Statusen i utlandet
En lång tystnad.
Sanningen är att jag, efter ganska precis 10 månader här i Frankrike, har drabbats av en ganska kraftig hemlängtan.
Jag längtar efter hemmet, tryggheten, Sverige och svenska saker. Jag längtar efter att få gå vidare i mitt liv och sköta mig själv, kunna påverka mitt egna liv mer än jag kan göra i nuläget. Jag längtar efter sommar, ljusa nätter, havet runt hörnet och närheten till nära och kära. Jag längtar efter att få ta itu med mitt nya, svenska liv som jag planerat och drömt runt omkring i flera månader.
Sanningen är att jag, efter ganska precis 10 månader här i Frankrike, har drabbats av en ganska kraftig hemlängtan.
Jag längtar efter hemmet, tryggheten, Sverige och svenska saker. Jag längtar efter att få gå vidare i mitt liv och sköta mig själv, kunna påverka mitt egna liv mer än jag kan göra i nuläget. Jag längtar efter sommar, ljusa nätter, havet runt hörnet och närheten till nära och kära. Jag längtar efter att få ta itu med mitt nya, svenska liv som jag planerat och drömt runt omkring i flera månader.
Sanningen är att jag, här och nu, skulle kunna packa min väska och dra. Åka hem. Flyga till tryggheten.
Men det kommer jag inte. Jag har 19 dagar kvar i detta land och jag ska njuta av varenda en av dem. Mitt humör går upp och ner som berg- och dalbanorna på Disneyland, från eufori till en burrito i sängen. Men jag är envis, jag ger inte upp. Min vardag flyter på utan drama, jag jobbar och jag skrattar. Jag fäller en tår då och då. Jag dränker mina känslor i Netflix och choklad. Jag attackerar min 10-åring med pingpongdöden, en klassiker från min barndom, bara för att jag vet att jag snart inte längre kommer kunna få honom att skratta. Jag övar engelska med 12-åringen och han säger att han vill att jag ska rätta honom om han säger fel, allt för att jag vill att han ska nå sin dröm, den internationella klassen i skolan.
Jag har byggt mig ett liv här och jag må vara less det, allt går inte alltid som det ska. Men detta kommer ta slut, slut och det kommer inte gå att återvända till det. Nästa kapitel kommer oavsett. Därför är det lika bra att leva i nuet, njuta av det, hur mycket jag än längtar efter och drömmer om den dag då jag sitter på flyget hem till nordligare breddgrader.
Men det kommer jag inte. Jag har 19 dagar kvar i detta land och jag ska njuta av varenda en av dem. Mitt humör går upp och ner som berg- och dalbanorna på Disneyland, från eufori till en burrito i sängen. Men jag är envis, jag ger inte upp. Min vardag flyter på utan drama, jag jobbar och jag skrattar. Jag fäller en tår då och då. Jag dränker mina känslor i Netflix och choklad. Jag attackerar min 10-åring med pingpongdöden, en klassiker från min barndom, bara för att jag vet att jag snart inte längre kommer kunna få honom att skratta. Jag övar engelska med 12-åringen och han säger att han vill att jag ska rätta honom om han säger fel, allt för att jag vill att han ska nå sin dröm, den internationella klassen i skolan.
Jag har byggt mig ett liv här och jag må vara less det, allt går inte alltid som det ska. Men detta kommer ta slut, slut och det kommer inte gå att återvända till det. Nästa kapitel kommer oavsett. Därför är det lika bra att leva i nuet, njuta av det, hur mycket jag än längtar efter och drömmer om den dag då jag sitter på flyget hem till nordligare breddgrader.
