Terra Nivium

Så har ännu ett år kommit till sitt slut, ett fantastiskt år med resor, vänner, familj och så många andra upplevelser och ting som jag aldrig kommer att glömma.

 

Vad hände egentligen år 2014?

 

Jag hann besöka hela fyra länder (Australien, Nya Zeeland, Sverige och Frankrike), fick många fina vänner och växte mer mentalt än vad jag trodde jag var möjligt. Jag hoppade två bungyjump, ett skydive, dök med syrgastuber, lagade stenskott i vindrutan på en hyrbil och sist men inte minst... Jag flyttade från ett land till ett annat och sedan till ett tredje. Vad är mer passande än en resumé av det händelserika året som gått?

 

 

År 2014 firades in i Sydney med några fina vänner och efter nästan 12 timmar i en park fick vi bevittna de fantastiska fyrverkerierna. Min familj var fortfarande och hälsade på mig i Sydney och jag tillbringade några fantastiska dagar i januari med dem. Utöver detta bjöd början på detta år på ett surfläger, Avicii och Australia Day. Jag fyllde även 20 år i slutet av månaden.

 

 

Februari månad innebar mycket planerande för den närmaste framtiden; backpackingen. Jag forskade mycket kring Nya Zeeland och turistandet i det landet och bokade även en resa längs med Australiens östkust med Sara. Utöver detta var det promenader och stränder som gällde.

 

 

Denna månad tillbringades på stränder runt om i Sydney och jag besökte mitt andra drömland efter Australien, det vill säga Nya Zeeland. Under tre veckor körde jag runt i en liten Nissan Bluebird och upptäckte så mycket av detta fantastiska land som jag kunde. 

 

 

 

Medan tiden på Nya Zeeland kom till sitt slut började nästa äventyr; backpacking längs med Australiens östkust. Så här i efterhand är det roligt att inse att delar av de två mest fantastiska resorna jag gjort ägde rum under samma månad.

 

 

 

Maj började fantastiskt med slutklämmen på östkusten men avslutades som en jobbig månad. Jag och Sara var tvungen att lämna fantastiska Cairns och östkusten bakom oss för att återvända till Sydney, vilket självklart gladde oss om det inte vore för att därefter lämna vårt fantastiska Australien bakom oss "för gott".

 

 

 

Juni månad handlade mest om att landa i Sverige igen, lämna aussien jag blivit bakom mig och acceptera mitt öde. Midsommar började jobbet och där tillbringade jag, vad det kändes som, större delen av sommaren. Denna månad tog jag även ett viktigt beslut om min framtid och även nutid; jag tackade ja till min franska värdfamilj.

 

 

Denna månad kom jag igång med mitt kajakjobb på riktigt och även om det inte blev ett jobb utan bara ett fritidsintresse var det i kajaken på det lugna vattnet i skärgården jag hittade mitt egna lugn igen. Öl och sauerkraut intogs under fotbolls-VM som jag, familjen och släkten följde slaviskt då det finns lite tyskt blod i oss och det tyska laget gick som tåget.

 

 

 

Årets åttonde månad var fylld av förberedelser och nervositet, men även vänner, släkt och familj. Jag förberedde mig, återigen, mentalt på att fly från lilla landet lagom under en längre tid. Vilket jag även gjorde på augustis sista dag.

 

 

 

Min första månad i Paris, Frankrike, kan inte beskrivas som annat än stor, mäktig och förvirrande, precis som det ska vara när man gör något nytt. Jag återupptog även mina studier efter över ett års frånvaro för att studera franska vid skolan France Langue i Paris 16:onde arrondissemang.

 

 

 

Oktober månad varit turisten Linas månad. Jag beökte Notre Dame, Louvren och andra monument och turistfällor i Paris. Här hade jag äntligen börjat landa i mitt nya liv.

 

 

 

Hösten nådde Paris och jag njöt varje dag av att turistmängderna tunnades ut och vi "parisare" fick tillbaka vår stad. Jag började även känna mig mer bekväm i språket och familjen och kände att jo, det här livet kanske är något att hänga i julgranen trots allt.

 

 

 

Årets sista månad kom som en smäll, som om någon slog mig med kalendern i huvudet. Vart tog året vägen? Jag började tända adventsljusen och åkte hem för en helgvistelse i Stockholm helgen innan jag faktiskt tog jullov på riktigt. 2014:s allra sista, flämtande andetag firas på svensk mark innan jag möter det nya året, full med förväntan över alla planer och möjligheter.

 

Nu, så här fem dagar senare, befinner jag mig återigen på svensk mark. Denna gång blir det ett betydligt längre besök. Jul och nyår ska firas och familj, släkt och vänner ska träffas. Det är inte klokt vad jag längtat efter julen, min absoluta favorithögtid, och det verkar dessutom som att jag får en vit jul. Jag har inte sett snö (med undantag för det lilla fjun jag såg i Stockholm förra helgen) på ett och ett halvt år och just nu vill jag bara rulla runt i den och bygga snölyktor.

 

Just nu befinner jag mig i Stockholm och på måndag morgon rör jag mig ännu längre norrut. God jul!

 

 

Så har febern äntligen börjat lägga sig - de senaste dagarna har jag verkligen inte varit på topp. Hög feber, ont i halsen och pojkar som inte lyssnar. I dag har jag bara haft halsont, lock för öronen, lite feber, ont i huvudet och varit hes. Orken är självklart inte den bästa heller, men nu orkar jag le i alla fall!

 

Den första "feberfria" dagen tog jag mig utanför huset för att äta lunch med tjejerna en sista gång innan jul. Vi hamnade som vanligt på creperiet i Saint-Germain-en-Laye och utöver Johanna, Maria och Hanna var det massa andra tjejer från språkskolan La Clef! Efter en timme orkade inte undertecknad längre utan åkte hem till sängen efter att ha önskat alla en god jul.

 

Bloggen återkommer när febern gett med sig.

Jag är, efter en fantastisk helg i Stockholm, tillbaka på fransk mark. Helgen bjöd bland annat på Fredrik "Benke" Rydmans Stop. Play. Rewind. (fem av fem toasters), god mat, behind the scenes på Musikhjälpen, gott sällskap och mycket annat. I morse steg jag upp före tuppen för att ta första planet till Paris för jobb och nu ligger jag i min säng, helt klart redo för sömn. Framför mig har jag fem dagar i Paris innan jag återigen sitter på ett flygplan norrut.

 

Landade på Arlanda i går eftermiddag och efter att ha hämtat upp min syster i Terminal 4 åkte vi hem. Inte förrän vid 22 var hela gänget samlat och kvällen ägnades åt prat och presentöppnande eftersom det var min pappas födelsedag och vi även passade på att ha lilla julafton. Mys och värme i hela kroppen, i dag är en ny dag,

 

Så är jag på väg hem - om än bara för en helg. Visserligen är det snart jul, men det här är en speciell helg. I dag fyller nämligen min kära pappa år och självklart beger jag mig till Stockholm för att fira honom med familjen. Hela jag bara studsar av glädje, jag har gått och väntat på den här helgen i ett helt år. Nu är den äntligen här.

 

I morse vaknade jag upp till ett soligt Paris med frost på marken och leendet har suttit fastklistrat hela dagen. Skolan var, trots att jag var trött och lite grinig, riktigt bra och min arbetsdag flöt på utan en enda incident. Jag fick till och med en bamsekram av 9-åringen samtidigt som han sa:

 

"Je t'aime."

Nu ligger jag i sängen och myser med tända ljus och serier med ett leende på läpparna. Hoppas alla andra har haft en minst lika bra dag!

 

I dag på förmiddagen (att kalla det morgon skulle nämligen få många att gå i taket) låg jag och myste i min säng med julkalendern när det började vibrera i min telefon. Det var Johanna som skrev att hon var på väg till mig för att plocka upp mig för sushilunch och att om jag inte steg upp genast skulle hon komma och klä på mig som den au pair hon är... Eftersom jag upplevde det som att jag inte hade något val sprang jag bokstavligen in i duschen och 20 minuter senare lämnade jag huset.

Johanna och kidnappade lilla jag mötte upp Maria på vägen och sedan bar det av till Bastille för att äta en sushibuffé som var väldigt prisvärd vi absolut kommer att återvända till. Vi åt sushi tills det sprutade ur ören och tills bitarna bara växte i munnen, sedan åkte vi sushigravida till Centre Pompidou innan vi återigen bytte riktning på grund av den extremt långa kön till biblioteket. Till sist hamnade vi på ett supermysigt café i 19:e arrondissemanget där vi drack te och pratade oss hesa. En fantastisk dag med två fina tjejer och jag är glad över att Johanna kidnappade mig!

 

I dag mötte jag upp Emelie för en promenad i 15:e arrondissemanget efter vår kycklinglunch här hemma (vi äter alltid helgrillad kyckling, potatis och haricots verts på lördagarna) och vi pratade om allt mellan himmel och jord som vanligt. Efter drygt en timmes promenerande på Paris gator åkte vi hem till henne för en kopp te och lite hjärndött tv-tittande. Nu så här på kvällskvisten har jag avnjutit julmust och de sista chokladbollarna, bara för att jag tyckte att jag var värd det!

 

I dag var det onsdag och oj, om dagen har varit en besvikelse. Problemen började vid tennisen då min yngsta bestämde sig för att få jätteont precis när jag sa att det var dags att åka. Orden "on y va" (nu går/åker vi) orsakade sådan smärta att han rullade runt på golvet, grät och skrek och lyckades bara klämma fram att hans bror faktiskt slapp tennisen (något som föräldrarna sa var okej eftersom han hade en giltig ursäkt). Efter en lång stund lyckades jag få honom att följa med till tennisen för att åtminstone testa och till min icke existerande förvåning kunde han springa och spela lika bra som alla andra dagar.

 

Dagens andra stora besvikelse var att 12-åringen vägrade lyssna och avsluta sitt dataspel utan satt där hela dagen medan jag uppgivet drömde om en strömbrytare jag kunde trycka på medan jag stod med händerna i chokladbollssmeten. För ja, jag tyckte åtminstone 9-åringen förtjänade chokladbollar för att han gick med på att försöka spela tennis. Chokladbollarna gick hem hos båda pojkarna, men de smakade inte i närheten som de svenska enligt mig. Trots detta slank två stycken förbi kakhålet ändå...

 

Som de flesta bloggläsare säkerligen vet vid detta lag var jag au pair i Sydney, Australien, under sju månader. Efter en sommar i lilla landet lagom valde jag sedan att jobba som au pair i Paris, Frankrike.

 

Innan jag åkte till Paris lovade jag mig själv att inte jämföra de båda städerna och upplevelserna. Det är trots allt två helt olika äventyr. Två olika länder, två olika städer, två olika familjer och två helt olika liv. Trots detta kan jag inte låta bli att jämföra, om och om igen och då speciellt städerna.

 

Sydney och Paris är som natt och dag. Sydney är en väldigt ny och modern stad och endast några hundra år gammal medan Paris grundades redan under romartiden. Stål- och glasbyggnader jämfört med betydligt äldre fasader. Paris är en kulturhistorisk stad medan Sydney är den avslappnade staden där mottot är "no worries" och man matchar finkostymen med flipflop-sandaler.

Gång på gång kommer jag på mig själv med att säga:
"I Sydney..."
Som sedan följs av historier om hur det var där, hur saker funkar där och vad som hände där. Ungefär som att jag även säger till fransmän och andra ickesvenskar (och även sa till australienare och andra ickesvenskar):
"I Sverige..."
Och sedan berättar hur det funkar hemma hos oss och sedan försöker intyga dem om att det är bäst, för man blir aldrig så patriotisk som när man bor utomlands.

Det spelar ingen roll hur mycket jag påminner mig själv om att inte jämföra mina två år utomlands, jag kommer ändå alltid göra det. Allt i livet är jämförelser; varmt/kallt beror på kroppstemperatur, liten/stor och lång/kort jämförs med ett standardmått. Jag får jämföra för att hitta skillnader, jag måste bara sluta jämföra för att försöka lista ut vad som är bäst; Sydney eller Paris. Jag måste lära mig att det är två olika äventyr och att de därför inte kan jämföras på så sätt. De har båda två lika stor potential att bli lika bra.