Busy day

Busy, busy day.
 
På förmiddagen började jag och värdmamman förbereda poolen för våren. Och vet ni vad? När jag och min värdmamma hade Samtalet med stort S, alltså om spindlar, sa hon följande:
"Put it in a perspective, during my years here, it's probably 27 or 28 years, I've seen three funnelweb spiders and one redback spider."
Så på 27-28 år har hon alltså totalt sett fyra giftiga spindlar. Jag har varit här i mindre än två veckor... Jag har sett två. Två funnelweb spiders var nämligen i poolen, och de är riktigt giftiga. Nu tänker ni säkert att det inte är så farligt, de var ju i vattnet! Men vet ni vad? De överlever det. De spelar bara död! Dresserade mördarspindlar! Smarta mördarspindlar! Jag vet inte vart jag ska ta vägen! Men nu vet jag det i alla fall, gå aldrig nära en spindel i vattnet i tron om att den är död. Det kan bli din död (okej, det var lite väl dramatiskt, men det kan orsaka dig mycket smärta).
 
Från och med lunch har vi suttit i bilen. Först bar det av till Warringah Mall (gigantiskt och jag gick faktiskt inte vilse en enda gång) och jag lyckades få hem ett par skor (vita, vanliga tygskor som jag kan smutsa ner hur mycket som helst eftersom de kostade $8, alltså 50 svenska riksdaler), ett iPhone-skal med Florence + The Machine som motiv och väldigt många kalorier i form av en double chocolate muffin och en chokladmilkshake. Lite äckligt när man tänker på det så här i efterhand, men det var ju lördag!

Efter det skjutsade vi pojkarna till dojon där de skulle träna inför en Taekwondo-demonstration. Jag och min värdmamma pratade om att vi ska försöka få en bra deal för mig så att jag kan börja utöva kampsport! Skulle vara väldigt roligt faktiskt, trots att jag är en lagsportsmänniska i grund och botten.
 
Medan min värdmamma fick massage myste jag på hemma, matade katterna (glömde dock hunden, woops!) och bara mådde gott. Dessutom brände jag nog några få kalorier när jag gick uppför den galet branta backen (vi pratar alltså värre än Durrnäs-backen hemma, mycket värre) till och från stället där hon fick massage. Sen plockade vi upp pojkarna, åt middag på KFC (Kentucky Fried Chicken, alltså ännu mer fett även om jag nog var hälsosammast i gänget med en BBQ Bacon Roll). Inte långt från oss var det en fun fair (ni ser, min svenska börjar redan överge mig, hur ska detta gå? Tillfälligt nöjesfält blir nog den korrekta översättningen) där det skulle vara fyrverkerier. Helt galet var det! Riktigt fint! Så jag (och min familj som kommer hit) kommer verkligen ha något att se fram emot på nyår!
 
Kvällen avslutades med en tur till flygplatsen för att hämta min värdpappa som äntligen är hemma från Tyskland där han jobbar. Hans flyg var försenat med tolv timmar och bagaget var fortfarande kvar i Frankfurt. Inte så kul, men nu är han här i alla fall.
 
Japp, här i Australien är burkarna 375 ml och flaskorna 600. Kan säga att jag tycker det blir alldeles för mycket dricka...

Father's day breakfast

I går var en VAB-dag för mig då 10-åringen fortfarande var krasslig. Vi myste mest bara på, Kick-ass såg vi gemensamt och sedan han jag avverka en hel del Grey's Anatomy medan han såg på barnprogram,
 
I dag tvingades han dock till skolan och jag fick än en gång vara stand in för hans pappa som inte kommer hem från Tyskland förrän lördag morgon. Skolan hade nämligen father's day breakfast eftersom farsdag firas på söndag här i Australien. Så skolan var fylld av barn, pappor och... Jag. Men det var helt okej och även om 10-åringen mest var med sina kompisar kändes det bra att någon var där och representerade familjen. Jag tyckte det var otroligt roligt att titta på fotbollsmatchen som pågick. Lagen varierade mellan 20 till 30 barn (bara en tjej till en början, henne hejade jag på och hon var seriöst bättre än alla andra tillsammans) och några tappra pappor som sparkade en fuktig och dammig fotboll i sina kostymer.
 
Det var en sådan här dag som man börjar sakna sin egen pappa där hemma i Sverige. Att få krama honom och prata med honom på riktigt. Sitta och äta middag med honom och resten av Stockholmsfamiljen. Nej, det är inget som jag vill tänka på just nu. Då kommer jag sitta på ett plan hem mycket tidigare än vad jag planerat. Älskar och saknar dig, pappa! Så glad över att du, Sofia och S har bokat biljetterna nu!
 
Som det ser ut nu har jag dessutom dragit på mig något virus. I några dagar nu har jag haft ont i halsen till och från men nu verkar det ha kickat in på riktigt. Förut var det mest bara lite irriterande, men nu har jag faktiskt ont. Utöver det mår jag dessutom illa och är så fruktansvärt utschasad. Vill. Inte. Bli. Sjuk.
 
 Jag har som slutat att försöka intala mig själv att denna katt är normal.
 Fast vad spelar det för roll när man möts av detta nästan varje morgon?

Sjukstuga

I dag har 10-åringen varit hemma från skolan med sin förkylning och även min värdmamma var hemma på grund av migrän i går. Även jag fick en rejäl huvudvärk på eftermiddagen, så det har varit rena rama sjukstugan i detta hus.
 
Gick till Woolworth's tidigare i dag och hittade äntligen SIM-kortet jag letat efter. För 29 AUD var 45:e dag får jag 500 AUD fördelat på lite olika telefonbolag att ringa och smsa för och dessutom fem gigabyte data. Skulle lätt kunna kalla det ett kap. Men när jag stod där och fixade allt så skedde en olycka. Att lägga fram passet som sin internationella ID-handling kan vara en riktig isbrytare och det gjorde att jag glömde hela $50 på disken (jag hade till mitt försvar tänkt ladda SIM-kortet med 29 AUD, men inhandlade bara själva kortet för $2). Efter att ha upptäckt det hemma gick jag med paniken i halsen tillbaka till affären där jag pratade med samma person igen (han var för övrigt från Kanada och har bott här i ett och ett halvt år, bara så att ni vet) fick jag tillbaka mina älskade pengar och telefonnumret till mannen som lämnade in dem. Så skickade iväg ett sms som tack och medan jag installerade SIM-kortet hann denna man tala in ett meddelande på mitt svenska nummer, bara för att säga tack för att jag sa tack och att han var en amerikan som bott här i 50 år. Ungefär. Så tack för ärliga och trevliga människor och det är verkligen superlätt att få höra folks livshistorier här nere.
 
Ja, det var faktiskt all action för denna dag. Nu ska jag snart sova (trots att klockan inte ens är 21 här). Jag är otroligt trött och tycker att jag har rätt att sova eftersom jag har ont i huvudet. Jag gillar att sova. Det är mysigt.

Announcement

Jag har skaffat ett nytt SIM-kort och nytt telefonnummer (men finns kvar på mitt vanliga i någon dag till). Alla som vill ha det får höra av sig till mig om jag inte redan hört av mig till er. Säger till när jag har laddat det med pengar och det blir aktuellt.

Vilse i Sydney

Jag tror rubriken säger allt. Det tog mig två timmar att gå från Wynyard till Darling Harbour. Det borde ha tagit mig tio minuter, max en kvart. Men vad är det man brukar säga, man måste gå vilse i en stad för att lära sig att hitta i den? Vi kan väl säga att det är så. Att det inte ens var till Darling Harbour jag skulle (eller jo, enligt plan A var det dit jag skulle, men jag kom dit när jag bestämde mig för plan B, Circular Quay) kan vi lämna. Nu kan jag i alla fall stryka en sak på listan, att gå fruktansvärt vilse i Sydney. Att den största shoppinggatan George Street skulle vara så svår att hitta...

Nu ska jag vårda mina skavsår och bara må gott med Supernatural. Fick min första lön i dag (fast morgondagens datum stod på kuvertet...)!
 
ANZAC memorial vid ingången till botaniska trädgården (ANZAC = australienska och nyzeeländska armén).
Sydney Public Library
Botaniska trädgården.
Till min vän M.
Royal Botanical Gardens
Kommer nog aldrig bli less på den här vyn...
...eller den här!
Operahuset är täckt av kakel från Höganäs, tanken var att jag skulle hitta en kakelplatta med text. Bättre lycka nästa gång kanske!

Imse vimse (vimsigt inlägg för den delen med)

Dagen började väldigt lugnt med pannkaksfrukost och förmodligen den godaste vaniljyoghurten jag har ätit. Eller kanske nummer två på listan i alla fall. Vilket inte är så imponerande med tanke på att jag ungefär har ätit... Två olika vaniljyoghurtar i mitt liv. I alla fall...
 
I dag har jag hunnit med Dog's day out, vi kan kalla det en hundfestival, med min värdmamma och hunden Mitch, ett besök på Woolworth's och ett besök på det lokala gymmet för att fråga efter priser. Det är väldigt dyrt att hålla sig hälsosam i detta land, en vecka kostar inte mindre än $22, så jag ska verkligen fundera på mina prioriteringar. Rulla som en köttbulle eller skutta som en gasell ut från planet? Tål att tänkas på.
 
Dagen avslutades med ett väldigt spontant möte med svenska Sophie på köpcentret i Chatswood där vi åt mat och såg filmen We're the Millers. Den filmen rekommenderas också, men se till att vara på rätt humör. Kan tänka mig att den blir väldigt jobbig annars. Hade hur som helst väldigt trevligt, roligt att träffa någon, prata svenska och bara umgås. Hittills har det ju varit jag och familjen eller jag och mina löss. Det var absolut inte sista gången jag träffade henne! Och för att svara på din fråga, kära syster S, bion kostade $19 (cirka 120 kr, det brukar dock finnas "cheap tuesday" då man kan se bio för 10-12 AUD). Och vi var tvungen att visa ID för en komedi med Jennifer Aniston! Kommer nog inte smälta det förrän om ett bra tag.
 
För att avsluta detta väldigt osammanhängande, vimsiga inlägg vill jag varna alla som har fobier för spindlar (typ jag), i dag har jag nämligen sett min första lilla rackare. Detta, enligt mig, monstret är en liten huntsman. Inte farliga, men inte särskilt fagra heller om ni frågar mig. För att ni ska förstå storleken skulle jag uppskatta kroppen till två centimeter och benen till minst det dubbla. Vill ni veta det värsta? Den är kvar där eftersom den sitter på insidan om myggnätet (men på utsidan av fönstret). En sak är säker, jag kommer inte sitta i det hörnet av soffan förrän den är borta.
 
Reklamskylt för det närbelägna gymmet. Om det där är min nutid eller framtid lämnar vi osagt.
Imse vimse spindel...

"Who do you play for?"

På förmiddagen hade 10-åringen en friendly soccer game, så hela familjen åkte till en park för att spela lite fotboll. Föräldrarna mot barnen. En av föräldrarna frågade vilket lag jag spelar för och självklart sa jag att jag kommer från Sverige. Svaret:
"Oh, that's why she's so good! All the Europeans are good!"
Hmm. Jag synar.
 
Efter dusch och lunch åkte vi till 10-åringens gitarrlektion högst uppe på ett tak nära Warringah Mall. Trots att området är ganska industrilikt stod jag och njöt i solen på taket med musik i öronen och tittade ut över området. Jag tror det var länge sedan jag kände mig så tillfreds. Efter det bjöds det på film, Wolverine, med min värdmamma och 10-åringen. Rekommenderas!
 
Har märkt en nedåtgående trend i min statistik, vilket innebär att bloggen alltså inte duger för vissa. Vad ska jag göra åt detta? Vad vill ni läsa om?
 
Jag har kommit på vem, eller snarare vad, Mitch liknar nu! Grådvärgarna i Ronja Rövardotter!
Utsikt mot Warringah Mall. Hur stort som helst!
Hade ett USA-moment. Det här är alltså en liten Cola. Den är som en svensk stor...

Sydney, baby!

I dag åkte jag äntligen in till Sydney CBD (Central Business District), dessutom fick jag en äkta aussie som guide och hjälp med bussarna. Inte helt fel! För att sammanfatta dagen ganska snabbt så gick vi runt, jag fick lite hjälp med SIM-kort (inte införskaffat än dock), historielektion, lunch på The Opera Bar utanför Operahuset med helt galna fiskmåsar, te i The Rocks (Sydneys äldsta stadsdel) och promenad över Harbour Bridge innan vi tog tåget hem.

När jag kom hem följde jag med till pojkarnas Taekwondo, även om jag var helt slut. Yolo eller nåt sånt. Tur att jag följde med, annars hade min värdmamma fått en fotboll i huvudet. När träningen var över plockade nämligen 10-åringen fram en fotboll och sparkade runt den med en kompis. Den kom på villovägar och en pappa sparkade iväg den rakt mot min världmammas bakhuvud. Tacka vet jag fotbolls- och handbollsreflexer. Fick lite applåder och coachen som stod bakom en hylla och bara såg en hand rädda dagen uttryckte sig så fint som:
"I could pay for that catch!"
Och den skyldige pappan:
"I love this lady!"
Jag tror att jag är välkommen till dojon igen.
 
Till middag köpte vi bara hem fish n' chips och jag hade väldigt roligt åt deras försök att säga "strips" och "fiskpinnar" (jag tyckte panerad fisk var lite för komplicerat). Jag har även fått lära dem det norrländska ljudet "schiiiu" (ni vet det jakande ljudet man gör genom att dra in luft). Känns verkligen som att jag börjar komma pojkarna närmare nu (jag och 10-åringen hade ett långt samtal om filmer, vi ska nämligen se Wolverine i morgon och vi lär nog se Catching Fire i november också) så jag blir riktigt glad. Riktigt bra dag, men vilken dag har egentligen varit dålig här? Ni kommer nog att få släpa mig ombord på planet hem.
 
Sydney Harbour Bridge
The Opera House
Aboriginer!
En man som gör 3D-målningar...
...I 3D.
Ett Master Chef-tält och min guide.
The Rocks - Sydney's oldest pub. Inte alls så gammal eftersom Sydney inte är en gammal stad.
Operahuset och Circular Quay från promenaden över Harbour Bridge.
 
Dagens kuriosa:
  • Det finns en lag i Australien som säger att man har rätt till gratis vatten från caféer och restauranger.
  • Man säger alltid tack, inga undantag, till busschauffören när man kliver av bussen.

Det handlar inte om hur många törnar du tar, det handlar om hur fort du tar dig upp igen

I dag har jag varit en riktig duktig flicka om jag får säga det själv. Sov ända tills mitt alarm ringde, sen var det lite bråk i huset (både pojk- och kattbråk) så jag var faktiskt uppe före åtta på min lediga morgon! Bara det är ju en bedrift!
 
Nä, nu ljög jag visst... Jag chattade lite med underbara Johanna på Facebook, och enligt den tidsstämpeln gick jag upp och åt frukost tio över åtta efter att hon kallat mig för en gammal gnu...

I alla fall, dagens riktiga bedrift var väl att jag "storstädade" köket, har under min tid faktiskt aldrig sett det så fint, och strök en hel del kläder. Sen småpratade jag lite med Den Sjungande Målaren innan jag gick för att hämta 10-åringen på skolan. Det var här det gick utför.
 
Dagen innan hade min värdmamma först sagt att han skulle bli hemskjutsad, men sen när jag frågade om jag jag skulle lämna honom på morgonen svarade hon att jag bara behövde hämta honom. Hmm, tänkte lilla jag på morgonen och drog slutsatsen att det blivit ändrade planer. Tji fick jag och lyckades oroa skolan och mig själv i onödan. Så jag gick hem för att kolla om han var hemma och längs vägen fick jag ett förklarande sms från mamman (pojken blev hemskjutsad men åkte hem till en kompis då jag inte var där) och ett löfte om choklad som ursäkt för besväret. Värre än så var det faktiskt inte. Trots det mådde jag riktigt dåligt efter att ha tjorvat till det. Men vad gör det om hundra år egentligen? Efter lite sömn och mat i magen mådde jag toppenbra igen och jag fick Freddo the Chocolate Frog att bita huvudet av! Precis som Den Sjungande Målaren sa till mig, jag har hamnat i en riktigt bra familj!
 
I morgon: Sydney CBD!
 
Det här konstverket kallar jag "Katt i Korg". Mr Mim hälsar så mycket och grattar Mimmi, min företrädare, på födelsedagen, grattis Mimmi!!!
Glad tjej med håret på ända efter en tupplur. Fick dessutom skypea med både mamma och syster, hur bra blir inte dagen då på en skala från ett till tio?
 
Förresten smakade jag Vegemite till frukost i dag, trots att jag har blivit avrådd. Jag tror smaken satt kvar i en halvtimme och det var fruktansvärt vidrigt. Slänger in en bild på den burken i morgon så ni vet vad ni ska undvika.

Sammanfattar min dag med ordet "suck" (svenska, inte engelska)

I dag har varit en lite tyngre dag. Dels för att min jetlag börjar bli värre, dels för att jag känner att en förkylning ligger och lurar runt hörnet. På morgonen lämnade jag 10-åringen på skolan och tog hunden Mitch på en promenad. Efter det har jag verkligen inte gjort någonting. Tror mycket att det är där problemet ligger, måste träffa någon att umgås med snart annars lär nog hela huset vara städat, vilket i och för sig inte skulle vara helt fel.
 
Tittade även på film med 10-åringen efter att han gjort sina läxor, det blev The Benchwarmers och den får knappa två av fem toasters, möjligtvis att det fina, dolda budskapet kan höja den till tre toasters. Max. Sen somnade jag under andra hälften av filmen, så jag kan inte uttala mig om just den biten.
 
Utan det här skulle jag vara överkörd vid det här laget.

Kyla

Vill ni höra lite mer om hur kallt det är i detta hus?
 
Det är så kallt att när jag tog ner telefonen i sängen imorse så immade skärmen igen. Det är så kallt att godiset stelnar och dumlen fryser (okej, nästan fryser).
 
Jag föredrar att ha det kallt utomhus och inte inne, om det nu måste vara kallt.

Första "jobbdagen"

Så har min första "jobbdag" kommit till sitt slut. Jag skriver jobbdag med citationstecken eftersom jag inte behövde följa med 10-åringen till skolan. Allt för att jag skulle kunna sova ut. Synd bara att kookaburrorna skrattade åt mig redan vid fem på morgonen. Trots det så har jag inte sovit på hela dagen, om man inte räknar en halvtimme då jag totaldäckade efter att 14-åringen kom hem.
 
Jag trivs verkligen i den här familjen. Den är toppen och då har jag bara varit här i en hel dag. Men det märks verkligen att min värdmamma vill mitt bästa och att jag ska göra det här till något av det bästa i mitt liv. Hon uppmuntrar att jag vill ut och upptäcka och det gör tydligen pappan (som jag tyvärr inte träffat än) med. Så ja, jag kunde ha fått det betydligt sämre. Är otroligt glad redan efter dag ett.
 
Några snabba om dagen:
  • Katten Mr. Mim (en sex månaders Maine Coon) och jag har bråkat. Han har testat mig genom att vara där han inte får vara och göra allt han inte får göra. Så det har varit jag och vattensprutan mot Mim. När jag åt frukost och han hoppade upp på bordet fick vi ögonkontakt. Sedan kastade jag en blick på vattensprutan. Ansiktsuttrycket han fick var så mänskligt! Han drog bara ihop ögonen, vände på svansen och hoppade ner. Lina vs. Mim, 1-0.
  • De har kört Mim i tvättmaskinen eftersom han hela tiden klättrar in där, bara tio sekunder men trots detta har han inte blivit avskräckt.
  • Familjen är Whovians (Doctor Who-fans) hela högen. Lyckan är stor.
  • Jag har träffat M från Mexiko, hon frågade om jag ville följa till Taronga Zoo på lördag, så nu sitter jag med två aktiviteter på en och samma dag. 10-åringens friendly soccer game och picknick eller zoo? Lutar åt första, Taronga Zoo finns ju kvar.
  • Har gått igenom lite rutiner som jag kommer att ha, älskar dem. Mycket fritid, men det finns ändå alltid grejer att göra i huset. Jag kommer dessutom att köra pojkarna till after school activities ibland, vänstertrafik jajamen!
Trots allt vatten i ansiktet ville Mim tydligen gosa med mig. Bakom huvudet har jag katt nummer två, Sootie.

Nödvändig shopping

Okej, TimTams var väl inte det viktigaste, men ska man uppleva den Australienska kulturen ska man göra det rejält! Eller nåt...

Installerad

Så var väskan uppackad och förhoppningsvis packas den inte igen förrän om sex månader. Då och då ramlade det ut små lappar med uppmuntrande ord från min kära mamma, en vet jag tappades i Stockholm men ska skickas tillbaka hit om ett tag (tack E!). Vad jag inte vet är om det finns fler eftersom jag inte har vikt upp alla kläder och kollat, spännande!
 
På planet fick jag fylla i denna... Var otroligt nervös över att göra fel och ansträngde mig, men det kändes inte ens som att de tittade på den! Jag fick dock ett stort R på den och tog mig in i landet så jag måste ju ha gjort rätt...
Älskar dig, mamma! Kommer att sakna dig också, men det kommer gå fort till jul. Och jag hoppas verkligen att du äter, annars får du med mig att göra! (Lappen jag tappade som ska skickas hit handlar om Carpe Diem och att jag ska se till att ha roligt.)
Fotat från hörnet vid dörren...
...fotat från hörnet vid bordet.
En liten vän som fick följa med på resan och en liten välkomstgåva från familjen, bästa kompisar vid min säng!

På tal om bloglovin'...

Jag tror jag har läst en blogg för mycket, haha!

Till alla som ska hit vid den här tiden...

Ta med er en tjocktröja. Med betoning på tjock.
 
Raggsockar är inte heller helt fel. Rejäla sådana.
 
Burr.

En gång är ingen gång

Wow.
 
Sofia länkade till min blogg från sin blogg i går.
 
Piken jag fick i historiken går till historien för mig, men en gång är ingen gång.
 
Den här bloggen är till för att min familj, min släkt, mina vänner och alla andra intresserade ska få följa mig i mitt vardagsliv i storstaden. Men om man bara tittar in en gång blir det svårt att följa med på resan.
 
Gör det till en vana. Läs den till morgonkaffet eller på kvällen för att varva ner innan sängen. Ha den som lunchkompis när ingen annan vill äta med dig eller läs den för att kunna drömma dig bort från tråkiga skol- eller arbetsdagar. Läs den när du vill, men en gång är ingen gång.
 
Det finns olika metoder för att lättast följa min blogg. Jag tänker inte be er att ha den som startsida, det skulle vara lite egocentriskt, men gör ett bokmärke och spara den på en plats där du kommer ihåg den. Lägg till den på hemskärmen på iPaden eller iPhonen. Ett annat bra verktyg som jag rekommenderar är Bloglovin', till det finns det en snabblänk till min blogg i den högra menyn.
 
Välkommen åter.

Anlänt

Meddelande till alla:
 
Jag är framme. 12 grader varmt och det är tydligen freezing. 10-åringen huttrade utomhus. Jag gick i linne och tunn kofta och njöt.
 
Flygningen från Hong Kong till Sydney gick bra. Det var så otroligt vackert att flyga över ett upplyst Sydney! Operahuset och Harbour Bridge tog verkligen andan ur mig. Bäst var ändå att min värdmamma körde över bron på väg till norra Sydney, otroligt mäktigt!
 
Huset är lite kyligt, man märker att det inte är samma isolering som hemma. Jag bor på nedervåningen med en tjej från Mexiko, M, som pluggar engelska här. Så jag har en kompis redan från start! Dessutom har min värdmamma kontaktat en tysk tjej som bor i förorten bredvid oss, plus att jag förhoppningsvis ska träffa två svenska tjejer någon gång också, inte helt fel att ha träffar på gång redan innan man ens har varit i staden ett helt dygn!
 
Mina händer är alldeles kalla eftersom de sticker ut från täcket. Tänkte hämta kameran för att lägga in bilder, men jag vill helst inte sticka ut fötterna, haha! Så det kommer kanske imorgon. Bjuder på två bilder jag tog med iPhonen på Hong Kongs flygplats istället.
 

Hong Kong

Ett plan avklarat i torsdags.

Två i dag, varav ett på dryga elva timmar.

Jag har nu landat i Hong Kong och ska ta det sista planet på runt nio timmar för att sedan landa i Sydney. De enda jag har att prata med är rullbanden ("please hold the handrail and please mind your step", har avverkat runt tio och har nog minst lika många kvar).

På Frankfurt när jag fick mina biljetter gav tanten mig de bästa platserna som fanns kvar, tack för det! Plats vid gången och bara en vägg framför mig. Detta innebar alltså riktigt bra med benutrymme, men att sätet inte gick att fälla bak. Inte mig emot, min inre klocka förhindrade ändå alla sovmöjligheter. Istället har jag tittat på två av tre avsnitt av dokumentären om stora barriärrevet och ett avsnitt av en dokumentär om Galapagos. Biologinörden inom mig gör frivolter, underhållningen får fyra av fem toasters (avsaknaden av undertexter på andra språk än kinesiska drar ner det tyvärr).

Mat? Trerätters lunch och frukost, fyra av fem toasters. Dras ner av frukosten och att mitt första val till lunch tog slut (ja, vi hade möjligheter). Glassen räddade allt.
Komfort? Fyra av fem toasters.
Service? Tio av fem toasters. Japp, så bra var dem. Jag tror säkert de hade kunnat anordna en liten show med sång och dans om jag bad dem om det.

Det kom precis fram en svensk mamma till mig och började fråga mig på engelska om vad den lokala tiden är, jag flinade och sa att det gick bra att fråga på svenska. Båda drog en djup suck av lättnad, there's nothing like Swedes when you're tired.

Lokal tid: svensk + sex timmar.
Tid i Sydney: svensk + åtta timmar.


Bright lights


Äventyret har börjat

När detta inlägg dyker upp på bloggen bör jag ha påbörjat min resa till andra sidan jordklotet. Frankfurt, Hong Kong och slutdestinationen Sydney är resrutten och den totala flygtiden kommer landa på runt 26 timmar.
 
När jag skriver det här är det fortfarande ett bra tag innan jag åker och nervositeten har ännu inte infunnit sig, men jag vet att det kommer. Jag vet att jag, i framtiden, förmodligen har gråtit på flygplatsen, att jag har fjärilar i magen och en ångestklump i halsen.
 
Men jag lever på hoppet om att det kommer gå bra och på vetskapen om att jag följer min dröm.
 

Sista natten och den sista måltiden

Så är sista natten i Sverige kommen. Blandade känslor, men ingen nervositet alls konstigt nog.
 
Mest sitter jag och tänker:
"Lilla jag, vad har jag hittat på?"
Sen kommer jag inte längre.
 
Hoppsan lilla fjäril. Nu är det dags att testa vingarna.
 
Det här konstverket från den sista måltiden kallar jag kort och gott för Nästan Alla Hjärtefolk. Från vänster: pappa, Sofias pappa B och hans sambo M, Sofia, farmor, E och bror A, jag, syster E, bror L, syster S och farfar.

Gårdagskvällen, natten och den här morgonen

Hade en grym gårdagskväll, natt, den här morgonen... Ja, vi i syskonskaran kom inte i säng förrän runt halv fem när äldste A med flickvännen E och barnet S åkte hem. Mycket prat och många skratt. Att vara alla samlade innan vi sticker åt olika håll var obeskrivligt. En av de bästa kvällarna i mitt liv, förhoppningsvis blir det fler gånger!
 
Sofia och S myser.

Stockholm i mitt hjärta

Hela tjocka släkten är här, nästan i alla fall.
 
Pappa, pappas fru Sofia. Min syster E, mina "låtsassyskon" (de är som mina riktiga, därav citationstecknen) L och S (A jobbar men vi ses i morgon), As flickvän E med söta barnet S. Farmor och farfar. Sofias pappa B med sambo M.
 
Älskade folk.

I think I misplaced something important...

Livet är ett äventyr. Därför får man tappa bort passet precis när man ska lämna hemmet. Jag säger inte att det är bra, jag säger bara att man får göra det. Det krävdes tre personer som letade och en fjärde hjärna att hitta det. Så kan det gå, men det kom ju med tillslut. Till mitt försvar var det ett helt logiskt ställe att ha passet på, i alla fall då. Sen kan man ju glömma att plocka fram det igen lagom till avfärd, det är ju helt frivilligt.
 
Det som är glömt är glömt, jag kan köpa allt i Australien utom ett pass.
 
R hälsar att hon är jättesexig. Jag håller med.

Vi ses, del 2

I går: Lisa, morfar, morbror K med familj (J samt kusinerna A och E)
 
I dag: Mamma och M.
 
I kväll lyfter planet mot Stockholm, cirka 18.20 lämnar jag Piteå bakom mig. Sista rycket i packningen och städning av mitt rum. Allt känns väldigt konstigt.
 
Konstigt är det också att det är jobbigare att säga hej då till vänner än till släkten. Kanske beror det på att släkten alltid kommer få dras med mig på ett eller annat sätt, medan mina vänner väljer att stå ut med mig. All cred till dem!
 
Konstigast av allt är ändå att jag inte grät när jag sa hej då till min älskade mamma, eller till min mycket nära vän M.
 
Keep strong, ta ett sommarglas saft och glöm mig inte! Vi ses efter min lilla storresa! Mycket kärlek <3 
 Lev livet hoppsan, samla ihop pengar och kom! Gonna miss ya, babe!
 
Okej, nu gråter jag. Försenad reaktion.

Packning

Det här med packningen gör mig galen... Min väska väger utan necessärer och skor enbart 15 kilogram. Jag menar... 15!? Jag får ha det dubbla med mig! Bara att packa är ett äventyr, kanske är vår våg trasig? Detta måste utredas... Nya tag i morgon!

Snorkla med sälar

I går fick jag alltså vara testpilot för upplevelsen Snorkla med sälar som Guide Natura erbjuder. Tyvärr var det inte lika många sälar som det brukar vara och sikten i vattnet inte den bästa eftersom det var kvällssol. Trots detta var det otroligt mäktigt att se ett sälhuvud sticka upp bara fem meter bort!
 
Säl fotad från vattnet. Riktigt söta och nyfikna djur!

Oink oink! Eller är det grisar?

Jag har simmat med sälar! Helt otroligt! Jag kände mig lite som ett barn, eller kanske en säl, där jag satt och klappade händer av glädje. Bilder kommer senare!

Bilder från gårdagen, fotograf: A


Ännu en anledning till varför man ska se Doctor Who

 
Ledtråd: googla och youtuba Dalek

Vi ses, del 1

Så var fler avsked gjorda. Middag med R, E, A och M och jag fick säga hej då till alla utom M. Jag vet inte vad jag ska säga om det, inga ord kan beskriva det. Att stå och krama R utanför Chiliköket och skaka, gråta och skratta. Skaka av chocken att dagen är kommen och av undertryckta känslor, gråta av att man inser att man träffas för sista gången på väldigt länge och skratta för den tiden man faktiskt har haft tillsammans.
 
E körde hem mig och sen fick vi säga hej då (vi ses) i bilen, till tonerna av Hurts låt Wonderful Life. Även då flödade tårarna.
 
Don't let go
Never give up, it's such a wonderful life
 
Jag har inget mer att säga annat än att jag är lyckligt lottad som har fått ha så grymma människor runt mig.
Peace mannen, kick some asses in Lund! Oroa dig inte för något, du är kungen.
 London calling, baby! Storstadstjejerna, yeah buddy! Are you taping? I hope you are. Live the british life, dudette!

Kajaktur, 20130811

Glad tjej känner sig som hemma i kajaken
Fixa fotstöd och bad för de som ville...
Piteås Golden Gate-bro

Det här med hajar skrämmer mig


Välkommen, Facebookvänner!

Att det endast är en vecka kvar till avfärd firar jag med att länka till min blogg på Facebook.
 
Så välkommen hit, Facebookvänner! Detta kommer vara en blogg om mitt liv i Sydney, en vardagsblogg helt enkelt. Om ni tycker att det är egocentriskt och jobbigt behöver ni inte läsa, men om ni är intresserade av kängurus, koalor, Sydney Opera House, Harbour Bridge, Bondi beach, andra stränder, sommarvärme och bara allmänt om kulturkrockar och resor, välkommen att stanna kvar!
 
Kommentera, engagera er, ställ frågor, lev om... Allt blir så mycket roligare då! Var inte blyga, jag kan spåra er IP-adress ändå.

Följ med eller stanna kvar, detta kan vara en chans att upptäcka världen genom mina ögon.

En vecka

Sju dagar kvar i Sverige, ynkliga fem i Piteå. Dagligen ställs man inför dilemmat om man ska umgås med sin familj eller sina vänner.
 
Jag har äntligen gjort ett schema jag är nöjd med, tiden känns rättvist fördelad och jag måste säga att det är tur att min mamma jobbar. Då kan jag ju faktiskt inte tillbringa tiden med henne. Nyligen fick jag även veta att jag har torsdagen i Piteå eftersom jag inte flyger till Stockholm förrän på kvällen.
 
Humöret pendlar från exalterat till ångestfyllt. Jag är så glad och lycklig och kan knappt vänta tills jag är där, men samtidigt känns det som att jag håller tiden i en sele och kör ner hälarna i backen för att få den att sakta ner. "Snälla, inte så fort!"
 
En vecka, sju dagar, 168 timmar, 10080 minuter, 604800 sekunder.

Stugan, 20130808

På stugan har tiden stått stilla...
...man får till och med dricka saft ur sugrör!
Man kan tina fikat i solen...
 
...och svalka fötterna i havet...
...men man måste se upp för piraterna.
Man kan hitta exotiska snäckor...
 ...och återuppleva barndomen.
Man njuter av regnbågar...
...och vad land och vatten ger en!

Update, lista över vad som måste göras

  • Visum
  • Flygbiljett
  • Försäkring (Länsförsäkringar, väntar på försäkringsbrevet)
  • Internationellt körkort
  • Fullmakt till pappa på banken
  • Be banken skriva ut kontoutdrag över alla konton och mina fonder
  • Meddela jobbet att jag åker
  • Resväska
  • Tandläkare (20/6)
  • Säga upp mobilabonnemang (låter bara mobilräkningarna rulla på eftersom det blir det billigaste alternativet)
  • Böcker
  • Foton (hinns inte med, kör på bakgrundsbilder på nära och kära på datorn istället)
  • Adressändra? C/O?
  • Kopia på pass, visum och biljetter
  • Presenter till familjen (hälften klart)
  • Linser för 12 månader (beställda men inte köpta och hämtade)
  • Adapter * 2
  • Växla SEK till AUD
  • Köpa reseförpackningar med schampoo, balsam, tvål och hudlotion
Allt som måste beställas och göras är alltså klart nu! Alldeles nyss tecknade jag försäkringen hos Länsförsäkringar och väntar nu bara på räkningen och försäkringsbrevet! I går kom pengarna och det internationella körkortet. Körkortet beställs hos Motormännen och kostar 250 kr plus 20 kr i frakt och expeditionsavgift. Pengarna beställde jag via internet hos Unimon som min bank har ett samarbete med. Hur smidigt som helst, skickas rekommenderat till närmaste uthämtningsställe!
 
330 AUD = 2056 SEK. Check! Det ser ut som Monopol-pengar. Och ja, jag är lika trött som jag ser ut. 
Och ett internationellt körkort!

En fråga om Terra Nivium

Fick en fråga av Signis som jag inte tror att hon är ensam om:

Inte för att va sån men dit bloggnamn kommer väl inte passa in så bra i australien? ;))
 
Som ni kan läsa i menyn till höger så betyder Terra Nivium landet av snö och det är sant att Australien inte riktigt är känt för sin snö. Jag kommer dock fortfarande från Norrbotten, Sverige. Det kommer inte ändras, och det här är en blogg om mig och mitt äventyr. Jag skrev det här inlägget i oktober 2012. Jag är inte alls intresserad av att byta blogg eller bloggnamn, så allt jag säger är;
Terra Nivium möter Terra Australis.

Jag vill kunna beröra så här, här får ni lästips

Som jag kanske har nämnt förut så älskar jag att skriva.
 
Den här bloggen är långt ifrån perfekt ur en skribents synvinkel, men jag älskar lite skönhetsfel. Jag älskar satsradningar för dramatikens skull och jag älskar personliga texter som verkligen har en personlig stil.
 
Det finns en person som har allt detta. Oh boy, vad jag skulle vilja kunna skriva som den här mannen. Oh boy, vad jag skulle vilja kunna väcka känslor och beröra som denna man gör.
 
Fredrik Backman släppte i höstas två böcker och den ena nådde ganska snabbt pockettoppen (när den väl släppts i pocket). Om ni inte vet vem han är så kan ni läsa lite kort här, och jag tycker dessutom att ni ska ge boken En man som heter Ove en chans. Jag skrattade redan på sida nio. Sen kan ni ju läsa kåseri-samlingen Saker min son behöver veta om världen (han skrev om Ove, en återkommande gestalt i hans blogg, men i väntan på att få den publicerad så hann han skriva bok nummer två). Jag har följt hans blogg från och till och ganska slaviskt nästan ända sedan han började på Café (jag har tappat bort den lite på sistone, förlåt) och det är ett rent nöje. Snart släpper han dessutom bok nummer tre, Min mormor hälsar och säger förlåt
 
Nämnde jag att En man som heter Ove ska bli film? Då gör jag det nu. Den ska bli film.
 
Men för att återgå till ämnet. Jag vill kunna beröra som Fredrik Backman. Om ni vill förstå vad jag menar så ska ni läsa detta inlägg som slog det svenska delningsrekordet på Facebook (och fortfarande har det?). Den spred sig som en löpeld. Om ni inte blir berörda är ni känslokalla.

Om inlägget "jag vågar hoppa"

Fick den här kommentaren från Sara för någon dag sedan:

Ohja! Klart jag vet vem du är, känns som jag känner dig typ så ofta som jag läser din blogg! 
Det här inlägget är så braaaa för övrigt. 
Kram

Jag vill bara göra ett officiellt svar. Det här värmde så otroligt mycket och jag går fortfarande runt och ler. Att något man skrivit uppskattas av någon annan är den bästa bekräftelsen för mig som älskar att skriva.
 
Tack så otroligt mycket, Sara, det betydde mycket för mig! Kram och vi kanske kan ses i Sydney när du kommer dit?

I miss you, my friend

Funderade ett tag på att ta ett kort på min tomma, stirrande blick men kände att jag kanske skulle bespara er det. Den senaste tiden har jag jobbat, jobbat och jobbat, därför blev det tyst här. Sju timmar på fredagen, 14 timmar både lördag och söndag tar ut sin rätt. Sov som en klubbad säl i natt och steg upp halv tolv, vips så var den dagen borta!
 
Så vad har hänt? Jo, jag har varit tvungen att säga hej då till min mycket goda vän sedan årskurs sex. Och jag fick inte ens en hej då-kram, utan allt fick äga rum på Facebook. Hon är nämligen i sitt hemland Polen och kommer inte hem förrän den 16 augusti. Som ni kanske vet lämnar jag Piteå dagen innan. Jag försöker verkligen se det som ett "vi ses" men det är svårt, hon ska nämligen dessutom plugga psykologi i Polen (way to go, jag visste att du skulle klara det och jag är så glad för din skull!!!) så det här med att ses kommer inte kunna ske så ofta.
 
Känns som att jag bara babblar på, vad jag vill ha sagt är;
Vi ses. Jag vill inte säga hej då, hej då känns som att det avslutar vår vänskap. Så jag säger vi ses, jag kommer sakna dig och ja, du kan skryta om att du har en vän i Australien. Jag kommer sakna att skicka lappar med dig och att sitta och vara jobbig med dig på lektionerna. Om det är meningen att det ska göra så här ont i hjärtat vet jag inte hur mycket jag orkar med.
 
<3

R 19

Den 21 juli fyllde R 19 bast. Så vad gör man då? Firar. När firar man? När man äntligen kan. Jordgubbstårta, tjejsnack och en otroligt mysig kväll med M och R stod på schemat.
 

Provpackning

I dag provpackade jag för första gången. Känns som att jag packade för en resa till Sibirien och inte Australien och känner att det är något jag verkligen måste jobba på.
 
Väskan jag har kommer från Burton och är en mjuk väska på hjul. Den rymmer 121 liter och därför kallar jag den min walk-in closet på hjul. Det bästa är att det är en "lifetime guarantee against manufacturer's defects" och att affären jag köpte den på byter skateboard-hjulen om de går sönder. Tom väger den 5,9 kg och med begränsningen på 30 kg betyder det att jag har 24,1 kg att röra mig på. Känns ganska bra ändå, bara jag nu packar ner rätt kläder.
 
På jungfruresan blev min kära studentpresent försenad hem, därav lappen. Hur den inte kom på planet från Arlanda till Luleå är en bra fråga...
 4-7 nätter, 121 liter... Bara jag som inte får det att gå ihop?

Jag vågar hoppa

Första augusti. Gulp.
 
I dag har vi klivit in i månaden då jag kommer göra en drastisk förändring i mitt liv. Australien-månaden. Jag har exakt två veckor kvar i min hemstad. Lilla, lilla, Piteå. Jag kommer trots allt sakna dig.
 
Jag kommer att sakna dina soliga dagar då jag cyklar förbi Södra Hamn och hör fiskmåsarna. Jag kommer att sakna att ha skärgården runt hörnet. Jag kommer att sakna Sveriges första gågata med de få affärerna som finns längs med den.
 
Jag kommer att sakna att exakt veta hur jag ska snurra från diskbänken för att komma i perfekt läge till kylskåpet när jag lagar mat. Jag kommer att sakna det uppnötta märket i golvet där vi alltid sätter foten när vi går mellan huset och glasverandan.
 
Allt detta är fysiska saker, med undantag för min familj och mina vänner som jag inte ens tänker nämna. Att jag kommer sakna dem är underförstått. Vad jag även kommer sakna är med abstrakta saker som dofter, ljud och känslor.
 
Vad jag sitter och tänker på är att jag kommer sakna allt det här, men vad kommer jag sakna när jag kommer hem igen? Allt det jag nämnt kommer finnas kvar, men kommer jag någonsin återvända till Australien efter mitt "år" där? Kommer jag någonsin få uppleva de dofterna, ljuden och känslorna igen? Kommer jag få träffa de personerna jag lär känna igen? Kommer jag någonsin få gå på de gatorna ytterligare en gång?
 
Våra liv är fullt av val och chanser. Ibland måste man kasta sig ut trots att man helst vill klamra sig fast vid sin mammas hand och stanna kvar i säkerheten där ens rötter finns. Jag kastar mig ut, men inte utan en fallskärm. Jag räknar långsamt ner tills hoppet kommer och jag gör det i vetskap om att min fallskärm kommer vecklas ut och hålla. Jag vet att jag har något att återvända till och därför vågar jag hoppa.