Nej tack till terapi och att konvertera!
I går när jag fick beskedet om att jag skulle få komma till familjen i Sydney så ringde jag min pappa som för tillfället befinner sig i Grekland. Två gånger ringde jag utan att få ett svar.
"Skyll dig själv, då ringer jag väl till Sofia!" tänkte jag och ringde upp hans fru som självklart är med honom.
"Jag ska till Sydney!" utbrister jag med gråten i halsen och grötig röst och får till svar:
"Vad har du för problem?"
När jag äntligen fick henne att förstå så var det många glädjerop och hon säger till min pappa som kör vad som har hänt. Efter en stunds tystnad säger hon:
När jag äntligen fick henne att förstå så var det många glädjerop och hon säger till min pappa som kör vad som har hänt. Efter en stunds tystnad säger hon:
"Din pappa gråter nu."
Åh, kära pappa...
Nummer två på listan av personer att ringa är min vän M. Jag utbrister samma sak, men denna gång gråter jag på riktigt och vad hon får min mening till är ännu bättre:
"Jag ska bli sunni!"
Hon trodde alltså för en kort sekund att jag skulle konvertera och bli sunni muslim. Något sådant var det självklart inte frågan om.
Åh, kära pappa...
Nummer två på listan av personer att ringa är min vän M. Jag utbrister samma sak, men denna gång gråter jag på riktigt och vad hon får min mening till är ännu bättre:
"Jag ska bli sunni!"
Hon trodde alltså för en kort sekund att jag skulle konvertera och bli sunni muslim. Något sådant var det självklart inte frågan om.
Vad jag vill ha sagt med detta är alltså att samtalet till familj och vänner när ni meddelar att ni ska få er dröm uppfylld inte ska äga rum gråtandes. Då kanske det slutar med terapi och att ni blir sunni muslim.
