är vad de erbjuder. Tror knappast att det är en helt gratis telefon, det finns alltid en hake och jag vill inte bli indragen i bindningstider, extra kostnader och finstilta texter här nere...

 

Hur som helst... Telefonen ringer, men det är inte Optus, det är min värdpappa.

"Hi, Lina... We're on our way home again, we'll be home in 30 minutes.."
"SERIOUSLY!?"
Sara skrattade väldigt mycket, tydligen var mitt svar roligare än vad jag trodde. Kan tänka mig att jag såg ut som en fågelholk. Tydligen var det något tekniskt fel på planet som inte kunde lagas (de hade väntat i över fyra timmar på detta beslut) så de åkte hem för ytterligare en natt i Sydney.

 

När min värdpappa kom hem sa han att han ringde för att ge mig en förvarning så jag skulle hinna slänga ut alla jag bjudit in på fest. Sedan tyckte han att min adventsljusstake var romantisk... Han är ganska härlig ändå! Har äntligen börjat känna mig bekväm i hans sällskap, träffar honom inte så mycket så det har varit betydligt svårare än med min värdmamma.

 

I morse åkte de igen och än så länge (klockan är nu 21) har de inte kommit hem! Så jag och Sara njöt av ett tomt hus och bakade scones till en lyxfrukost. Om onsdag är lillördag så borde ju torsdag vara lillsöndag och då får man väl äta lyxfrukost? Sedan har vi börjat planera lite backpacking på östkusten, är så taggad på att resa runt i Sydney! En plan har börjat utforma sig...

 

Så var 10-åringens sista dag i skolan slut. Det var även sista dagen i just den skolan då han börjar på en annan skola efter jul, så hem kom han med en stor påse med massa olika godispåsar (och Vegemite, usch) i som avskedsgåva.

 

När han kommer uppför trappan så märker han att han har en gigantisk insekt på tröjan. Han, precis som jag, tycker inte om insekter, så han får panik och går mot mig som fridfullt sitter i soffan. 10-åringen håller ut tröjan mot mig och skriker i panik:
"Please, take it off! TAKE IT OFF!"
Jag kryper upp i soffan, sätter mig på ryggstödet, trycker mig mot väggen, gör allt för att öka avståndet och skriker tillbaka:
"Don't come any closer! GO AWAY! STOP IT!"

 

Så börjar han skratta och min värdpappa kommer uppför trappan och skrattar minst lika mycket. Det var tydligen en död cikada, bara ett skal, och min värdpappas idé.
"Oh, let's see how Lina reacts!"

Snyft.

 

En stund senare kommer 10-åringen, vanligtvis min gullegris, och ska visa det han fått från klassen och skolan. Då slänger han den vidriga, döda insekten på mig.

 

Jag slänger datorn. Jag ställer mig upp. Ber honom gång på gång att ta bort den från soffan ända tills han gör det. Nu flinar han varje gång han ser mig och säger att han önskar att han hade filmat allt och skickat till Australian Home Videos så han hade chans att vinna pengar...

 

Allt jag säger är att hämnden är ljuv...

Solen skiner och värmer på axlarna.

 

Vinden leker i palmerna.

 

Hunden springer lös i hundparken och tungan hänger så långt ut att den nästan släpar i marken.

 

I hörlurarna spelas jullåtar och husen runt hundparken har julpyntat.

 

30 grader varmt. Sol. Palmer. Julpynt. Julmusik.

 

Hmm...

Söndag. Första december. Första advent.

 

I dag var en stor dag och vad passar inte bättre än att åka till Sverige?

Halv tio satt jag på bussen in till city, mötte upp Sara i Circular Quay kvart över. Sedan tog vi bussen till St Peters/Tempe, stadsdelen där flygplatsen ligger.

 

Och ett av stadens IKEA.

 

Vi gick runt i visningsrummen ett bra tag, provsatt soffor, låg i sängar och pekade på lappar och saker och sa ungefär:
"Titta, ett å! Och ett ö!"
"Undrar hur australienarna uttalar det här? Ska vi fråga?"

"Det här har jag hemma!"

Vi kände oss lite som hemma med svenska runt omkring oss och fotade lite väl mycket för att verka helt friska i huvudet... Men vi skyller på att vi är svenskar som varit utomlands lite för länge.

 

Lyxade till det med köttbullar till lunch och daimtårta (det närmaste vi kunde komma i alla fall) till efterrätt. Vi fick till och med svenska flaggor! Sara fick dock två, min teori är för att hon ser mer svensk ut eftersom hon är blond och blåögd.

 

Mätta och belåtna gick vi ner till plocka själv-lagret där jag plockade på mig lite ljushållare och ljus för att göra en improviserad adventsljusstake. Tyvärr hittade jag inga vita eller röda ljus för ett bra pris (så nära gratis det går, för gratis är gott) så det blev... Lila. Eller plommonfärgade, beror på hur man ser det. Men jag kan meddela att de brinner lika bra som vita eller röda.

 

Sist av allt kom vi till IKEA Food. Och om vi inte verkat galna innan, så var vi (läs: jag) det där. Min matshopping landade på... Trumvirvel, tack! Cirka 17 dollar, alltså 102 kr! Och det var bara maten på IKEA Food!

Inhandlat under dagen: 2 "lösa" bussbiljetter ($3,60 och $4,60, ca 21 och 28 kr), en liten portion köttbullar (10 köttbullar, $7,99, ca 48 kr), en bit daimtårta ($3,99, ca 24 kr), dricka ($1,99, ca 12 kr), fyra ljushållare (Neglinge, $0,79 st, alltså totalt $3,16, ca 19 kr), fyra ljus (Dagligen, $0,99, ca 6 kr), tre julmust (1,99 st, alltså totalt $5,97, ca 36 kr) glögg ($4,49, ca 27 kr), gräddsås ($1,79, ca 11 kr), lösgodis (0,216 kg, $4,32, ca 26 kr), kanelbulle ($0,99, ca 6 kr), IKEA Food-påse ($0,50, ca 3 kr).

 

Total summa under dagen, exklusive resorna på mitt busskort (stan-hem till mig):  $44,38, ca 266 kr.

 

Det är vad två veckor på gymmet kostar och jag har en känsla av att det kommer krävas mer än två veckor för att bli av med alla kalorier.

 

Plus att det inhandlades pepparkaksdeg till baket nästa helg, men den betalade Sara.

 

Så mycket kostar det på IKEA i Australien och att vara svensk i Sydney under juletider.

 

I dag åkte jag till Chatswood några timmar och lunchade med Annie, väldigt trevligt! Åt även lax för första gången sedan... Ja... Jag har då inte ätit det här i alla fall! Hemma åt jag det minst en gång i veckan och oj, vad jag har saknat det!

 

När jag kom hem städade jag och min värdpappa upp hela huset och jag hämtade hem 10-åringen tidigare från skolan för att han skulle hinna med sin gitarrlektion innan festen började. Eftersom han byter skola nästa år och missar festen hans nuvarande, soon to be gamla, skola anordnar så drog vi ihop en hejdå-fest här hemma. Runt 25 ungar, poolbad (trots 17 grader och skurar, dock 27 grader i poolen), pizza (de åt 10 pizzor på lika många minuter), glass, chips, godis, läsk... Ett barn spydde för att han åt för mycket!

 

Vi vuxna (vi hade fyra mammor som hjälpte till) satt och drack vin och öl, att höra 25 ungar skrika tär trots allt på krafterna. När de fick se Justin Bieber på TV skrek de som stuckna grisar, till och med killarna, och jag trodde mina trumhinnor skulle spricka. Men vi överlevde, förhoppningsvis med hörseln i behåll, och festen blev lyckad. Städade upp i huset igen, min goa 10-åring stack en chokladbit i handen på mig och nu ligger jag däckad i sängen vilket även han gör skulle jag tro.

 

En mycket bra dag, båda barnen på bra humör (14-åringen, som kom hem med extra pizza åt oss, pratade med mig! Det är stort! Han startade konversationer, ställde frågor och var faktiskt genuint intresserad!) och en värdpappa som har varit på topp när det gäller humor två dagar i rad. Kan inte kalla det annat än en lyckad dag och dessutom tillägga att livet är ganska underbart just nu!

På grund av förvärrade omständigheter var min värdmamma tvungen att åka tidigare till England. Kvar är jag med min värdpappa och pojkarna, men de följer efter på onsdag.

 

På grund av detta var det hårt jobb med att få ihop packningen och röja upp i huset, men i går kväll fick jag ändå en ledig stund och åkte in till stan för att träffa Sara och Annie. Tillsammans gick vi till Svenska kyrkan och övade luciasånger i närmare två timmar eftersom vi bestämt oss för att gå med i luciatåget. Gemenskap, humor och svenska, hade verkligen trevligt. Skrattade en hel del, särskilt åt Staffan var en stalledräng... På skånska. Föreställ er en skånsk kille sjunga julegris! Vissa tyckte att vi skulle sjunga alla låtar på skånska, men icke!

 

I går var även en speciell dag. 100 dagar i Australien! Grattis till mig!

 

I dag har jag sagt hej då till min värdmamma och vi var båda två lite darriga på rösten. Hon på grund av nervositet och oviljan att åka, jag för att jag kommer sakna henne. Om lite mer än en månad ses vi dock igen, får fokusera på det istället.

 

Eftersom familjen lämnar landet om en vecka jobbar jag extra mycket just nu. Dels för att hjälpa min värdmamma (som fortfarande har svårt att gå) få klart allting, dels för att jag ska jobba mina timmar som jag tappar när de är borta.

 

Så vi säger skämtsamt att jag slavar. För ja, jag jobbar. Hårt. Ingen rast, ingen ro. Vila får jag göra i graven.

 

Förra veckan var hektisk, så hektisk att jag nästan inte hann få en lugn stund när jag åt lunch. Kastade nästan i mig den ståendes. Inte en chans att hinna med gymmet med andra ord. Nu börjar det tack och lov lugna ner sig och jag lyckades få mig en tupplur i soffan med byrackan när mina värdföräldrar åkte till affären. Ska försöka tigga till mig en och en halvtimmes ledighet i morgon på dagen så jag kan gå till gymmet.

 

Därför är det tyst på bloggen ett tag, men jag tar igen allt när familjen åkt. Då blir det turista runt i Sydney med Annie och Sara!

 

Söndagen hade ett tema. Ett tema som inte många förstår sig på.

 

Min favoritserie, Doctor Who, firade 50 år och i simultansände ett jubileumsavsnitt samma tid världen över. På grund av tidszonerna (Doctor Who är brittiskt) så innebar det en uppstigning 06.30 för att mata katten och släppa ut hunden. 06.50 började avsnittet och bara jag och 10-åringen hade orkat släpa oss upp.

 

Ja, min värdfamilj är också Whovians som vi fan kallar oss.

 

Sedan åkte jag till Chatswood och såg samma sak på bio, dock med lite extramaterial och i 3D. Publiken kändes som en enda stor familj. Vi skrek, skrattade och applåderade som en. Vissa hade klätt ut upp sig i fez, t-shirts med Daleks och många hade en sonic screwdriver i handen. Jag såg till och med den tionde doktorn!

 

Sara mötte upp mig efter bion och vi strosade runt i det gigantiska shoppingcentret ett tag innan jag åkte hem för vård av huvud, middag och för att se samma avsnitt igen. En tredje gång.

 

Sen såg jag även dokumentären om hur allt började.

 

För mig var detta en otrolig dag, det går nog inte att förstå om man inte är Whovian. Men jag skulle klassa det som en av de bästa dagarna i Australien, om inte en av de bästa i mitt liv.

 

Vissa kommer bara skaka på huvudet och inte förstå hur en tv-serie kan betyda så mycket, men det gör den. Det är min tv-serie. Den betyder faktiskt så mycket för mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker förklara, väldigt få kommer förstå ändå. Så jag lämnar det.

 

Grattis på 50-årsdagen, Doctor Who!

 

På lördagen åkte jag in till stan och medan jag väntade på Sara hakade jag på en gratis guidad tur i Sydney som tog mig genom underjordiska gångar från Queen Victoria Building till Pitt Street Mall. Vips, så var Lina vilse! Tog mig tillbaka till slut och mötte upp Sara och tillsammans fick vi väldigt långt söderut i staden till Broadway. In på Target och K-mart för billig shopping (med betoning på BILLIG). Köpte flipflops för fyra dollar (24 kr), schampoo och balsam för fyra dollar, bikini för nio dollar (54 kr, dock bara en tillfällig till jag hittar Bikinin med stort B) och träningsshorts för tio dollar (60 kr). Så ja, billig shopping.

 

Sen gick vi till Svenska kyrkan som hade julmarknad och Lucia. Åt julgröt, fikade lussebullar och drack julmust. Det var nästan så att man grät av lycka! Nästan. Under Luciatåget fick vi dessutom pepparkakor av de som satt bakom oss (jag kan ha råkat spärra upp ögonen och titta länge på burken med en suktande blick, men jag svär att det inte var med flit). Lucia var så fint att jag och Sara bestämde oss för att vara med, i morgon är första övningen för oss och även Annie som äntligen landat i Sydney ska vara med!

 

Tyvärr fick jag migrän, så kvällen var inte alls lika trevlig. Hade väldigt ont i huvudet under andra halvan av Lucia och bussresan var inte alls trevlig. När jag kom hem såg min värdmamma att något var fel, gav mig ett dunderpiller och skickade mig i säng. Så fort jag la mig ner och slappnade av brakade helvetet lös med sura uppstötningar på grund av den extrema smärtan, men jag lyckades släpa mig upp och få i mig lite middag (det var min favoritmat, inte okej...), vilade lite mer och lyckades sedan trycka i mig resten när jag var smärtfri och som en ny människa. Så kan man också tillbringa en lördag kväll!

 

Så har tre månader gått. Halva tiden hos familjen.

 

Nej, vänta nu...

 

Jag har gått över halva tiden hos familjen, med två veckor.

 

Som det ser ut nu kommer jag nämligen bara ha fem månader med familjen, eftersom de åker till England i en månad. Själv stannar jag här och vaktar huset, matar djuren och umgås med min familj när de kommer hit.

 

Ja, det är tråkigt att de åker. Ja, jag har varit lite besviken och bitter. Men jag förstår varför och att de måste åka. Det är personliga orsaker som gör att de åker och jag avslöjar inte mer än så här på bloggen.

 

Jag är välkommen att stanna längre hos dem, antingen före eller efter min backpacking. Eller både och. Än så länge har jag inte tagit något beslut, men tydligen behöver jag inte ens jobba för att få bo här eller för att få använda huset som bas under mina resor runt i landet.

 

Jag har sagt att jag har en underbar värdfamilj förut, va?

Stannade kvar ytterligare en natt hos Sara då hon inte behövde sitta barnvakt. Myste bara på då regnet här i Sydney bara fortsätter att ösa ner. Alla väderrapporter säger regn hela veckan och jag och Sara börjar tvivla på om det är Australien vi befinner oss i.

 

När vädret blir grått, trist och inte en strimma blå himmel syns är det lätt att humöret blir detsamma. Jag ser bilder på ett snöigt Piteå, bilder som mina vänner lägger upp. Vissa befinner sig på andra platser i Sverige och världen och bilder ramlar in via Snapchat. Vanligtvis är det en tröst att se att de finns, mår bra och faktiskt tänker på att skicka bilder och filmer till mig. Men när vädret är grått blir man själv grå.

 

Just nu sitter jag och Sara och svär över att vi bor så långt ifrån varandra.

I går åkte jag till Sara för en myskväll. Lagade middag och åt godsaker framför tvn. Vi var nog båda glada över att ha sällskap; det åskande rejält hela kvällen och regnet smattrade mot rutorna. Till och med hunden var rädd (jag har bättre pli på hennes värdfamiljs hund än vad hon har). Bar ner madrassen till vardagsrummet och sov framför tvn, bara för att vi kunde. Godmorgon!

 

I fredags fick jag en mycket stor ära.

 

I ett kommande nummer av Resa, Aftonbladets resemagasin, har jag skrivit en snabbguide till Sydney.

 

Största delen av fredagen gick åt till att skriva ett första utkast.

 

Söndag bantade jag texten på drygt tusen tecken.

 

Efter det har jag haft tre underbara människor som korrekturläst artikeln, en av dem korrekturläste ingen mindre än Fredrik Backmans senaste bok. Stort tack och många kramar till er, ni var till stor hjälp.

 

Nu sitter jag och klipper och klistrar, fyra viljor ska igenom (korrekturläsarnas inklusive min egen) och jag skulle ljuga om jag säger att det är lätt.

 

"Kill your darlings."
"Döda dina älsklingar."

 

Det visade sig att döda favoritformuleringarna bara skulle vara en svår del i det hela, en annan är att veta hur man ska göra med korrekturläsarnas kommentarer.

 

Håller jag med eller inte?
Ska det verkligen vara så?
Är det min dialekt som får mig att vilja formulera det så?

Är det engelskan som tar ut sin rätt?

 

Jag frågade min syster vem jag ska lita mest på.

Magkänslan, blev svaret.

 

Jag har haft så otroligt roligt under detta lilla projekt, jag älskar trots allt att skriva.

 

I morgon ska den vara inne.

I morse steg jag och Sara upp före tuppen... Åtminstone kändes det så! En trevlig överraskning väntade mig, hunden hade uträttat sina behov under natten och vem tror ni får städa upp? Just då var jag inte glad på byrackan. Frukost och sedan in till stan i regnet. 10 lämnade båten från Circular Quay och Erica gjorde oss sällskap.

 

Ja, vi fick se valar. Ja, vi fick se en albatross. Nej, vi fick inte se delfiner.

 

Jag såg väldigt många klippor och en horisont. Men även en stjärtfena, en rygg, valar som andades och en albatross.

 

150 ombord och väldigt många blev sjösjuka, inklusive jag och Erica. Tack och lov klarade Sara sig. Jag har aldrig varit sjösjuk i hela mitt liv och jag har till och med jobbat på en båt.

 

"Think happy thoughts!" fick vi höra.

"Think of greasy sausages." fick vi också höra, men det var mindre trevligt.

 

När vi väl kom iland igen smygåt vi chips inne i ett bibliotek, salt är underbart gott ibland, och sedan åt vi lunch på Pancakes on the Rocks.

 

Bussresan hem var inte den roligaste heller, men det gick bra även om jag fortfarande (kl 23.23) inte mår bra.

 

Vill bara säga att jag lever och bloggar ordentligt i morgon kväll, om jag orkar.

 

Helgen är full med planer. I dag har jag och Sara åkt till Bondi Beach och vandrat 3,5 kilometer i över 30 grader till Bronte Beach. Kustpromenaden var otroligt vacker och den tillfälliga konstutställningen Sculptures by the sea var inte så dålig den heller. The Cancer Council hade flera stationer längs vägen där man fick gratis solskydd och det fanns även gratis vatten. Tillbaka till Bondi fick vi skjuts i en Hyondai ix35, bara för att göra reklam för den. Luftkonditioneringen var himmelsk! Sedan vandrade vi längs med stranden och pratade, kändes väldigt konstigt att vara där och se alla livräddare när man sett varenda säsong av Bondi Rescue.

 

Efter lite problem med fulla bussar (jag somnade faktiskt på bussen från Bondi till Circular Quay) kom vi hem till mig och vi lagade tacos och kladdkaka till min värdfamilj, Swedish style. Väldigt omtyckt! Sara sover här i natt och i morgon bitti åker vi in till stan igen för att åka på valsafari. Just nu ser det ut som att det ska regna men vi får väl hoppas på det bästa!