I onsdags fick jag min födelsedagspresent av Sara. Jag mötte upp henne i Manly och vi tog sedan bussen till en okänd destination. Överraskningen visade sig vara att vi skulle ut och paddla kajak! Jag flinade hela vägen, älskar att paddla kajak som den kajakguide jag är. Fick även testa paddla dubbelkajak med roder för första gången! Det var helt underbart, trots att vi inte hittade till skeppsvraken... Efteråt bjöd Sara mig på kladdkakemuffins och jordgubbar, hur fin vän har jag inte? Jag valde henne med omsorg.

Fredag gick jag på bio med Sara och svenska Sophie, Nelson Mandela - A long walk to freedom blev det och jag rekommenderar den verkligen! Jag satt tårögd under flera delar av filmen. Sara sov sedan över hos mig och lördag åkte vi till Manly med Louise. Där tittade vi på surftävlingarna och bara mådde gott innan vi gick till Shelly Beach med danska Sophie för att grilla. Proppmätta fick vi ge bort tre hamburgare och sju korvar till tyska backpackers, vi gjorde förmodligen deras dag. Bad och mycket skratt avslutade den kvällen.

I dag, söndag, har jag varit på marknaden i The Rocks med Sara, ätit på Pancakes on the Rocks och sedan mötte vi upp svenska Sophie för lite fika och shopping. Shoppade två linnen och en t-shirt, 10 dollar (60 kronor) styck. Jag kom in i världens shoppingryck, något som är så olikt mig att Sara sa:

"Vem är du och vad har du gjort med min kompis?"

En bra vecka som avslutades med en mycket bra helg!

Min underbara värdfamilj letar nu efter någon som kan ta över efter mig när jag lämnar dem i mitten av mars.

 

Jobbet är, kort och gott, att bo i denna otroliga familj i en förort norr om Sydney. Barnen är 10 och 15 år, det betyder med andra ord att du slipper blöjbyten, vakna till småbarnsskrik och allt annat som tillkommer med mindre barn. De går i skolan under dagarna, vilket innebär att du kommer ha mycket fritid.

 

Jag och Sara hade en anfådd konversation när vi gick uppför Smuggler's Track till Barrenjoey Lighthouse i går.

 

Hemlängtan.

 

Det är ett ord och en känsla som många au pairer ägnar tankarna åt, mer eller mindre. När Sara kom hit hade hon det tufft medan jag hade det lättare. Nu är det jag som får kämpa lite mer medan Sara går runt på små rosa moln.

 

För hur är det egentligen att vara au pair 15 000 kilometer bort från familj, släkt och vänner? Hur är det att bo i en främmande familj och jobba åt dem, lära sig nya rutiner, nya sätt att göra saker på, koka mat på gasspis, stå ut med över 30 grader varje dag utan ett moln eller vindpust, uppleva en ny kultur och ibland bara känna att huvudet håller på att explodera?

 

Ja, det är tufft. Det är jobbigt att bo med sina chefer, prata ett annat språk, förstå hur alla små regler och lagar lyder i ett annat land. Men det behöver inte vara plågsamt.

 

Sara sa något väldigt klokt när vi gick i de branta stentrapporna i våra flipflop. Hon sa att hur mycket hon än längtar efter sina nära och kära och vill träffa dem så vill hon inte det. Hon är nöjd med tillvaron här borta.

 

"Är det jag känner hemlängtan eller längtan efter hemmet?"

 

Längtar jag hem så jag bara vill lägga mig ner på golvet och slå och sparka och gråta ögonen ur mig? Nej.

 

Jag längtar efter att sitta i min egna soffa, dra upp fötterna under mig, dricka te ur min tekopp som jag fick i julklapp från min syster, titta på film på min tv, sova i min egen säng, krocka med min egen mamma i köket... Ja, ni förstår.

 

Jag har en längtan efter hemmet. Men jag vill inte hem, för jag är nöjd med tillvaron här borta. Jag är lycklig, jag njuter av varje dag.

 

Jag är tillfreds. Jag har en längtan efter hemmet, men jag trivs med min tillvaro här.

Ville inte stiga upp när väckarklockan ringde i morse, men nästa äventyr väntade. I dag tog jag och Sara oss till Palm Beach! Tyvärr fick Sophie förhinder, men dagen blev väldigt lyckad i alla fall. Badade i galet stora vågor, låg och stekte på stranden och avslutade med ännu en promenad! Gick upp till Barrenjoey Lighthouse via Smugglers Track som visserligen var kortare än det andra alternativet, men om man ska ta fågelvägen uppför en klippa blir det naturligtvis brant. Trappor hela vägen upp (i flipflops, inte smartaste skovalet) och mina stackars ben skakade. Sara och jag är också förundrade över hur vi alltid lyckas pricka in varmaste vädret när vi gör våra promenader. Bondi till Bronte, Manly Scenic Walk och upp till Barrenjoey, alla tre gånger har kvicksilvret legat på över 30 grader. Men det är så värt det!

 

I lördags mötte jag upp Sophie på bussen mot Manly, alldeles för längesen vi sågs sist! I Manly mötte vi sedan upp Sara som guidade oss via gratisbussarna till Spit Bridge. Därifrån gick vi sedan en promenad på tio kilometer tillbaka till Manly och njöt av den väldigt vackra naturen. Jag hade en träningsvärk som hette duga efter mitt pass med en personlig tränare, men även jag (trots lite gnäll över smärtan i mina ben) orkade hela vägen fram. När jag äntligen kom hem till min förort igen så fick jag födelsedagstårta av värdfamiljen, kändes faktiskt som att jag var värd det också!

 

Min födelsedag avslutades på bästa sätt: middag i Darling Harbour med en god vän. Min födelsedag hade kunnat vara betydligt sämre, som Sara uttryckte det:
"Du hade kunnat ha snö."
Istället fick jag njuta av 32 grader, bra sällskap och en av världens absolut bästa städer.

 

Så ytterligare ett grattis, denna gång till min kära vän som också fyller år i dag.

 

Vi delar födelsedag, efternamn, nästan samma förnamn, har väldigt lika mellannamn, våra mammor hade samma efternamn som ogifta... Jag slutar nog där.

 

Grattis på 20-årsdagen, kära vän, och jag tycker fortfarande att du ska trycka in ett besök på Systembolaget i ditt pressade schema.

 

Så var dagen kommen.

 

20 bast. Jag får nu gå på Systembolaget, vilken grej! Här har jag ändå fått köpa alkohol eftersom jag är över 18 år. Jag får fira min födelsedag i stekande hetta!

 

Hur firar jag min födelsedag?

 

I förmiddags gick jag till mitt första läkarbesök någonsin (om jag var för liten för att komma ihåg eller förträngt det räknas det inte) och fick receptbelagd medicin till priset Sydney-Melbourne, tur och retur med flyg. För att rapportera lite hur det annars fungerar med sjukvård här; svenska medborgare som reser på annat visum än turistvisum (tror jag - kan hända att det funkar med alla visum) kan skaffa MediCare-kort. Om du får betala för sjukvården, vilket jag fick, kan du få pengar tillbaka om än det inte är hela summan. Tyvärr funkar detta inte med medicinerna, men det är absolut bättre än ingenting. Jag betalar ungefär 180 svenska kronor för mitt läkarbesök efter att jag fått tillbaka pengar från MediCare, vilket jag tror är billigare än ett läkarbesök i Sverige. Rätta mig gärna om jag har fel. Receptionisterna grattade mig så mycket på födelsedagen när jag kom ut och skrattade när jag svarade att receptet var det finaste jag fått i födelsedagspresent än så länge.

 

Sedan gick jag till gymmet och hade en, enligt mig, riktigt bra halvtimme med en personlig tränare. Sist jag hade honom var han riktigt dålig, men i dag... Wow. Alla har vi dåliga dagar, det hade han definitivt förra gången. Sist mina ben skakade så här mycket var efter att ha åkt skidor i Åre i påskas. Självklart fick jag en födelsedagspresent från mitt gym också, vilket jag visste att jag skulle få. Hade tänkt mig en vattenflaska eller ett hälsosamt mellanmål, men nej. En flaska mousserande vin, skål! Tycker mitt svenska gym kan lära sig från mitt australiska.

 

I kväll blir det middag ute med Sara, Sophie och en annan svensk tjej och jag sörjer inte ett dugg att jag inte får (får och får - jag kan, det är inte farligt, men det är inte bra heller) dricka alkohol... Vad jag sörjer är att jag inte får äta mejeriprodukter inom två timmar före/efter jag tagit min medicin. Choklad? Glass? Hallå?

 

I dag började pojkarna skolan igen och mitt liv börjar återgå till det normala. Det är väldigt konstigt med en skolstart i januari, men samtidigt väldigt logiskt med tanke på att de precis har haft sitt sommarlov. En sak är ny för detta skolår; 10-åringen har börjat på en ny skola. Han går nu på samma skola som 15-åringen och räknas nu officiellt till som en stor pojke (trots att han fortfarande går i Junior School) i mina ögon. Han var så otroligt söt i sin nya skoluniform när jag träffade honom i affären att jag inte kunde låta bli att rufsa till hans hår. Nu måste han ta bussen till skolan och det innebär att det är slut med att skjutsa och hämta honom, alternativt tvinga honom att gå till skolan så Mitch får en promenad. Inte sjunga med honom till radion i bilen... Sorgligt men sant, alla måste vi växa upp.

 

Och på tal om att växa upp. Jag har bara ett fåtal dagar kvar som tonåring. Åldersnoja? Ja. Jag vill inte bli vuxen.

 

Sedan kan jag meddela att livet som au pair inte alltid är lätt. Eller det är snarare inte alltid lätt att ha husdjur. De kan bära på sjukdomar som ringorm, en svampinfektion som gör att man ser ut som en prickig korv. Vem tror ni är värst drabbad? Jo, jag. Tack och lov ska den vara lätt att bli av med (fast jag kanske måste till läkaren om det inte reder ut sig snart, är som sagt värst drabbad) och det enda positiva är väl att jag inte har i ansiktet. Bara sisådär 15-16 stycken på armar, axlar och ben. Jo, man tackar och bockar!

Jag har märkt att jag har ett visst antal trogna läsare varje dag och jag tänkte därför försöka göra en liten undersökning för att se om jag når ut till min tilltänkta målgrupp.

 

Den här bloggen har jag främst för att min familj, min släkt och mina vänner ska kunna följa mig på mitt äventyr, men bloggen har egentligen ännu ett syfte.

 

Når jag min målgrupp? Finns det några blivande au pairer bland mina läsare? Föredetta au pairer? Nuvarande? Vilka är ni som dagligen kommer in och kollar?

Australiens nationaldag firades på Bondi Beach. Dagen började väldigt grå, tråkig och lite kall (bortskämd norrlänning som man är så är faktiskt 23 grader Celsius lite åt det kalla hållet) men slutade med strålande sol! Vi hängde på stranden, jag spöade Sara i luffarschack (hon kunde inte ens rita en korrekt spelbräda, oj oj) och avslutade kvällen med att grilla på gratisgrillarna uppe i North Bondi. En helt okej nationaldag med andra ord!

 

Ja, vad säger man? Underbart. Magiskt. Trångt. Varmt. Fantastiskt. En mycket bra kväll med Sara och Fanny, ångrar inte en sekund (trots trängseln) att jag åkte.

 

Värdpappa: "We've got a letter from Mim!"
15-åringen: "What?"
Värdpappa: "A Christmas letter från Mimmi!"
15-åringen: "Can I read it?"

Värdpappa: "Well, you can if you want to!"

15-åringen: "Oh, it's long!"

Värdpappa: "It's not that long! Only two pages."

15-åringen: "It's longer than all my school assignments combined! Stupid Mim."

 

Jag kan meddela att han log genom hela brevet och att han tog kort på slutet (parentesen, du vet). Själv satt jag (efter att ha läst det) och dreglade över det svenska frimärket. Men du skriver att du saknar Australien, så jag ska se till att njuta av min tid här och njuta så det räcker åt dig med.

 

Du är saknad i den här familjen, ska du veta. 10-åringen satt dock bara och tittade på t-boxen.

Har nu fått de professionella bilderna från surfcamp! Enjoy!

 

I dag drog Sara med mig på stan. Hon ville hitta nya kläder och jag kände mig illa tvungen att köpa nya flipflop (mina gick sönder på surf camp, berättar dock inte hur. Vill behålla min värdighet) och solglasögon. Eftersom ingen av oss ville äta hemma så satte vi oss på Nando's och åt finmiddag på lill-lördagen med värkande fötter. En bra, men lång, dag med Sara!

 

I går kväll (efter att jag brottats med tvättmaskinen) kom min värdpappa och knackade på dörren. 15 minuter senare befann vi oss hos våra otroligt härliga grannar och åt middag. Prat, prat och åter prat, skratt och även lite YouTube runt middagsbordet. En väldigt bra kväll blev ännu bättre när jag fick prata med min älskade farmor på Skype. Saknar er där hemma!

 

I morse när jag vaknade regnade det och dagen har varit grå och trist. Och vad gör man på grå dagar? Jag har inte aktiverat mig alls under dagen och måste säga att det var ganska... Utmattande. Man blir trött av att inte göra något. Därför bestämde jag mig för att utnyttja Cheap Tuesday på biografen och åkte därför för att se The Hobbit: The Desolation of Smaug! Verkar bli tradition att jag ser Hobbit-filmerna själv på bio... Men jag led inte och jag måste säga att denna var mycket bättre än första! Har höga förväntningar på den tredje och sista!

Helgen har definitivt varit en av de bästa under mina fem månader i Australien. Fredag eftermiddag lämnade vi Sydney bakom oss, hoppade på en minibuss och åkte till Bendalong som ligger ungefär tre timmar söder om Sydney.

 

Första kvällen var det bara mat och sängen som gällde, men vi pratade även lite löst om helgens planer. Sam, ledaren, nämnde den fruktade funnel-web spindeln och sa att man har 20 minuter kvar att leva om man blir biten. Vi hade 13 minuter till närmaste sjukhus. Levde lite farligt, jajamen.

 

Lördagen hade vi två surflektioner på två timmar vardera, vi matade gigantiska stingrockor (en sån som dödade Steve Irwin) och tog över barnens vattenpark. Kvällen avslutades med en eld på stranden, prat och allmänt mys innan sänggående. Vad som var mest spännande med denna dag var att Sara hittade en ganska stor spindel på vår tältdörr och när jag kollar så ser det misstänkt mycket ut som en funnel-web. Vad gör man? Jo, man hämtar Sam och nästan alla vuxna kommer och ska undersöka men när de kommer dit så är den borta. Jag hade definitivt de där 20 minuterna i huvudet när jag gick och la mig.

 

Söndagen innebar två nya surflektioner för den trötta kroppen och sista lektionen orkade jag knappt paddla och fånga vågorna. Men kul var det i alla fall och efter en snabb dusch så blev det hemfärd. Strax innan 21 klev jag innanför dörren och är nu dödstrött. Slänger in lite bilder från min lilla kamera som jag hade med mig men jag lägger ut de professionella bilderna jag köpt när jag får dem! Då får ni se att jag faktiskt står upp!

 

Vad ger jag för omdöme på lägret då? Fem av fem stjärnor, faktiskt. Visst, vi var lite för många (drygt 40 stycken uppdelade i två grupper varav en var enbart bara brasilianska studenter), men det är högsäsong. Vad kan man förvänta sig? Nästan alla pratade sitt modersmål (tyska och franska eftersom nästan alla var från Schweitz) och det hade varit roligt om gruppen inte varit så uppdelad. Jag och Sara umgicks mest med Lauren från England (Liverpool), Grant från Skottland, Jacki från Kanada och en till från England jag just nu glömt namnet på. Engelsktalande människor alltså. Om ni är i Sydney en längre tid så rekommenderar jag det av hela mitt hjärta. Personalen är underbar och det är en helt fantastisk upplevelse. Så pass bra att jag kan tänka mig att åka igen innan det bär av hem till Sverige.

 

Så var dagen kommen - i dag åker jag och Sara på surfläger 2,5 timmar söder om Sydney.

 

Hela helgen kommer vi surfa, mata vilda kängurus och papegojor och bara må väldigt bra. Vi kommer campa mitt ute i ödemarken nära vänliga surfstränder och om man litar på alla andra som skrivit om detta läger, videoklippen och bilderna vi sett så kommer det här bli årets upplevelse.

 

Fredag eftermiddag, Sydney-tid, lämnar vi storstaden och ger oss ut i bushen. Tillbaka beräknas vi vara sent söndag kväll. Kanske slänger jag upp ett inlägg då, men antagligen är jag för trött och ska då försöka få upp inlägget på måndagen, men vi vet ju alla hur det varit med min bloggning på senaste tiden.

 

Tvättat fyra tvättmaskiner.

 

Tränat.

 

Lagat middag.

Diskat undan efter middagen och efter familjens lunch.

 

Sett film (White House Down).

Kollat över packningen till surflägret.

 

Storstädat i rummet på jakt efter de sista sakerna till packningen till surflägret.

 

Ordnat med min godisgömma - alla au pairers skatt.

 

Insett att jag har samlat på mig massa skräp under mina snart fem månader i landet.

 

Märkt att tuggummin smälter i värmen i detta land.

 

Insett att min packning är alldeles för stor för en helg.

 

Börjat om med packningen på nytt.

 

Planerat att terrorisera Sara i morgon så jag får tips och råd med packningen.

 

Lämnat halva packningen utanför väskan i väntan på Saras hjälp.

 

Insett att mina solglasögon är, och förblir, borta.

 

Insett att jag glömt väldigt många viktiga saker till packningen.

 

Klockan är nu 23.41 Sydney-tid och jag planerar att sova.

 

God natt.

Eftersom Sara var ledig i dag och min värdpappa inte behövde mig så bestämde vi oss för att träffas i Dee Why. En dag på stranden och med SPF 50+ i ansiktet (och övertäckt ansikte i en timme) och jag ser ändå ut som om jag konstant rodnar. Efter att Sara varit jobbig och slängt sand på mig hela dagen (som om jag inte var sandig nog) gick vi och åt middag innan vi promenerade vidare för att lämna tillbaka nyckeln till huset som min familj hyrde.

 

En bra dag och det är skönt att komma ut från huset. Jag försöker ganska ofta hitta anledningar till att gå hemifrån. Promenader med Mitch, köpa saker på affären (ibland choklad, oops) och gå till gymmet. Det är inte så att jag inte trivs här för jag har verkligen en underbar familj, men det är påfrestande att bo på jobbet. Jag bor med mina chefer. Trots att au pair-livet är lite komplicerat är livet väldigt underbart.