Le premier jour à l'ecole

Så var den gjord - första dagen i skolan.
 
10.30-12.45 på tisdag och fredag har jag franska, nivå B1, med ett gäng andra tjejer med olika nationaliteter (ingen svensk men väldigt många tyskor) och med en skön lärare som i dag kastade sin whiteboardpenna i mitt huvud (jag råkade tappa min penna så den föll på honom) och örfilade sig själv två gånger (eftersom han gissade fel på Österrike/Tyskland och USA/Kanada).
 
13.00-14.30 på tisdagar (notera bristen på lunchrast) tar jag mig från min inbrottssäkra byggnad där jag har franska till huvudbyggnaden för att ha ungdomslitteratur med Emelie och Lovisa. Där kommer vi bland annat läsa La Petite Sirène (Den lilla sjöjungfrun), lite poesi och kanske även Pippi Långstrump. I dag diskuterade vi dock olika ungdomsförfattare och böcker vi läste som barn och det var förvånansvärt många ickesvenskar som nämnde Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (Le Merveilleux Voyage de Nils Holgersson à travers la Suède).
 
Än så länge är jag riktigt nöjd med min skola - trots att min lärare inte kan första hur en svensk inte kan tycka om lakrits.
 

Père Lachaise - check

Så har jag fått checka av ännu en punkt på min bucketlist. I går, söndag, åkte nämligen jag och Emelie till den stora kyrkogården Père Lachaise där bland andra Oscar Wilde och Edith Piaf är begravna. Vi tillbringade ett par trevliga timmar på kyrkogården som tagit på sig sin höstskrud innan vi åkte till den indiska restaurang som vi bokat för kvällen - en restaurang vi inte kommer återvända till.
 
Père Lachaise - check!
 
Emelie försökte omfamna hela kyrkogården, gick så där men hon var glad ändå!

En fantastisk dag

En fantastiskt fin dag har gått. Fantastisk för att det har varit strålande väder (vem klagar på tshirt-värme när det nästan är oktober?), fantastisk för att jag har haft en bra dag med familjen och deras vänner men även fantastisk för att jag fick sluta hela dagen med middag i Saint-Germain-En-Laye med Lovisa. Dagen har bara sprungit förbi just för att den varit så fantastisk.
 

Lunch och shopping

Så har ännu en dag i Paris rusat förbi, en dag som bjöd på shopping (eller försök till det i alla fall), lunch, två goa vänner, jobb och strålande höstväder.

Rätt sida om veckan

Torsdag och nu är vi på rätt sida om veckan. Hela dagen har jag suttit och barnvaktat stenar (nåja, väntat på en stenleveratör om vi nu ska vara nogranna) och bråkat med den yngsta om att han ska göra sina läxor. Läxor som han avslutade först när pappan kom hem för att han fick det hett om öronen... Och jag trodde att man skulle lära sig från sina misstag? Pojken har nu blivit utskälld två dagar i rad och jag tror knappast att han kommer ha lärt sig något av sina misstag i morgon heller. Men vem gjorde det när man nio år?

 Throwback Thursday, Sydney med Sara. Åh vad jag saknar. Saknar så det gör ont.

Hej långa, långa onsdag

Så var du här igen.

Långa, långa dag.

Dagen hade dessutom varit roligare om barnen hade samarbetat, men icke. Det är sådant man får ta och nu har de dessutom fått en utskällning av sin mamma och pappa, något som förhoppningsvis leder till färre problem i morgon och alla andra dagar.
 
Nu är denna onsdag gjord i alla fall och det är en hel vecka till nästa! Det firar jag med filmmys i min ensamhet.

Te vid Gare du Lyon

I morse hade jag en extremt lat morgon, för ibland tycker jag att man får det. Jag kom mig inte hemifrån förrän vid 12 då jag tog pendeltåget och metron till Victor Hugo för att prata med min skola och betala resterande terminer. När det var gjort tog jag och Emelie återigen metron och pendeltåget för att förflytta oss. Efter ett misslyckat försök att hitta en sällsynt bakelse (ja, det är sånt man roar sig med här i Frankrike) satte vi oss med en kopp te på ett café i närheten av Gare du Lyon. En bra dag med en ännu bättre vän!
 
För att förbättra helhetsintrycket av dagen ännu mer så har jag haft änglar till barn hela dagen lång och fått massa bisous (kindpussar)!
 
Min fina Parisvän! Utan henne skulle jag vara vilsen, i Paris, i franskan och i livet.

Övernattning med mattema

I flera veckor (nåja, de veckor jag varit här i alla fall) har Emelie tjatat på mig om att jag ska övernatta hos henne (den kvinnan vill verkligen få mig i säng) och denna helg blev det äntligen av.

I lördags möttes vi i La Defense för lite shopping och när vi båda började bli gnälliga drog vi oss hem till henne. Vi var så less och gnälliga att vi faktiskt tog metron hela vägen fram till porten i stället för att gå vår vanliga promenad på 20-30 minuter.

Emelie började på en gång laga sin legendariska köttfärssås (den kan ni läsa mer om på hennes blogg) och jag var helt såld. En bolognese med indiska kryddor vars exakta namn utelämnas på grund av risken för plagiat och jag trodde att hon i hemlighet hade snott maten från närmaste restaurang med Michelinstjärna. Till efterrätt vankades det sedan chokladfondue med hallon, banan och vindruvor. Inte nog med detta, jag fick även den stora äran att inviga henne i min favoritserie; Doctor Who.
 
Efter en mycket varm natt vaknade vi och jag gick för köpa baguetten och croissanterna till vår traditionella söndagsbrunch med Disney, i dag var det Den lilla sjöjungfrun ett och två som tog plats på skärmen. Efter denna underbara brunch pratade vi om allt mellan himmel och jord och bara tittade på molnen som susade förbi utanför fönstret.

En helt okej helg med mattema om ni frågar mig.
 
Eftersom jag var för glupsk på lördagen får ni titta på Emelies blogg för bilder på köttfärssåsen med Michelinstjärna. Till och med här har jag hunnit äta upp mer än halva min macka innan jag fick fram kamerafunktionen på min telefon.

Parc des Buttes-Chaumont

I dag tog jag och resterande (nåja, nästan alla) medlemmarna av Bloggmaffian (Emelie, Nora, Johanna, Lovisa och Maria) oss till Parc des Buttes-Chaumont, en park som anses vara Paris vackraste. Här hade vi picknick och vandrade runt i den fina miljön innan vi var tvungna att dra oss hemåt för jobb. Tyvärr hade mitt värdbarn oturen att ramla och slå av två framtänder, något som var väldigt frustrerande då jag inte kunde skynda på tåget. Sliten krigare på elva år får bara äta flytande i en vecka...
 
Parc des Buttes-Chaumont - check på min bucketlist!
 

Ma chambre - välkommen in

Så var det dags! Här kommer bilderna på mitt rum här i Frankrike. Här finns allt jag behöver och lite till - en stor säng, fyra garderober (tre enkla med hyllor och en stor där jag kan hänga kläder), en byrå och ett skrivbord. Jag bor på nedervåningen, eller källarvåningen om man vill se det så, och har ett eget badrum och en egen toalett! 
 
Välkommen in!
 

Mercredi - onsdag

Onsdag, denna fruktade onsdag...

Tack och lov hade 11-åringen tennismatch i dag, en match som höll på i tre timmar och 45 minuter och därmed samlade massa publik som stod och applåderade. Att vi sedan fastnade i en bilkö på vägen hem gjorde att jag knappt hade någon tid alls med pojkarna och denna fruktade onsdag flöt på hur bra som helst. Det kan även ha berott på att 11-åringen var helt slut efter sin match...
 
Pizza stod på menyn till middag och pojkarna satt faktiskt snällt och åt på sina platser, en au pairs dröm! Nu på kvällen när pojkarna lagt sig har jag suttit och pratat med min värdmamma om allt mellan himmel och jord. Jag har även förstått hur bra jag har det; en värdpappa som har hur bra musiksmak som helst (vi satt och sjöng högt till Kaiser Chiefs i bilen i går), en snäll, kärleksfull och lättpratad värdmamma och två fina pojkar. Jag bor dessutom nära kulturstaden Paris... Ja, jag ska verkligen inte gnälla på tillvaron!

En vanlig dag

8.30
Min väckarklocka ringer och barnen börjar skolan. Jag behöver inte lämna dem på skolan om föräldrarna inte ber om det, något som är väldigt skönt då jag vaknar till ett tomt hus och kan rå om mig själv på morgonkvisten utan ungar som springer runt benen. Jag är då helt ledig fram till barnen slutar skolan.
 
15.30
Ibland ringer min mobil till vid den här tiden med, speciellt om jag bara är hemma på dagen. Det är mitt alarm som berättar att det börjar närma sig arbetsdags.
 
16.00
9-åringen slutar skolan och jag står utanför och väntar. Vi går sedan hem tillsammans (11-åringen tar sig hem själv), de äter ett gôuter (mellanmål) och börjar förhoppningsvis göra sina läxor utan tjafs. Det är sedan mitt jobb att underhålla dem fram till middagstid. Varje dag ska de spela sitt instrument (trummor för 9-åringen och 11-åringen spelar gitarr) i ungefär 10-15 minuter och ibland ska jag även skjutsa 11-åringen till tennisen (då följer självklart även 9-åringen med och det blir mitt jobb att underhålla honom på tennisen).
 
18.30
Vid den här tiden börjar jag vanligtvis tänka på mat om inte min värdmamma bestämt vad som ska lagas. Oftast värmer jag bara på rester eller gör något färdigt från frysen. Här är det också en kamp med att få pojkarna i duschen.
 
19.00-19.30
Middagsdags. Försöker hålla pojkarna i schack vid bordet och efter middagen närmar det sig läggdags (20.00-20.30), men då min värdmamma är hemma redan 19.30 är det sällan jag övervakar tandborstningen och nattar barnen.
 
Onsdagar är ett undantag då barnen bara går halvdag i skolan. Jag hämtar 9-åringen 11.30 och ansvarar sedan för lunch, läxor, aktiviteter och middag fram till 19.30 då jag slutar.

Maffiakväll

Lördagen var utan tvekan veckans bästa dag. Den började med ett Skype-samtal med en god vän som ganska direkt följdes av ett samtal med min mamma och syster. Runt 19-tiden mötte jag upp bloggmaffian, alltså svenskarna jag träffade på picknicken, för en filmkväll hos Emelie. Hade en riktig toppenkväll med de svenska fransyskorna, även den så kallade bloggmaffian!
 
Johanna gottade på sig...
 Delar av bloggmaffian! Från vänster: Nora, jag, Emelie, Lovisa och den nya tjejen Elin. Johanna tar bilden och Maria kunde tyvärr inte komma. Länkarna till deras bloggar ligger även i min länklista.

La Defense och utomhusbio

I fredags, dagen efter min otursdag, åkte jag till La Defense för att möta upp Emelie. Efter att ha löst allting med bilen med mina värdföräldrar var det nu dags att lösa nästa problem; tågkortet. Efter att ha stått kö i en kort evighet (Emelie fick evigheten att kännas kort i alla fall) fick jag ett nytt kort, en process som tog ungefär tre minuter! Lyckliga jag och hungriga Emelie gick sedan på jakt efter mat och vi utbrast båda i kör, ganska högljutt faktiskt:
"VAPIANO!"
Vi fick nämligen båda syn på den välkända röda skylten samtidigt och eftersom vi var sugna på italienskt styrde vi vår kosa ditåt. Efter ytterligare en lång kö fick vi äta pasta tills det sprutade ur öronen på oss, en bra uppladdning inför dagens arbete.
 
För arbeta skulle jag, barnen var underbara och jobbet var väldigt lätt då de hade sina kusiner på besök. På kvällen hade vi ett pizzaparty med fransk kladdkaka till efterrätt innan vi begav oss till en utomhusbio och hör och häpna! Det var en av mina favoritfilmer som visades, Les Choristes, eller Gosskören som den heter på svenska. Jag njöt fullt ut trots att det blev ganska kyligt på kvällskvisten.
 
Så här ledsen blev Emelie över att hon var för liten för att vara med på bilden på La Grande Arc.
Sista två bilderna är lånade av Emelie då jag råkade radera mina inklusive dem från utomhusbion.

Nästa stopp: avfyra en atombomb

Man brukar oftast säga att en olycka sällan kommer ensam och det verkar stämma väldigt bra.
 
I dag åkte jag till Montmartre med Maria, men på vägen till tågstationen märkte jag att mitt tågkort är borta. Puts väck, jag har letat överallt och detta innebär... Ja, det vet jag inte än. Men till Montmartre tog jag mig om än jag fick köpa lösa biljetter. Där såg vi Sacré Coeur, Moulin Rouge och kaféet Café des 2 Moulins som är med i filmen Amelie från Montmartre. Sedan fikade vi i 16:onde arrondissemanget innan vi gav oss av hemåt.
 
Det var här den andra olyckan skedde. Tennismatch stod på schemat och vi satte oss i bilen. Halvvägs dit säger det pang. På något sätt lyckades jag få en smäll på höger ytterspegel (ingen av oss fattar hur), och nu är det ett svart märke. Så här sitter jag, barnen är i säng och jag väntar på mina värdföräldrar så jag kan få min dom...
 

De franska onsdagarna

I Sverige kallas den lillördag, men här i Frankrike är den ökänd bland oss au pairer. Här går nämligen barnen halvdag på onsdagar och de allra minsta har hela dagen ledigt vilket innebär väldigt långa dagar för oss au pairer. För att förbereda oss på detta bestämde jag och Johanna oss för att ta en kopp te tillsammans, vilket vi gjorde efter att ha försökt hitta varandra i ungefär 20 minuter. Men te blev det och vi hade väldigt trevligt!
 
9-åringen hämtade jag klockan 11.30 och dagen har verkligen varit både ris och ros. Mer ris på kvällskvisten då både jag och barnen blev trötta. Jag överlevde dock min första franska au pair-onsdag och är mer förberedd inför nästa.

B1

Så var det förhatliga muntliga provet gjort. Nervös var jag, så nervös att jag trodde att jag skulle spy på läraren jag pratade med.
 
Det gick som förväntat också, alltså riktigt dåligt. Läraren frågade rentav om det var sant att jag skrivit texterna, men jag försökte förklara att jag knappt kan prata men är bra på att skriva franska. Jag svettades, skakade och mådde riktigt illa... Men till min förvåning och glädje placerade hon mig i B1! Jag och Emelie (som följde med som moraliskt stöd, tack fina du) fick dock order att bara franska med varandra så jag skulle få öva. Tisdagar och fredagar kommer jag alltså ha vanliga franskalektioner och tisdagar kommer jag även ha ungdomslitteratur! Så nöjd!
 
Nu när lyckoruset är över är jag dock rädd för att det ska vara för svårt. Att jag inte ska klara av B1... Den som lever får se!
 
 Bäst i Paris idag.

Min värdfamilj

Låt mig presentera min värdfamilj. Det spelar ingen roll hur många gånger ni kommenterar eller vilka hot ni kommer med, inga namn eller bilder kommer lämnas ut här på bloggen. Jag kommer heller inte berätta i vilken förort jag bor eller publicera bilder på huset (annat än mitt rum). Detta beslut har jag tagit själv för att värna om familjens privatliv.
 
Min familj består av min värdmamma och värdpappa, två väldigt snälla, kärleksfulla och omtänksamma människor. De är båda fransmän i grund och botten men pratar väldigt bra engelska båda två. De har två pojkar, mina värdbarn, som är 9 och 11 år gamla. Den äldre är ganska förnuftig och klok medan den yngre fortfarande har småpojksenergin kvar och älskar att kramas och ge kindpussar.
 
Familjen bor i ett hus som i skrivande stund är på väg att bli ett trevåningshus. Detta hus ligger i en förort cirka 20 minuter utanför Paris med tåg, något som både de och jag tycker är skönt då man får det bästa av två världar; småstadslivet där man känner varandra och hälsar på servitörerna som jobbar på restaurangen på hörnet och nämner dem vid förnamn, men samtidigt så finns storstadspulsen inte långt borta.
 
Jag har nu varit här i en vecka och en dag och börjar sakta men säkert känna mig mer och mer hemma. Rutinerna börjar falla på plats och jag vet ungefär var jag har pojkarna även om de driver mig till vansinne ibland. Jag har börjat inse att det är mitt hem och jag vet att det är här jag hör hemma, även hur tufft det än är ibland.

Fransk brunch och au pair picknick

Min dag började med brunch hos Emelie, en brunch som bestod av bröd och croissanter som vi inhandlat samma morgon, aprikos- och hallonsylt, färsk skinka, ost, tomat, gurka, te och apelsinjuice. Detta avnjöt vi till Disney-filmen The Great Mouse Detective, den första av många vi ska se tillsammans.
Min fina vän och värdinna
Efter brunchen började vi vandra och detta dök upp runt hörnet...
En promenad längs Seine
Till slut hamnade vi på en gigantisk au pair picknick...
Som drog till sig massa blickar, inte konstigt då jag uppskattar att vi var minst 200 personer.
Det fina svenska gänget jag träffade, från vänster: Emelie, jag, Maria, Johanna, Lovisa och Nora (Noras bild). Jag och Johanna bor faktiskt i samma förort, Lovisa inte långt från oss och även Nora och Maria bor åt rätt håll om än längre bort! Lovisa ska dessutom gå på samma skola som mig och Emelie.
Opéra som jag och Emelie passerade på väg till min tågstation.

Lördag 20140906

Helg, ljuva helg. Lördag dag tillbringades inne i Paris med Emelie, en person som jag fram till nu bara har haft en internetrelation med men som jag nu äntligen fick träffa. Vi möttes upp i hennes område, 16:onde arrondissemanget, och promenerade till hennes studio där vi pratade, pratade och pratade lite mer. Sedan följde hon med mig till min tågstation och på vägen bjöd hon mig på min första crêpes någonsin. Hon är en vän som jag är otroligt glad över att jag har här borta och ännu gladare är jag över att vi ska gå på samma skola. Samma klass återstår dock att se!

När Emelie sedan övergett mig i denna gigantiska stad bestämde jag mig för att följa Champs Elysées en bit, på den motsatta sidan som jag tidigare gick på, men jag vände ganska snart om igen då jag på kvällen skulle sitta barnvakt. Barnvaktandet gick hur bra som helst fram till läggdags då 9-åringen vägrade borsta tänderna som då somnade mycket sur på mig eftersom jag tvingade honom. Tur för mig att han älskar mig ändå,
 
Fina Emelie i hennes hoods!
Kommer jag någonsin bli less på denna utsikt?
Champs Elysées!

TGIF - Thank God It's Friday

Jag ska inte ljuga om min dag, eller försköna den. Dagen som började bra i min ensamhet förvandlades till ett helt helvete senare. Två pojkar som skrek, slogs och var hemska trots mina desperata arrête, stop it, tu vas à ta chambre... Efter många om och men (med ena pojken på rummet och den andra i vardagsrummet då de delar rum under ombyggnationerna) blev det lugn och ro... Hallelujah moment. Det här, trots att jag inte beskrivit det i detalj, var definitivt det tuffaste ögonblicket i min au pair-karriär. Att på grund av språkbrister inte förstå vad de bråkar om, att inte kunna medla och diskutera utan bara kunna slinka in med ett ord eller två här och då...
 
Mitt humör var långt ifrån i topp efter det här, men när mina värdföräldrar kom hem var pojkarna sitt vanliga glada jag och vi gick på restaurang. Japanskt blev det dagen till ära och jag måste nästan klassa det som den bästa sushin jag ätit. Man beställde in maten i ronder på ett papper, så man drog ett streck på de rätter man ville ha på rond 1. Om du sedan ville ha mer drog du nya streck på rond nummer 2 och så vidare. Väldigt god mat och dessutom väldigt trevligt. Skrattade väldigt mycket (speciellt då min värdpappa försökte få personalen att tro att jag var 10 år så jag skulle få barnbuffépris), pratade om James Bond och våra favoritfilmer (de blev väldigt förvånade över att två av mina favoritfilmer på topp fem är franska) och mycket annat. Har jag sagt att jag är glad över min värdfamilj? Om inte så vet ni det nu.

Första dagen med allvaret

Så var min första riktiga dag gjord och inte fick jag mycket gjort. Jag och mina springskor tog dock en runda tillsammans runt en av de många sjöarna i min förort. När båda pojkarna var hemma från skolan tog vi bilen till ett ställe där 11-åringen skulle spela tennis. Tyvärr blev det en förlust för honom, men definitivt en vinst för mig som lyckades roa 9-åringen under hela matchen. Några stenar och en hög med löv höll oss roade i säkert 30 minuter, sedan övergick vi till att gå skottkärra. Matchen blev väldigt sent, så sent att min värdpappa hann komma till tennisen vilket innebar att jag körde hem själv, gjorde en klockren fickparkering och sedan gick in för att börja med middagen. En middag då alla var samlade, hur mysigt som helst då det annars bara händer på helgerna.
 
Jag kan inte säga tillräckligt många gånger hur nöjd jag är med min värdfamilj. De är verkligen toppen! Barnen är otroligt fina och jag har redan hört "je l'aime" (jag älskar henne, även om det nu handlade om att jag valde rätt vinägrett). Jag älskar att bo där jag bor, lite utanför där man kan njuta av tystnaden och lugnet, men ändå ha så otroligt nära storstaden. Det är verkligen bara franskan som saknas, sen är jag i himmelriket.

Sista dagen innan allvaret

Så var sista dagen med mitt stora stöd, värdmamman, gjord. I morgon börjar allvaret med min första dag helt själv med pojkarna.
 
Så vad har då hänt i dag? Ingenting. Rien. Jag steg upp, åt frukost (som familjen låter stå framme, dukat och allt. Hur fint?) och några timmar senare hämtade jag 9-åringen och hans kompis på skolan. Ett tag hade vi huset fullt av ungar då vi hjälpte några familjevänner som inte kunde hämta sina barn, men när det väl lugnat ner sig och pojkarna hade varit hos läkaren gick vi till bilen och...
 
Jag körde för första gången i Frankrike! Inga dödsfall att rapportera och jag lyckades till och med fickparkera på gatan utan några plåtskador. På eftermiddagen och kvällen har sedan min kära lilla 9-åring varit här inne och lekt med bland annat min kamera, vilket resulterade i bilden nedan...
 
Draw me like one of your French girls...

En promenad i Paris

I dag tillbringade jag förmiddagen med familjen, allt började med en "liten lunch" (frukost på franska heter le petit déjeuner, alltså lilla lunchen) mellan två par ögon. Det var nämligen bara jag och 11-åringen hemma till en början innan min värdmamma kom hem efter att ha lämnat 9-åringen på skolan. Vi gjorde inte många knop på förmiddagen, men vid lunch hämtade jag och 11-åringen den yngre på skolan så han skulle få äta med oss.
 
Efter lunch åkte jag in till stan, där jag gick och gick och gick. Och fotade emellanåt. Hem kom jag inte förrän strax innan klockan 18. En bra dag!
 

Mon premier jour

Så har jag avslutat min första dag och är alldeles utmattad trots att vi inte gjort så mycket.
 
Pojkarna är underbara men riktiga energiknippen. Typiska pojkar med bus och stoj, full fart hela tiden. I dag har de och min värdmamma visat mig runt. Jag har fått se skolorna, biblioteket, posten, marknadsplatsen, tågstationen och många andra ställen. Jag och min värdmamma tog sedan en kopp kaffe och, som i mitt fall, te (som fick servitören att titta seriöst på mig och säga att man minsann inte kan dricka te) på ett kafé på marknadsplatsen. Detta gjorde vi med en färsk baguette som vi precis inhandlat på la boulangerie liggandes på bordet. Franskt, eller vad?
 
Efter lunch tog vi bilen och jag fick se tennisen innan vi körde till le skate parc (vilket jag tror alla kan lista ut vad det är). Där var vi i hela två timmar och under den franska höstsolen låg jag och min värdmamma på filtar på gräset och njöt, läste, chattade med vänner och halvsov medan pojkarna lekte. Sedan hem för en lätt middag, en middag där den äldsta faktiskt ansträngde sig för att prata långsamt (på order och påminnelser från sin mamma).
 
Jag är otroligt glad över min värdfamilj, pojkarna är så mysiga och mina värdföräldrar underbara (i dag kom exempelvis min värdpappa in i mitt rum och pekade ut alla IKEA-saker vilket fick mig att skratta och säga att jag känner mig som hemma). Tyvärr pratar jag mest engelska, eller egentligen bara engelska förutom något "oui", "merci", "moi aussi" och andra små ord. Jag är otroligt feg när det kommer till den muntliga franskan, men jag har bestämt för att mina första ord i morgon (efter bonjour) ska vara:
"Aujourd'hui, je vais parler francais." (I dag ska jag prata franska)
 
Internet är extremt långsamt, därför kommer inga bilder upp än och inte heller Skype är aktuellt. Min värdpappa ska dock ringa internetleverantören i morgon.

Au pair - hur gör jag?

Jag har fått många frågor om hur man åker som au pair, om man ska åka privat eller med förmedling och om hur mycket det kostar. Eftersom jag har erfarenhet av både Australien och Europa tänkte jag därför skriva en guide med 11 (för 10 är för main stream och jag kunde ändå inte krympa ner det till det) enkla steg om hur du gör och vad det kommer kosta dig. Denna guide kan användas till alla länder (med undantag för USA, läs under steg 3).
 
Steg 1 - Vill jag åka som au pair?
 
Medan vissa drömmer om au pair-livet i flera år så kan vissa andra komma på idén bara för att ha någonting att göra efter studenten. Vilket som så är det okej, så länge du är förberedd på vad livet innebär. Så låt mig förklara det närmare. Du kommer bo i en värdfamilj. Du kommer jobba åt dem och de du bor med kommer därmed vara dina chefer. Du ska ta hand om dina chefers absolut mest värdefulla ägodel/ägodelar. Du kommer råka ut för kulturkrockar, oskrivna regler och du kommer känna dig som att du alltid kommer i andra hand. Au pair-livet är fyllt av ris och ros. Du kan ha en fantastisk familj som du älskar av hela ditt hjärta och du kan hamna i en mindre bra värdfamilj som kan förpesta ditt äventyr (om du hamnar i denna kategori, stick. Lämna familjen. Det är ditt äventyr och du ska älska det.). Oavsett vad som händer måste du förbereda dig på att det är jobb som gäller, inte ett gratis sätt att upptäcka en ny stad och ett nytt land. Du ska vilja ta hand om barn som kan vara lika underbara som jävliga och du ska vilja bo i en annan familj. Kanske vill du inte ta hand om barn? Det finns massa andra sätt att upptäcka världen på; vanliga jobb, volontärarbete, backpacking... Välj det sätt som passar dig och inte alla de personer du hört om.

Steg 2 - Vart vill du åka?
 
Vilket land skulle du vilja upptäcka? Vilken kultur skulle du vilja lära dig mer om? Det finns massor av länder att välja mellan. USA, Australien, Storbritannien, Irland, Frankrike och Spanien hör till de mest populära. Läs på om länder, deras kultur och annat som kan vara viktigt att veta. Vad finns det att se och göra i ditt drömland? Och hur är det med din drömstad? Hur mycket vet du om den egentligen? Se till att ha lite kött på benen innan du bestämmer dig.

Steg 3 - Åka privat eller med förmedling?
 
Detta är en vanlig fråga. Om du vill åka till USA har du inget annat val än att ta kontakt med en förmedling, STS och Cultural Care är stora och pålitliga sådana. Till Australien är det vanligaste alternativet att åka privat just för att de har ett väldigt bra visum som du kan få utan att gå via en förmedling, men annars har Skandinaviska Institutet ett au pair-program till Australien. Men vad är egentligen skillnaden?
 
Om du går via en förmedling har du större säkerhet men även mindre frihet. Säkerheten i att om något går fel har du dem som kan hjälpa dig att komma på fötter igen, att deras familjer är kontrollerade (dock är du ändå inte garanterad en bra familj) och de har koll på alla detaljer. Om du däremot åker privat kan nästan vad som helst hända, vilket är lite charmen i det också. Du kan hamna i en värdfamilj som är helt underbar eller du kan hamna i en familj som inte behandlar dig helt rätt. Du får själv ordna allting. Om något går snett och du måste byta värdfamilj, ja, då är det också ditt ansvar. Min rädsla var just det att familjen skulle vara dålig, men på något sätt får man tänka sig ett worst case scenario; värdfamiljen är hemsk, du blir utslängd på gatan utan boende, vad ska du göra? Att hitta ett hostel, ny värdfamilj eller fixa flygbiljett hem är saker du skulle kunna ordna lika bra som en förmedling skulle göra.
 
Att åka med förmedling blir dessutom dyrare eftersom de kräver avgifter. Anmälningsavgift, extra dyrt visum om de assisterar dig i det, dyrare flygbiljetter... Ja, det är vissa saker som kan tillkomma i din slutsumma. Min kompis Teres åkte till Nya Zeeland och räknade ut att hennes au pair-år skulle kosta 6000-7000 kr mer om hon gått via en förmedling! Vad du än väljer är bra för dig, så länge du själv är nöjd och känner dig säker.

Steg 4 - Hitta värdfamilj.
 
Om du väljer att åka privat får du själv se till att starta en matchningsprocess. Det finns många olika sidor för detta, men den vanligaste är Au Pair World. På denna sida skapar du din profil och fyller i lite olika uppgifter (röker du, kan du jobba för en familj som röker, ålder på barnen, värdland och mycket annat). Vad som är extremt viktigt att tänka på när du fyller i denna profil är att inte ljuga och låtsas vara någon du inte är. För vad händer om du hittar på saker i din profil? Jo, du får en familj som passar din påhittade person. Var ärlig.
 
När profilen är klar är nästa steg att börja skicka meddelanden, intresseanmälningar, till familjer som matchar din profil. Dessa familjer kommer du hitta under Easy Find, snabbt och smidigt! Medan vissa får skicka meddelande efter meddelande till olika familjer (som jag fick när jag skulle till Australien) så får vissa meddelande efter meddelande från familjer utan att leta själv (i denna kategori tillhörde jag när jag skulle hitta min franska familj). Vilken kategori du än tillhör - ge inte upp. Det kommer vara slitigt, du kommer tro att du har hittat din drömfamilj och sen bom, så får du ett negativt svar. Processen kan vara lång eller kort - ingen matchningsprocess är den andra lik.
 
När ni skickat några meddelanden, kanske även mail, till varandra kommer nästa steg - Skype. Första Skype-samtalet kommer vara extremt nervöst. Det kommer kanske samtal två, tre och fyra också vara. Kanske alla, eller kanske inget av dem. Här är vi alla olika. Det är under Skype-samtalet du kommer få "känna på" familjen på riktigt för första gången. Din drömfamilj kan helt plötsligt vara hemsk, och den där familjen som verkade okej men inte mer kan vara helt fantastisk. Alla Skype-samtal ser olika ut. Vissa är som en arbetsintervju, vissa är mer som ett avslappnat samtal. Förbered dig för båda alternativen och gör frågor som är relevanta till familjen! Exempel på frågor kan vara:
  • Hur ser de dagliga rutinerna ut?
  • Hur är barnen? Intressen? Aktiviteter?
  • Måste du köra bil? Och hur mycket tillgång kommer du ha till bilen (dvs, får du använda den utanför jobbet?)?
  • Hur mycket får du i lön?
  • Hur kommer du bo? Eget rum är "ett krav", då du måste ha ett eget krypin, men har du eget badrum? Hur ligger huset/lägenheten i förhållande till affärer och staden?
  • Hur är lokaltrafiken?
Annars kan jag inte säga annat än lycka till!
 
Om du åker med en förmedling kommer de efter din ansökning skicka in dig i en matchningsprocess som liknar den process du har om du åker privat.

Steg 5 - Flygbiljetter.
 
Du har hittat din värdfamilj - grattis! Du ska nu boka flygbiljetter till ditt framtida värdland. Prata ihop dig med din värdfamilj... Vilken flygplats vill de att du landar på? Vilken dag? Någon tid som är bättre än en annan? Inga frågor är för dumma. Du har även ett val att göra - enkelbiljett eller tur- och retur?
 
Till Frankrike och andra europeiska länder skulle jag rekommendera att boka enkelbiljett. Vem vet om du ska göra en Eurotrip på väg hem? Biljetterna är dessutom så pass billiga att det inte spelar någon roll. När det kommer till Australien blir det lite tuffare. När du ska in i landet kan de nämligen kräva bevis på att du har en biljett ut ur landet eller att du har något de kallar "sufficient funds", alltså tillräckligt mycket pengar för att klara dig i landet och köpa en hembiljett om det skulle krävas. Denna summa brukar ligga på 5000 AUD, alltså runt 30 000 SEK. Jag har aldrig hört om någon som blivit kontrollerad, men för att jag skulle känna mig säker köpte jag en tur- och returbiljett. Problemet var då att jag var låst vid Sydney Kingsford Smith vid hemfärden. Vanligast är att köpa en enkelbiljett, många väljer att backpacka i Asien och flyga hem därifrån, en biljett de bokar när hemfärden närmar sig.
 
Prismässigt är tur- och returbiljetter billigare (min kostade 12 000, alltså 6000 per väg). Enkelbiljett kostar runt 7000, men du kan ha tur och hitta billigare. Sidor jag kan rekommendera är Skyscanner, Momondo och Kilroy, men alternativen är många! Se även till att boka biljetter i inkognitomode, webbläsaren sparar då inte cookies som hemsidorna använder för att pressa upp priserna på biljetterna du tittat på tidigare. De blir alltså helt plötsligt billigare eftersom de inte vet om du varit inne där eller inte. Kontrollera även att priset inkluderar bagage. Ska du åka inom Europa? Kolla SAS ungdomspriser, Stockholm Arlanda till Paris Charles de Gaulle kostar endast 399 kronor med serviceavgift (juni -14).
 
Steg 6 - Visum.
 
Ska du resa inom EU? Då behöver du självfallet inget visum med ditt svenska pass!
 
Ska du däremot resa till Australien eller Nya Zeeland behöver du ett visum. Detta heter Work & Holiday Visa och är giltigt ett år efter du kommit in i landet. Under din ettårsperiod kan du lämna landet och komma tillbaka så många gånger du vill! Detta visum har vissa krav, ett av dessa är att du måste vara mellan 18 och 30 år. Ett annat är att du bara får jobba hos samma arbetsgivare i sex månader. Kolla noga upp vad som gäller och fixa aldrig visumet hos någon annan är Australiens (eller Nya Zeelands) immigration! Visumet till Australien kostar runt 3600 kronor, Nya Zeelands är något billigare. Ett Visitor Visa till Australien är gratis men måste ansökas om (gäller i tre månader men du får inte jobba på det, det är dock bra att veta om din familj ska hälsa på), Nya Zeelands turistvisum är också gratis men kräver ingen ansökning innan. De kommer dock kräva att du visar upp en hembiljett i tullen!
 
Allt jag skrivit om visum är fokuserat på Australien. Allt detta kanske inte stämmer (förutom turistvisumet som jag har koll på) med Nya Zeeland och det är därför viktigt att du kollar upp vad som gäller på det visumet. Regler kan även ändras - håll dig uppdaterad!

Steg 7 - Försäkring.
 
Tyvärr kan olyckan vara framme i utlandet. Du kan bli sjuk, saker kan bli stulna... Vad som än händer så är det bra att vara förberedd! Din hemförsäkring gäller bara resans första 45 dagar och du måste därför skaffa en tilläggs- eller reseförsäkring. Kolla med olika försäkringsbolag, vissa har en specifik au pair-försäkring. Jag skaffade en vanlig reseförsäkring hos Länsförsäkringar till Australien och hos Folksam till Frankrike som täckte det mesta. De kostade runt 2600 kr styck.

Steg 8 - Tråkiga, nödvändiga saker att ordna med innan avfärd.
 
Läkarbesök, ta ut mediciner, besöka banken... Innan jag åkte till Australien gjorde jag denna lista att checka av innan avfärd. Den innehåller det mesta som man behöver göra innan avfärd. Jag lägger in den här i en liten utvecklad och förbättrad version:
  • Visum - till länder som kräver det. Läs noga igenom visumreglerna.
  • Flygbiljett - boka innan visumet då du behöver ange datumet då du anländer i din ansökan. 
  • Försäkring - jag valde Länsförsäkringar och Folksam, men det är ditt eget val.
  • Internationellt körkort - vissa säger att det är ett måste i Australien, vissa säger att det inte behövs och att det är onödigt. Ett internationellt körkort är en översättning av ditt svenska och kostar 250 kronor hos Motormännen, en billig försäkring ifall polisen skulle vara kinkig. Inom Europa behöver du inget internationellt körkort.
  • Fullmakt på banken - genom att skriva en fullmakt på din bank kan dina föräldrar göra saker som du annars bara kan göra själv. Ny bankdosa, nytt bankkort, överföringar, räkningar... Väldigt bra att ha om något skulle hända.
  • Meddela jobbet - har du jobb måste du självklart säga upp dig eller hur du väljer att lösa det med din arbetsgivare.
  • Resväska - här finns det många olika åsikter. Ska du backpacka? Vill du då åka med ryggsäck eller vill du ha en stor väska som du sedan byter ut mot ryggsäck? Jag valde att åka med en Burton-väska på 121 liter och köpa ryggsäck på plats.
  • Tandläkare - kan vara bra att besöka en sista gång.
  • Säga upp mobilabonnemang - ett mobilabonnemang som ligger och kostar massa pengar är onödigt. Skriv över till ett refill-alternativ eller säg upp helt och hållet.
  • Böcker - ta med någon enstaka bok. Böcker kan du köpa på plats och de tar dessutom bara plats i resväskan.
  • Foton - vill du ha foton på familj och vänner i ditt rum i ditt nya land?
  • Kopia på pass, körkort, visum och biljetter - mycket viktigt ifall något skulle försvinna.
  • Presenter till familjen - svåraste punkten. Köp något som är typiskt för Sverige. Det finns fina böcker om Sverige på engelska på både Adlibris och Bokus. Sweden A-Z och You know you are Swedish when... är bara två av dem. Till värdbarn/värdbarnen kan man köpa leksaker eller liknande, fråga föräldrarna eller tidigare au pairer vad de skulle rekommendera! Även svenska godsaker kan ges i present. Se steg 9.
  • Linser och mediciner - viktigt att komma ihåg om man inte vill vara halvblind och sjuk.
  • Adapter - till Australien behövs adapter men det är inte nödvändigt inom EU och Schengen. Ta med ett grenuttag så får du många uttag till mobil, kamera, platt- eller locktång eller vad du nu kan ha med dig.
  • Växla pengar - jag växlade online via Unimon, pengarna skickas då rekommenderat till närmaste uthämtningställe. Fungerade hur bra som helst. Du kan även ta ut via vanliga uttagsautomater i ditt värdland, kostnaden är nästan densamma.
Steg 9 - Presenter.
 
Till seden hör att du ger presenter till värdfamiljen och detta tycker jag är svårast. Vad tycker barnen om? Vad ska du ge värdföräldrarna? Ett tips är att prata med familjens nuvarande/dåvarande au pair! Vanligt är att man köper en bok om Sverige till värdfamiljen (se tipsen under förra punkten) och kanske något svenskproducerat. Om du ska till ett land med sträng tull måste du noggrannt läsa igenom vad du får ta med dig in i landet (i Australien är kött, nötter, frukt och annan mat omöjligt, men de kan även neka trä- och läderprodukter eftersom de också kommer från växt- och djurriket). Eftersom jag tycker denna punkt är så svår kan jag inte ge några konkreta exempel, använd er fantasi!

Steg 10 - Att komma fram.
 
Grattis, du har nu tagit dig till ditt nya värdland och din värdfamilj efter den långa processen. Det kommer vara tufft. Det kommer att vara en omställning. Språksvårigheter, nervositet, blyghet, allt kommer kännas konstigt. Några saker som kommer kännas konstigt är att våga ta mat ur deras kyl, frys och skafferi, sitta vid ett middagsbord med din nya familj, våga tillbringa tid med dem och inte gömma dig på ditt rum, säga åt barnen... Ja, listan kan göras lång. Men håll ut. På två veckor borde du känna dig någorlunda bekväm i alla fall. Men att känna sig riktigt hemma kan ta en månad eller flera! Ge inte upp.
 
Om värdfamiljen däremot är dålig och inte behandlar dig rätt ska du självklart inte stanna. Det är ditt äventyr och de ska inte förstöra det. Börja med att prata med dem, men om det fortfarande inte känns rätt kan du säga upp dig. Du måste dock ge familjen två veckor att hitta en ny au pair. Du har då även tid att hitta en ny värdfamilj, men om det inte känns rätt kan man alltid söka vanligt jobb, bara resa i landet eller helt enkelt ta sitt pick och pack och åka hem.
 
När det gäller hemlängtan... Vi får alla det, mer eller mindre. När jag kom till Australien längtade jag inte hem förrän efter tre månader då den första snön föll hemma. Jag trodde det var något fel på mig som inte hade hemlängtan eftersom det kändes som att många grät sig till sömns varje kväll. Vad vill jag säga med det här? Vi är alla olika och reagerar olika på förändringar. Därför kan jag inte heller ge dig några konkreta råd på hur du hanterar din hemlängtan. Du vet själv bäst vad som fungerar för dig.

Steg 11 - Hemfärden.
 
Så har dagen kommit. Hemfärden. Du har förmodligen ett helt fantastiskt år i ryggen och nu har det kommit till sitt slut. Du ska nu lämna det som varit ditt land, din familj och ditt hem bakom dig för att komma tillbaka där du startade. På något sätt känns hemfärden oftast tuffare, i bakhuvudet när du åker i början av året finns ändå vetskapen om att hemmet finns kvar, men nu när du lämnar ditt värdland och värdfamilj bakom dig... Ja, då är det slut. De kommer visserligen alltid, även om ni inte håller kontakten, finnas med på ett litet hörn eftersom du trots allt tillbringade en del av ditt liv där med dem.
 
Så ja, hemkomsten kommer också vara tufft. I början kommer du stå i centrum och alla kommer fråga hur ditt år har varit, men till slut så kommer alla frågor att upphöra. Du är inte speciell och spännande längre. Du kommer dig slå dig till ro hemma och förmodligen är det då, när du kommer in i alla gamla rutiner och vanor, som tristessen och saknaden slår till. Vad ska man säga egentligen? Gråt inte för att det är över, le för att det hände!