Fraser Island

Så är vi tillbaka i Rainbow Beach efter en helt fantastisk helg på Fraser Island, världens största sandö. Helgen har bjudit på många skratt, mycket goon, sand, dingos och ännu mer sand. Förstår inte hur jag ska kunna berätta om detta i skrift, inget kommer göra det rättvisa, men jag gör ett tappert försök.

Fredag morgon steg vi upp före tuppen för att äta gratis pannkaksfrukost och göra oss redo för vårt äventyr. Tre bilar på varje ledarbil, alltså fyra bilar totalt i varje karavan. I vår bil var det jag och Sara, två tyska killar (Julian och Tobias), en tysk tjej (Elsa), två killar från Israel (Ofiel och Jonathan, eller hur de nu stavar sina namn) och en kille från Holland (Daan). Bilarna lämnade hostelet vid 8.30 och jag började köra mot färjan ("I call it a barge because that's what it is, it's not a ferry or a boat, it's a barge." - biluthyraren). Det var helt magiskt att köra på stranden med havet på ena sidan, inga ord kan beskriva den känslan. I början var det så surrealistiskt men efter ett tag kändes det helt normalt. Första stoppet var ett ställe där vi åt en snabb lunch bestående av mackor innan vi fortsatte färden mot Lake McKenzie, en av hundratals sjöar på ön. Kritvit sand, turkost regnvatten och helt magiskt. Vår guide var extremt disträ och fruktansvärt rolig, han fick alla att skratta från första sekunden hela vägen in i mål. Jag tänker inte skriva ut alla hans påhitt här i bloggen eftersom de inte kommer ta sig väl ut (och för att inlägget skulle bli hemskt långt), men kan avslöja att det var mycket "gather around, humans, and I'll tell you a story". En av alla Jonesys historier handlade om campingen innan den blev dingosäkrad. En kille däckade och fyra aggressiva dingos började tugga på honom. I panik (och med stora köttsår och bara ett ögonlock) klättrade han upp i ett träd som tyvärr inte höll utan han föll ner och bröt armen... Efter den incidenten satte man upp stängsel runt området, tyvärr ledde det till att en kille inte hittade in efter ett besök på stranden så han övernattade i en grop i sanden för att undvika dingos...

Efter Lake McKenzie åkte vi till vår camping och festade "hela natten lång". Gänget från vår bil gick dessutom ner till stranden för att sparka i vattnet, precis som Jonesy sagt åt oss. I vattnet finns nämligen små självlysande saker som kommer från barriärrevet och när man sparkade i vattnet såg det ut som små diamanter.

Dag två, lördagen, blev vi väckta av Jonesy, vår guide. 07.00 började han spela på en didgeridoo, helt klart den mest australiska väckningen jag fått. Efter frukosten åkte vi till Champagne Pools, ett ställe där vågorna slår in på klipporna, forsar in och bildar pooler. Namnet kommer från skummet som bildas när havsvattnet forsar in, men som Jonesy uttryckte det: 
"It's called Champagne Pools because water flushes in, starts fizzing and it looks like beer."
Efter Champagne Pools åkte vi till Indian Head, en utkiksplats där Captain Cook såg aboriginerna för första gången och därför fick sitt namn (aboriginer kallades indianer förr i tiden, antar att fantasin flödade när man upptäckte nya delar av världen). Efter lunch åkte vi sedan till Eli Creek, ett ställe där färskvatten bubblar upp och vattnet är iskallt och kristallklart. Jonesy hade däremot ett annat namn för stället, hangover creek, och det var definitivt vissa som behövde det (dock inte jag och Sara även om det var ett skönt uppvaknande). Jonesy tyckte dessutom att det var jätteroligt att välja ut vissa tjejer som han kastade sig på och tryckte ner i det iskalla vattnet. Jag blev en av dem... Efter att ha blivit dränkt började vi flyta med strömmen till den lilla damm som bildades på stranden, otroligt härligt att bara ligga på rygg och flyta fram utan att behöva göra någonting! Eli Creek blev, tillsammans med Lake McKenzie, mitt favoritställe på Fraser Island. Efter Eli Creek stannade vi vid Maheno Shipwreck. Tyvärr kan jag inte historien bakom det vraket eftersom Jonesy inte kunde den, men det var något om Japan, Australien och andra världskriget. Eller som Jonesy sa:
"There's a big, rusty boat over there. Now go and take your pictures!"

Resten av kvällen bjöd på middag, mer fest, en promenad till stranden med våra fina vänner från England, en lång promenad till The Pennacles med nästan hela campingen (vi var totalt fyra ledarbilar, med tre bilar efter sig. Alltså totalt fyra bilar i varje gäng, och totalt fyra gäng... Min matematik får det till 16 bilar, 136 personer exklusive guiderna.)
Där låg vi och tittade på stjärnorna och bara mådde gott en stund innan vi gick tillbaka.

Dag tre, söndagen, blev vi återigen väckta av Jonesy. Denna gång hade han dock ingen didgeridoo utan väckte oss med historien om hur koalan tappade sin röst och gick runt och skrek som en koala bland våra tält. Denna dag åkte vi bara till Lake Wabby, en sjö som tar 30-40 minuter att gå till. Det var dock värt varje minut och myggbett (jag fick ca 50 stycken bara på vägen dit, utan överdrift. Jag har 19 bara på vänster axel). Sanddyner och en stor sjö med uppfriskande vatten, dessutom med små fiskar som äter den döda huden från dina fötter. Vi fick alltså lyxpedikyr helt gratis! Efter Lake Wabby var det dock dags att köra tillbaka till färjan för transport till fastlandet. Alla var helt slut och alla utom vår chaufför somnade i bilen. Väl tillbaka på hostelet hade vi en avslutningsfest med vår guide som bjöd på gratis drinkar. Vi däckade dock ganska tidigt, helt utmattade efter denna fullspäckade helg!

Enda bilden jag tagit med telefonen under helgen, på avslutningsfesten. Min namne Lina från Tyskland (vi ska på samma båt som henne i Whitsundays!), Louise från England, Sara, Natalie från England. Goaste gänget!

Rainbow Beach

Två timmars bussfärd ut till ingenstans. Här stannar vi dock inte länge, enda anledningen till att vi är här är faktiskt för att göra en tur till Fraser Island, världens största sandö.

I morgon hoppar vi in i bilarna, tar färjan ut till ön och blir borta tre dagar, alltså två nätters camping bland dingos. Vi kommer köra runt bland sanddyner, se skeppsvrak och bara ha otroligt roligt. Det finns ingen mottagning ute på ön, vilket innebär att det kommer vara total radiotystnad på två-tre dagar. Facebook, iMessage, blogg, allt.

Roger över, Roger ut!

Noosa

Oj oj, tiden bara springer forbi. Som ni kanske marker sa sitter jag pa en engelsk (eller om man ska vara kinkig - australisk) dator pa Peterpans vilket innebar att jag inte har de tre sista bokstaverna i det svenska alfabetet.

Vi har tillbringat de senaste dagarna har i den lilla staden Noosa. I gar tog vi bussen till Australia Zoo, krokodiljagaren Steve Irwins djurpark. Jag tyckte det var helt fantastiskt, det ar utan tvekan den basta djurparken jag varit pa om man tanker storlek (den ar alldeles lagom stor, lite mindre an Taronga Zoo i Sydney vilket bara ar positivt), shower och hur djuren verkar ha det. Jag har fatt klappa en koala (hehe, Johanna), kangurus, halla i en krokodil samt se det som aterstar av Irwin-familjen nar de matade krokodilerna. Formodligen kommer det en liten bildbomb, bade fran min telefon (lagger nog in bilderna i detta inlagg) och fran vara kameror nar vi ar tillbaka i Sydney.

Nu kommer vi snart fa domen har pa Peterpans - vi behovde fa hjalp med var bokning pa hostelet i Cairns och fick svaret att det ar nagot fel... Och han ville inte beratta vad som var fel... Ooops, nu kommer domen. Hors!

Brisbane

Så har vi lämnat Brisbane bakom oss.
 
En storstad, precis som Sydney, som fick oss att längta hem till vår välbekanta stad längre söderut i landet. En av oss, inga namn nämnda, bestämde sig för att längta efter London också.
 
Brisbane bjöd på sol, promenader i staden i både dagsljus och mörker, försök till shopping, utgång på hostelets pub och första middagen ute (även det på hostelets pub, 20 % är bra och ska utnyttjas). Min förkylning börjar äntligen bli bättre, även om jag snörvlar och har feber på kvällarna. Nu börjar vi dessutom komma till den delen av resan som jag verkligen sett fram emot, så nu gäller det att bli frisk (eller låtsas vara det i alla fall).
 
Titta, Ellen! Steampunk-kängurus!

Surfers Paradise

Två nätter har vi tillbringat här i Surfers Paradise och nu sitter vi återigen på bussen mot nästa destination, Brisbane.
 
Den främsta sysselsättningen vi har haft här i Surfers har varit sol och bad. I går på långfredagen (Good Friday som det heter på engelska) hade vårt hostel gratis BBQ och som backpacker tackar man aldrig nej till gratis mat!
 
Eftersom vi bara legat rakt upp och ner på stranden finns det inte mycket att berätta. Jag har dragit på mig en ordentlig förkylning men det ska verkligen inte få stoppa mig! Äter strepsils så jag får blåsor i munnen och hoppas på en bättre morgondag!
 

Byron Bay

I går kom vi fram till ett grått och regnigt Byron Bay. Efter att ha handlat, checkat in och kraschat på rummet ett tag gick vi ut på stan. Eller stan och stan... Huvudgatan. Lyckades få med mig enbikinitopp (ÄNTLIGEN, något jag letat efter sen jag kom hit i augusti) och en tröja. Till middag slog vi till med pizza för $5 (ca 30 kr) som vi intog vid stranden under fullmånens sken. Resten av kvällen var väldigt lugn då vi var helt slut efter bussresan.
 
I dag har vi var i Nimbin, en liten hippie-håla. Stället är väldigt litet, så litet att de 90 minuter vi tillbringade där var alldeles tillräckligt. Sedan fick vi gratis BBQ-lunch och innan hemfärden till Byron svängde vi förbi ett vattenfall. Nu i kväll ska vi ut och träffa Louise som råkar befinna sig här samtidigt som oss.
 
Förhoppningsvis bjuder Byron på bättre väder i morgon då det är sista dagen!
 

We're going on an adventure!

Så var väskan packad igen och jag har sovit i en ordentlig säng för sista gången på drygt en månad. Denna natt kommer istället tillbringas på en buss på en australisk motorväg.
 
Jag och min partner in crime är nu på väg norrut mot varmare breddgrader. Ett månadslångt äventyr som kommer bjuda på många aktiviteter och stränder har nu tagit sin början. Kanske kommer vi bara få uppleva cyklonen Ita om den inte skärper sig.
 
Hur som helst, äventyret har börjat!
 
Ja, pappa, jag har bagtagen kvar. Lev med det.

Sydney, Sydney, Sydney

Så var jag hemma igen.

"Hemma".

Eller hemma?

Sydney, Australien, är ju mitt hem för tillfället.

Tog mig genom tullen på rekordtid och jag ska inte ljuga. Det kändes extremt tryggt och välbekant att vara tillbaka här. Att sitta på tåget, gå till bussen... Ja, jag kände faktiskt till och med igen busschauffören!

När jag gick hem från bussen flinade jag hela vägen och kände verkligen för att studsa fram på gatan. Jag var på väg hem! Hem till en plats jag älskar, en familj jag älskar. Det kändes fantastiskt.

Jag har suttit och pratat med min värdmamma i över en timme och ligger nu i min gamla säng i mitt gamla rum. Otroligt tillfreds med livet. Sorry Sara, blir nog inte östkusten. Stannar här för evigt.
 
Jag ska nu ta itu med de drygt 1800 bilderna jag har från Nya Zeeland och förhoppningsvis hinna publicera vissa av dem innan jag drar iväg på nya äventyr!

Wellington - tillbaka där allting började

I morse steg jag återigen upp före tuppen och körde från Nelson till Picton (var det verkligen idag? Känns som två dagar sedan). Lämnade igen bilen och lagningen av stenskotten godkändes! Underbar känsla. Sen promenerade jag till färjan bara för att få veta att den var försenad på grund av höga vågor. Det var en lagom glad tjej som efter två timmars väntan fick borda färjan, men även denna gång klarade jag mig utan sjösjuka trots att jag inte mådde tipptopp!

Väl framme i Wellington checkade jag in på samma hostel som första gången jag var här. Samma stad, samma hostel, samma våning. Sedan gick jag med raska steg till Te Papa Museum of New Zealand där jag hann tillbringa en och en halv timme innan de stängde. Eftersom det är gratis är tanken att jag ska gå tillbaka imorgon och avsluta mitt besök innan jag åker till flygplatsen. 

Planen för kvällen? Eftersom jag inte ska köra i morgon ska jag ut och lyxa till det med middag och cider, sista kvällen i landet. 

Nelson

6 timmar och 14 minuter sa Google Maps. Sedan lägger man till ytterligare en timme eftersom Google Maps alltid underskattar, men 7 timmar och 45 minuter tog det mig från Fox Glacier till Nelson, då inkluderat mitt enda stop som var Pancake Rocks i Punakaiki.

Jag var framme 15 minuter före utsatt tid för lagningen av vindrutan. Efter en hel del tjorv så får jag inte en ny vindruta, utan de lagar bara stenskotten. Jag har ingen aning om biluthyrningsfirman kommer att godkänna det, det återstår att se. Just nu är jag bara väldigt less och trött på hela vindrutehistorien.

Min dag har inte innehållit annat än körning och jag har dessutom helt glömt bort att fota med telefonen. Detta måste därför vara det mest meningslösa inlägget, men ville mest bara visa att jag fortfarande lever och mår bra. Min dag är då i alla fall komplett efter gratis chokladpudding och glass på mitt hostel!

Konversationen när jag checkade in:
"What's your name?"
"Lina Carlsson."
"With that name you have to be Swedish!"
"How did you know!?"
"Oh, I've read a lot of books written by Astrid Lindgren and your name sounds like a character's from those books."

Enda bilden från dagen. En slumpmässigt utvald cola från en bensinmack. Texten märkte jag först på Smith & Smith, glasfirman. Och jag vet inte om jag höll med den texten just då.

Fox Glacier

Sakta men säkert tar jag mig norrut igen på Nya Zeelands västkust. Jag är nu i Fox Glacier för en natt, en liten håla som bara är känd för sin.. Ja, glaciär. I dag tog jag en tur till denna glaciär och meningen var att verkligen få komma hela vägen fram, men ibland blir det inte som man tänkt säg. Moder Jord hade andra planer. Fox River som rinner ut från glaciären bytte riktning och förstörde spåret, vilket innebar att vi fick hålla oss längre bort. På samma avstånd som alla andra turister. Så jag betalade för en guidad tur för att se samma sak som jag kunnat se själv, gratis. Men som sagt, ibland händer det oundvikliga. Jag hade otroligt roligt åt alla asiater som var imponerade av det kalla vattnet (+1 ungefär) och fotograferade sig med små isblock från glaciären. Det är is. Is. Ja, kul hade jag i alla fall!

I morgon ska jag upp tidigt för att köra till Nelson, en körning jag inte ser fram emot, men den måste göras...

Fox Glacier

Milford Sound

I dag har jag suttit på en buss i totalt 10 timmar för att ta mig till Milford Sound, en fjord som är helt magiskt vacker och inga bilder kan göra den rättvisa! Väl framme i Milford Sound hoppade vi på en båt som körde hela vägen ut till Tasmanska havet, och på tillbakavägen fick vi se delfiner leka vid båten! Kan inte med ord beskriva dagen, bilder säger mer än tusen ord. Och tyvärr får ni inte se alla bilder än då de är på kameran...

The Chasm, ett av de många stoppen längs vägen. Ni behöver inte vara oroliga, bussen stannade för fototillfällen hela tiden! Väldigt bra med tanke på naturen vi passerade.
Milford Sound!

Queenstown - the big day

Idag har jag fallit två gånger, men det är knappt så att jag vågar erkänna det ena fallet.

Ni som känner mig vet att jag är som Bambi på hal is på morgonen. Detta kan vara väldigt problematiskt när man har överslafen på hostelet. Jag tänker göra denna historia kort och censurerad för min stolthetsskull. Allt började med att jag tappade min telefon till underslafen. Eftersom jag hade ett alarm på och inte ville bli styckmördad av alla andra i rummet beslöt jag mig för att gå och få tag i den. När jag står på stegen (som inte sitter fast ordentligt utan vickar) så ramlar jag med ett brak baklänges och väcker alla i alla fall. Lite blåmärken och en skadad stolthet blev resultatet.

Fall nummer två var planerat sedan en månad tillbaka. I dag hoppade jag 134 meter rakt ut i tomma intet och hade ett fritt fall på 8,5 sekunder. Bungy jump stod med andra ord på schemat. Checkade in 9.30 i morse och klockan 10 gick bussen till The Nevis Base. Jag ska inte ljuga - jag var väldigt nervös. Alla hoppade på första försöket och jag kände en stor press, jag sa till alla att jag absolut inte skulle våga på första men alla svarade att det skulle jag visst. Och jag hoppade. På första försöket. Jag bara kastade mig ut och känslan när marken kom rusande mot mig går inte att beskriva. Det var absolut en av de bästa sakerna jag gjort i hela mitt liv, adrenalinet flödade och när jag väl stod uppe på plattformen igen skakade benen. Bilden av marken som rusar mot mig är fortfarande inetsad på näthinnan och jag hoppas verkligen att den stannar där. Mer bilder är de jag lägger ut här kommer och även videon! På grund av siffrorna på mina händer har nästan alla jag pratat med i affärer frågat om jag gjort bungy jump och hur det vad - yeah, it was awesome, var svaret varje gång.

Efter bungy jumpet gick jag och gjorde Queenstowns gator osäkra. Åt en Fergburger till middag - en legendarisk hamburgare som alla säger att man måste äta om man är här och ja, den var extremt god. Åt en Tropical Swine och konstaterade att ananas verkligen funkar på en hamburgare med bacon.

Är nu sen en tid tillbaka på hostelet igen och funderar på om jag orkar söka upp tjejen från England som välkomnade mig till att slå följe med henne till puben, problemet är bara att jag inte vet vilken pub och att jag ska upp tidigt imorgon för en tur till Milford Sound. Och att jag har en vindruta att betala.

Fler bilder och video kommer när jag är tillbaka i Sydney!
Free t-shirt!

Queenstown

"Stannar hon inte en längre tid på något ställe?" tänker ni nog, och jodå. Det gör hon. Jag har nu tre nätter att se fram emot i den fantastiska staden Queenstown!

Jag hade dock en liten olycka på vägen hit. Inte en bilolycka, jag är fortfarande frisk som en nötkärna, men på State Highway 1 körde jag förbi en gräsklippare som slungade in en sten i min vindruta. Ett stenskott som de inte tänker ta ansvar för och som försäkringen inte täcker. Jag tänker göra historien kort och säga att jag har en nätt summa pengar att betala för en ny vindruta när jag kommer till Nelson. Men vindrutan lagas inte gratis för att jag sitter och surar, det är bara mitt äventyr som förstörs så därför tänker jag försöka hålla samma goda humör uppe hela vägen in i mål!

På vägen till Queenstown passerade jag två helt fantastiska sjöar, Lake Tekapo och Lake Pukaki! Inga bilder gör dem rättvisa.

Suck och snyft. Förlåt att jag väckte och skrämde dig, pappa. Jag hade inte krockat med en Kiwi.
Lake Tekapo! Syns nog inte, men det är verkligen klarblått vatten.
Lake Pukaki, med Mt Cook i bakgrunden.

Christchurch

Christchurch, den jordbävningsskadade staden. Att jag faktiskt tog mig hit är dock ganska tur.

Historien börjar tidigt på morgonen i Wellington. Väckarklockan ringer 06.30 och bloggens huvudperson vaknar. Hon kämpar sig upp och blir oväntat pigg, hon har flyt i packningen och är ute från rummet lika tyst som en mus och i god tid. Sedan får hon dock stå och vänta i en evighet på att badrummet ska bli ledigt, vilket innebär att hon lämnar sitt hostel 07.42 istället för 07.30 som planerat. Hennes GPS visar att det är 4 minuters körväg till färjeterminalen och hon känner sig trots förseningen lugn inombords, ett lugn som snart ska växla till fullständig panik. Det lugn som hon en gång hade gjorde henne så självsäker att hon missar avfarten in till färjeterminalen. Vad som händer sen i denna historia kommer inte berättas i detalj då den innehåller en förmodligen väldig olaglig u-sväng. En u-sväng som dessutom var onödig då den tog huvudpersonen till fel färjeterminal. Hon var då tvungen att sitta i sin lilla Nissan Bluebird och skrika vid rödljusen då klockan tickade allt närmare 08.00, sista incheckningstid. När skyltarna sedan tog henne till rätt terminal en minut till godo fastnade hon bakom ett tåg, uppskattningsvis 30 meter från incheckningsbåset. Klockan tickar. Tåget kör långsamt framåt. Sedan backar det. Klockan tickar. Tåget kör fram och tillbaka, fram och tillbaka. De ord som sades i den lilla Nissan Bluebird som stod tätt bakom bommar har censurerats för känsliga läsare. Trots att chauffören i detta fall var medveten om att det var färjans tåg och inte huvudpersonens fel så var hon spyfärdig av stress, panik och nervositet. Men checka in fick hon till slut, och mannen i båset skrattade vid åsynen av hennes panikslagna ansikte. Sedan väntade bara nästa äventyr, att köra ombord på den gigantiska färjan utan att krocka i någon av de andra bilarna som stod tätt, tätt intill. Även detta lyckades huvudpersonen med som sedan kunde gå upp på däck för att vinka hej då till Wellington för denna gång och för att sedan gå ner till en av loungerna och somna utmattad på golvet.

Huvudpersonen har efter det kört av färjan i Picton och tagit sig hela vägen till Christchurch med några få stopp längs vägen. På ett stopp fick hon se en sälkoloni, på ett annat fick hon se ett välkänt gyllene M. Till Christchurch tog hon sig utan problem och de enda problemen hon hade var att hitta i staden där alla gator är avstängda då de är skadade från jordbävningen (februari 2011) och att hitta sitt rum på hostelet. Till en av sakerna behövde hon fråga om vägen, men det var inte den första. Nu ligger hon här efter en kvällspromenad i staden, väldigt nöjd med att ha klarat av dagens alla utmaningar.

OINK OINK!
Den välkända kyrkan på Cathedral Square, skadad av jordbävningen 2011.
Ett köpcentrum byggt av containers.

Wellington omgång två

Så var jag i Wellington. Igen. Och återigen bara för en natt. I morgon bitti tar jag färjan till sydön för att besöka Christchurch, Queenstown och Fox Glacier.

I dag har jag för det mesta bara kört, men inledde dagen med ett besök på Wai-o-tapu, ett ställe där de har en aktiv gejser, svavel- och lersjöar och massa annat. Helt klart värt ett besök, glad över att jag åkte.

På väg ner till Wellington passerade jag även en stad/by som heter Dannevirke, precis som det låter så är det danskarna som slagit sig ner där! Riktigt kul att passera!

Bilden gör inte färgen på denna sjö rättvisa! Den var verkligen neonfärgad.

Rotorua

I dag har det verkligen varit fullt upp. I morse steg jag upp tidigt för att ta en buss till Hobbiton, platsen där de spelade in Lord of the Rings och The Hobbit. Jag kände mig lite som en nörd då vår guide frågade vad Bilbo säger när han hoppar över staketet och springer efter dvärgarna i första filmen och jag var den enda som svarade... Plus att jag fick ett löv från låtsasträdet som står över Bilbos hus (stammen är riktig, men låtsaslöven är importerade från Taiwan och fastsatta en och en). Allt avslutades med en drink (äppelcider eller öl) på Green Dragon, puben/tavernan som är med i filmen.

Väl tillbaka i stan gick jag rakt in i receptionen på mitt hostel och bokade Zorbing. Vad är det? Jo, det är en plastboll med en mindre plastboll i. I den mindre plastboll är det vatten (om du väljer att ha det) och sen sätter du dig där inne tillsammans med vattnet. Sen rullar denna boll nerför en sluttning (banan jag åkte på var 250 meter och Nya Zeelands längsta). Det låter helt sjukt och det var det också. Hur kan det vara roligt? Jag frågade mig själv den frågan, men eftersom jag fått order om att testa från Teres var jag bara tvungen. Jag tackar och bockar för tipset, jag skrattade hysteriskt hela vägen. Riktigt roligt!

Han som knuffade mig ner för sluttningen (jag skulle förresten få en gratis t-shirt om jag stod hela vägen, klarade två-tre steg) tipsade om att jag skulle åka till Redwood Forest vilket jag självklart gjorde. En timmes promenad i en stor skog bland enorma träd, otroligt fridfullt.

I morgon ska jag titta på en gejser och lite svavelrika sjöar innan jag kör hela vägen till Wellington!

In a hole in the ground there lived a hobbit. Not a nasty, dirty, wet hole, filled with the ends of worms and an oozy smell, nor yet a dry, bare, sandy hole with nothing in it to sit down on or to eat: it was a hobbit-hole, and that means comfort.
Skål från Green Dragon!