Ett ämne som borde lyftas
I dag är den den 12 september, den andra torsdagen i september, och här i Australien kallas den här dagen R U Ok? Day. Meningen med denna dag är att vi ska påminnas om att regelbundet fråga nära och kära om de är okej, om de mår bra.
Visserligen är varje dag en speciell dag på ett eller annat sätt. Vi har mors dag, fars dag, internationella ungdomsdagen... När man bor utomlands inser man exempelvis hur konstigt det är att vi svenskar har dagar då vi firar mat. Så varför ska depression inte få samma uppmärksamhet som kanelbullen? Psykisk ohälsa är ett ämne som det pratas alldeles för lite om.
Det har nu gått närmare fyra månader sedan en person som står mig väldigt nära fick sin diagnos. Ännu längre sedan jag först fick veta hur dåligt denna person mår. Det jag tänker skriva nu kommer låta klyschigt eftersom det är precis som det står i böcker, men det är sant. Leendet nådde inte ögonen och det gjorde ont i mig. När man har känt en person så länge som vi har känt varandra så märker man en skillnad. Skrattet är inte detsamma och leendet är påklistrat.
Att bära på detta var tungt. Jag tänker inte ljuga eller censurera om hur detta påverkade mig, för jag påverkades enormt mycket. Jag önskade att jag hade frågat denna person hur den mådde, att jag hade märkt något tidigare. Jag sov dåligt. Jag hade svårt att klara av skolan. Jag kunde inte fokusera på mina skoluppgifter. Försök själv att sitta och skriva ett prov i religion när tankarna är hos en deprimerad person. Det går inte att få en röd tråd, det går inte att fokusera. Jag var ensam kvar i klassrummet i slutändan, mitt sista gymnasieprov med en lärare som jag tyckte väldigt mycket om. När jag gick för att lämna in provet funderade jag länge på om jag skulle säga som det var. Hur jobbigt det var och hur jag bara ville bryta ihop. Men jag sa ingenting, jag vågade inte. Jag ville inte skylla ifrån mig, det kändes inte som att jag hade en anledning till att ha skrivit ett dåligt prov. Gång på gång tänkte jag hur lätt det skulle vara om folk bara frågade. En lärare eller någon annan utomstående vuxen eftersom jag inte var redo att prata med mina föräldrar. För hur inleder man ett samtal om psykisk ohälsa?
"Jo förresten, jag mår dåligt. Jag är olycklig."
Visst är det ganska skrattretande? Det är ett ämne som är tabu att ta upp själv, men om någon skulle fråga mig när det var lugnt och stilla så hade det varit annorlunda. Jag hade berättat.
"Jo förresten, jag mår dåligt. Jag är olycklig."
Visst är det ganska skrattretande? Det är ett ämne som är tabu att ta upp själv, men om någon skulle fråga mig när det var lugnt och stilla så hade det varit annorlunda. Jag hade berättat.
Jag har själv fått kämpa, men inte som min närstående. Efter något som kan liknas vid en vinterdepression hade jag länge problem med panikattacker. Den sista, stora panikattacken hade jag den 29 maj 2012. Jag har fortfarande svårt att klara av vissa saker på grund av ångest. Jag kan inte åka till ställen där jag inte vet var ingången är, jag får fullständig panik om jag kör lite vilse, jag kan inte ringa telefonsamtal till företag eller personer jag inte känner tillräckligt väl... Listan kan göras lång. Bara att skriva detta inlägg är ett stort steg för mig, jag berättar självmant om en mörk del av mitt liv. Jag tar upp ett ämne som många helst undviker att prata om.
För en dryg vecka satte sig min värdmamma med mig. Vi pratade om ditt och datt och helt plötsligt ställde hon mig frågan:
"Are you happy?"
Är jag lycklig? Vad är lycka? Måste man vara lycklig varje stund, varje minut, för att kalla sig lycklig? Euforisk? Nej. Jag har mina sämre stunder. Jag grämer mig över saker, stort som smått, jag är trots allt mänsklig. Men när min värdmamma frågade detta var svaret ändå självklart:
"Yes. I'm very happy. I'm so glad to be here with you."
För jag befinner mig över 15 000 kilometer från min hemstad, min trygghet, men jag mår bra. Jag är lycklig. Jag bor hos en familj som jag trivs väldigt bra hos, så bra att jag är ledsen över att jag bara har fem månader kvar. Det är över ett år sedan min senaste panikattack och inte ens när jag lämnade Sverige kan jag säga att jag mådde dåligt trots en del tårar.
Jag mår bra, men det finns personer som inte gör det. Personer som inte kan ta upp det själv, precis som jag. Det är en fråga, en enkel fråga till nära och kära. Ställ den med allvar, inte bara i förbigående. Lyssna utan att döma, men respektera om denna person inte vill prata om det. Om personen berättar att den mår dåligt, uppmuntra den till att söka hjälp. Och det sista, viktiga steget: följ upp. Hur gick det?
"Are you happy?"
Är jag lycklig? Vad är lycka? Måste man vara lycklig varje stund, varje minut, för att kalla sig lycklig? Euforisk? Nej. Jag har mina sämre stunder. Jag grämer mig över saker, stort som smått, jag är trots allt mänsklig. Men när min värdmamma frågade detta var svaret ändå självklart:
"Yes. I'm very happy. I'm so glad to be here with you."
För jag befinner mig över 15 000 kilometer från min hemstad, min trygghet, men jag mår bra. Jag är lycklig. Jag bor hos en familj som jag trivs väldigt bra hos, så bra att jag är ledsen över att jag bara har fem månader kvar. Det är över ett år sedan min senaste panikattack och inte ens när jag lämnade Sverige kan jag säga att jag mådde dåligt trots en del tårar.
Jag mår bra, men det finns personer som inte gör det. Personer som inte kan ta upp det själv, precis som jag. Det är en fråga, en enkel fråga till nära och kära. Ställ den med allvar, inte bara i förbigående. Lyssna utan att döma, men respektera om denna person inte vill prata om det. Om personen berättar att den mår dåligt, uppmuntra den till att söka hjälp. Och det sista, viktiga steget: följ upp. Hur gick det?
Psykisk ohälsa är tabu, men det borde inte vara det. Var och varannan person mår dåligt, det är vanligare än vad vi tror. Fråga, lyssna och finns där för dina nära och kära.
Uppmana folk till att fråga och lyssna. Vuxen till vuxen, ungdom till ungdom, barn till barn. Person till person. Läs mer på R U Ok?s hemsida.
Marianne skriver:Sånda kloka ord du har satt på pränt! Jag följer din blogg varje dag, men är dålig på att kommentera. Men som sagt inte en dag utan Terranivium!!
Svar:
Lina Carlsson
