Timmar, minuter och sekunder
Tidsinställt inlägg.
Nu är jag på väg till flygplatsen för att hämta upp min mamma och syster som ska vara här, på samma sida om jordklotet som mig, i två och en halv vecka.
För över fyra månader sedan kramade jag min mamma för sista gången. Några dagar senare hade jag ett tårfyllt farväl på Arlanda med min pappa och min syster. Ni vet hur det är i filmer, när huvudpersonerna håller handen så länge de kan men till slut tvingar avståndet dem att släppa taget. Så var det med mig och min syster i kön till säkerhetskontrollen.
Fram till nu har det inte varit alldeles för jobbigt att vara utan min familj. Jag har Skype, jag har iMessage, vi hör av varandra nästan dagligen. Jag har underbara vänner som alltid finns här för mig.
Men det har aldrig varit så jobbigt som nu när återföreningen är nära. Det är som när man är ute och reser; så fort man får kontakt med hemresan, packar väskan och börjar bege sig så kommer hemlängtan. Varje gång jag tänker på att jag snart kommer få höra deras röst utan att den färdas mil efter mil elektronisk väg, att jag kommer få krama dem och ha fysisk kontakt med dem så pirrar det i magen som om tusen fjärilar flaxar med vingarna.
Jag har räknat månader, jag har räknat veckor, jag har räknat dagar. Jag är nu nere på timmar, minuter och sekunder.
Och det känns som att dessa bara släpar sig fram.
Las chicas Carlsson återförenas!
