En månad

Så har dagen kommit. Det är nu en månad sedan jag kom hit. För exakt en månad sedan vid den här tiden var jag på flygplatsen och skulle träffa min värdfamilj för första gången.
 
Tiden har gått fruktansvärt fort. Jag har varit här lite över fyra veckor men exakt en månad. Kanske är det dags att ställa sig själv frågan.
 
Saknar jag Sverige?
 
Om jag svarar nej på den frågan ljuger jag. Sverige är bekvämligheten, jag vet hur allt funkar och jag kan de oskrivna reglerna. Jag saknar de stickade tröjorna och jeansen, ullkappan och sjalarna. Jag saknar mörkret som man kan tända stearinljus i och glädjas över att man är inomhus i värmen istället för utomhus i höstrusket. Jag saknar redan nu den vita, fluffiga snön, skidåkningen och den uppfriskande kylan som biter i kinderna. Men innebär det att jag vill tillbaka till mitt hemland?
 
Nej. Det vill jag inte. Inte än, jag är inte redo. Jag har många höstar och vintrar i bagaget och många fler att avnjuta i det svenska landskapet. Jag har fler snöänglar att göra i framtiden och fler dagar på skidanläggningar. Jag har varit här i en månad och jag vill vara här i ännu fler. Jag vill bo i denna familj i minst fem månader till, jag vill vistas i landet ännu mer.
 
Australien och Sydney är allt jag har föreställt mig och så mycket mer. Det säger en hel med tanke på att jag inte har upplevt mycket mer än vissa delar i min förort och bara en bråkdel av storstaden. Att vara turist (jag ser mig fortfarande som turist eftersom jag inte kan låta bli att ta ett kort på Operhuset så fort jag ser det) på denna sida av världen är så lätt.
 
Alla är trevliga och hjälpsamma. Artigheten är en självklarhet, berättade jag om när jag var på ett café och tillbringade tid till att räkna ut hur jag skulle bli av med flest mynt och en gammal dam kom fram för att fråga om jag behövde låna pengar? Här säger du tack till busschauffören innan du kliver av bussen och den första tanken som slår dig när någon ler åt dig på gatan är inte att de har rymt från en psykklinik. Det är bara några anledningar till varför jag älskar att vara här, min värdfamilj tänker jag inte ens ta upp igen. Jag har sagt hur nöjd jag är med dem förut.
 
Så ja. Och nej. Jag saknar Sverige, men det är ingenting jag går och tänker på. Jag tänker inte ens, förlåt för detta, på hur jag saknar mina nära och kära. Det finns självklart där i bakhuvudet, ibland tänker jag att;
"Åh, det här måste jag berätta för mamma och E när jag kommer hem!"
Men det kan jag inte. Men jag kommer att kunna göra det.

Jag kommer tillbaka till Sverige. Tiden i Sydney är nuet, det finns här och nu och lika snabbt som det kom kommer det vara förbi. Så länge jag inte funderar på saknaden håller den sig djupt under ytan och där kan den få stanna. Jag tänker njuta och inte analysera den. Om, eller när, den slår till med full kraft så tar jag itu med det då. För tillfället är jag glad, lycklig och nöjd här borta.
 


Kommentera

Namn
Kom ihåg mig?

E-postadress (publiceras ej)


Webbplats


Kommentar