Hela tjocka släkten är här, nästan i alla fall.

 

Pappa, pappas fru Sofia. Min syster E, mina "låtsassyskon" (de är som mina riktiga, därav citationstecknen) L och S (A jobbar men vi ses i morgon), As flickvän E med söta barnet S. Farmor och farfar. Sofias pappa B med sambo M.

 

Älskade folk.

Livet är ett äventyr. Därför får man tappa bort passet precis när man ska lämna hemmet. Jag säger inte att det är bra, jag säger bara att man får göra det. Det krävdes tre personer som letade och en fjärde hjärna att hitta det. Så kan det gå, men det kom ju med tillslut. Till mitt försvar var det ett helt logiskt ställe att ha passet på, i alla fall då. Sen kan man ju glömma att plocka fram det igen lagom till avfärd, det är ju helt frivilligt.

 

Det som är glömt är glömt, jag kan köpa allt i Australien utom ett pass.

 

I går: Lisa, morfar, morbror K med familj (J samt kusinerna A och E)

 

I dag: Mamma och M.

 

I kväll lyfter planet mot Stockholm, cirka 18.20 lämnar jag Piteå bakom mig. Sista rycket i packningen och städning av mitt rum. Allt känns väldigt konstigt.

 

Konstigt är det också att det är jobbigare att säga hej då till vänner än till släkten. Kanske beror det på att släkten alltid kommer få dras med mig på ett eller annat sätt, medan mina vänner väljer att stå ut med mig. All cred till dem!

 

Konstigast av allt är ändå att jag inte grät när jag sa hej då till min älskade mamma, eller till min mycket nära vän M.

 

 

Okej, nu gråter jag. Försenad reaktion.

I går fick jag alltså vara testpilot för upplevelsen Snorkla med sälar som Guide Natura erbjuder. Tyvärr var det inte lika många sälar som det brukar vara och sikten i vattnet inte den bästa eftersom det var kvällssol. Trots detta var det otroligt mäktigt att se ett sälhuvud sticka upp bara fem meter bort!

 

 

Så var fler avsked gjorda. Middag med R, E, A och M och jag fick säga hej då till alla utom M. Jag vet inte vad jag ska säga om det, inga ord kan beskriva det. Att stå och krama R utanför Chiliköket och skaka, gråta och skratta. Skaka av chocken att dagen är kommen och av undertryckta känslor, gråta av att man inser att man träffas för sista gången på väldigt länge och skratta för den tiden man faktiskt har haft tillsammans.

 

E körde hem mig och sen fick vi säga hej då (vi ses) i bilen, till tonerna av Hurts låt Wonderful Life. Även då flödade tårarna.

 

Jag har inget mer att säga annat än att jag är lyckligt lottad som har fått ha så grymma människor runt mig.

Att det endast är en vecka kvar till avfärd firar jag med att länka till min blogg på Facebook.

 

Så välkommen hit, Facebookvänner! Detta kommer vara en blogg om mitt liv i Sydney, en vardagsblogg helt enkelt. Om ni tycker att det är egocentriskt och jobbigt behöver ni inte läsa, men om ni är intresserade av kängurus, koalor, Sydney Opera House, Harbour Bridge, Bondi beach, andra stränder, sommarvärme och bara allmänt om kulturkrockar och resor, välkommen att stanna kvar!

 

Kommentera, engagera er, ställ frågor, lev om... Allt blir så mycket roligare då! Var inte blyga, jag kan spåra er IP-adress ändå.

Följ med eller stanna kvar, detta kan vara en chans att upptäcka världen genom mina ögon.

Fick en fråga av Signis som jag inte tror att hon är ensam om:

Inte för att va sån men dit bloggnamn kommer väl inte passa in så bra i australien? ;))

 

Som ni kan läsa i menyn till höger så betyder Terra Nivium landet av snö och det är sant att Australien inte riktigt är känt för sin snö. Jag kommer dock fortfarande från Norrbotten, Sverige. Det kommer inte ändras, och det här är en blogg om mig och mitt äventyr. Jag skrev det här inlägget i oktober 2012. Jag är inte alls intresserad av att byta blogg eller bloggnamn, så allt jag säger är;
Terra Nivium möter Terra Australis.

Som jag kanske har nämnt förut så älskar jag att skriva.

 

Den här bloggen är långt ifrån perfekt ur en skribents synvinkel, men jag älskar lite skönhetsfel. Jag älskar satsradningar för dramatikens skull och jag älskar personliga texter som verkligen har en personlig stil.

 

Det finns en person som har allt detta. Oh boy, vad jag skulle vilja kunna skriva som den här mannen. Oh boy, vad jag skulle vilja kunna väcka känslor och beröra som denna man gör.

 

Fredrik Backman släppte i höstas två böcker och den ena nådde ganska snabbt pockettoppen (när den väl släppts i pocket). Om ni inte vet vem han är så kan ni läsa lite kort här, och jag tycker dessutom att ni ska ge boken En man som heter Ove en chans. Jag skrattade redan på sida nio. Sen kan ni ju läsa kåseri-samlingen Saker min son behöver veta om världen (han skrev om Ove, en återkommande gestalt i hans blogg, men i väntan på att få den publicerad så hann han skriva bok nummer två). Jag har följt hans blogg från och till och ganska slaviskt nästan ända sedan han började på Café (jag har tappat bort den lite på sistone, förlåt) och det är ett rent nöje. Snart släpper han dessutom bok nummer tre, Min mormor hälsar och säger förlåt. 

 

Nämnde jag att En man som heter Ove ska bli film? Då gör jag det nu. Den ska bli film.

 

Men för att återgå till ämnet. Jag vill kunna beröra som Fredrik Backman. Om ni vill förstå vad jag menar så ska ni läsa detta inlägg som slog det svenska delningsrekordet på Facebook (och fortfarande har det?). Den spred sig som en löpeld. Om ni inte blir berörda är ni känslokalla.

Fick den här kommentaren från Sara för någon dag sedan:

Ohja! Klart jag vet vem du är, känns som jag känner dig typ så ofta som jag läser din blogg! 
Det här inlägget är så braaaa för övrigt. 
Kram

Jag vill bara göra ett officiellt svar. Det här värmde så otroligt mycket och jag går fortfarande runt och ler. Att något man skrivit uppskattas av någon annan är den bästa bekräftelsen för mig som älskar att skriva.

 

Funderade ett tag på att ta ett kort på min tomma, stirrande blick men kände att jag kanske skulle bespara er det. Den senaste tiden har jag jobbat, jobbat och jobbat, därför blev det tyst här. Sju timmar på fredagen, 14 timmar både lördag och söndag tar ut sin rätt. Sov som en klubbad säl i natt och steg upp halv tolv, vips så var den dagen borta!

 

Så vad har hänt? Jo, jag har varit tvungen att säga hej då till min mycket goda vän sedan årskurs sex. Och jag fick inte ens en hej då-kram, utan allt fick äga rum på Facebook. Hon är nämligen i sitt hemland Polen och kommer inte hem förrän den 16 augusti. Som ni kanske vet lämnar jag Piteå dagen innan. Jag försöker verkligen se det som ett "vi ses" men det är svårt, hon ska nämligen dessutom plugga psykologi i Polen (way to go, jag visste att du skulle klara det och jag är så glad för din skull!!!) så det här med att ses kommer inte kunna ske så ofta.

 

Känns som att jag bara babblar på, vad jag vill ha sagt är;
Vi ses. Jag vill inte säga hej då, hej då känns som att det avslutar vår vänskap. Så jag säger vi ses, jag kommer sakna dig och ja, du kan skryta om att du har en vän i Australien. Jag kommer sakna att skicka lappar med dig och att sitta och vara jobbig med dig på lektionerna. Om det är meningen att det ska göra så här ont i hjärtat vet jag inte hur mycket jag orkar med.

 

Den 21 juli fyllde R 19 bast. Så vad gör man då? Firar. När firar man? När man äntligen kan. Jordgubbstårta, tjejsnack och en otroligt mysig kväll med M och R stod på schemat.

 

I dag provpackade jag för första gången. Känns som att jag packade för en resa till Sibirien och inte Australien och känner att det är något jag verkligen måste jobba på.

 

Väskan jag har kommer från Burton och är en mjuk väska på hjul. Den rymmer 121 liter och därför kallar jag den min walk-in closet på hjul. Det bästa är att det är en "lifetime guarantee against manufacturer's defects" och att affären jag köpte den på byter skateboard-hjulen om de går sönder. Tom väger den 5,9 kg och med begränsningen på 30 kg betyder det att jag har 24,1 kg att röra mig på. Känns ganska bra ändå, bara jag nu packar ner rätt kläder.

Det känns som att tiden står stilla. Samtidigt känns det som om den rusar förbi snabbare än jag hinner se den. Låter det logiskt?

 

Jag har passerat "tre veckors"-gränsen och jag väntar på att mitt internationella körkort samt att mitt International Youth Travel Card (som man måste ha för att kunna använda Kilroys ungdoms- och studentbiljetter, samt att du kan få massa rabatter) ska ramla ner i brevlådan. Sedan har jag bara försäkringen som jag ska ta mig för att ringa och fixa. Just nu vill jag bara att allt ska vara klart, samtidigt som jag vill dra ut på tiden och fortsätta fixa och trixa.

 

Jag har inte ens påbörjat detta äventyr, inte på riktigt, och jag planerar redan nästa. Om jag inte tar mig in på linjen som tar mig till min framtidsdröm vet jag inte vad jag ska plugga, så varför göra det? Livet är ett äventyr och jag vill leva det. Jag är lika exalterad över det här äventyret som planerna jag har för tiden efter Australien. Det är äntligen nu jag kan börja leva.

Så var det exakt tre veckor tills jag lämnar Sverige, tre dagar mindre till jag lämnar Piteå. Känns hur fel som helst. I morgon fixar jag förhoppningsvis reseförsäkringen, skickar iväg blanketten om det internationella körkortet och köpa de sista presenterna. Tyvärr måste jag nog dessutom skicka in min kära iPhone på lagning eftersom den beter sig väldigt underligt och ingen återställning hjälper.

 

I fredags blev jag hux flux ledig, vilket firades med festival i stan med två vänner. Det blev en lugn kväll eftersom jag hade 12-timmarspass både lördag och söndag men jag hann med en ruskigt god BBQ-sandwich, två karuseller, lite häng i Kittelfjälls tält och en cider. Sammanfattar det hela med lite bilder och att det var länge sedan jag skrattade så mycket.